Coronakrisen visade sårbarheten i vårt produktionssystem

Vårt globala produktionssystem är ytterst känsligt för störningar, vilket coronakrisen visat.

FÖRDJUPNING Systemet kallas för Just In Time – och går ut på att lagren ska minimeras och att produktionen ska anpassas till efterfrågan i varje given stund. Det kräver smidiga leveranskedjor och pålitliga underleverantörer. Coronakrisen har satt systemet i gungning.

Det dröjde inte länge efter utbrottet av Covid-19 i Kina innan det ekonomiska maskineriet började skära ihop. Leveranskedjor bröts. Flygtrafiken ströps. Tankerfartyg stannade utanför stängda hamnar. I fordonsfabriker världen över stannade de löpande banden. I varuhusen gapade vissa hyllor tomma.

Intressanta effekter kunde spåras. I England fann konsultföretaget Kantar att det räckte med att kunderna köpte lite extra av vissa varor i stormarknaderna, för att det skulle uppstå brist. Anledningen till att toalettpappret snabbt tog slut i många länder tycks ha varit att papperet är billigt och tar stor plats – därför har lagerhållningen minimerats.

De stora industrierna – allt från bilfabriker till mobiltillverkare – drabbades extra hårt av att coronakrisen slog till först i Kina. När de kinesiska företagen tillfälligt stängde eller drevs vidare med reducerad kapacitet, ströps snabbt leveranserna av inte minst en mängd digital utrustning. Följden: det blev omöjligt att hålla den industriella tillverkningen i västländerna vid liv.

Det finns till exempel inte ett enda amerikanskt bilföretag som kan montera färdigt en bil med enbart delar som producerats i USA och Mexiko. I Europa drabbades fordonsindustrin också av kinesiska nedstängningar. Men för att ge ett exempel på hur känsliga leveranskedjorna är: Man började också lida brist på vissa nödvändiga elektroniska komponenter eftersom en nyckelindustri, MTA i Italien, tvingades pausa produktionen.

I Kina Stängde Foxconn, världens största tillverkare av iPhones, ner verksamheten i februari. Sedan dess har arbetare successivt tillåtits återvända men först efter att ha hållits i karantän i två veckor. Rädslan för vad som skulle hända om viruset får fäste innanför fabriksväggarna är stor.

Elektronikindustrin är överlag hårt drabbad. Produktionen av laptops minskade med 50 procent i februari.  I skrivande stund, slutet av april, börjar produktionen visserligen komma igång på många ställen. Men det beror i princip enbart på att Kina åtminstone tillfälligt fått kontroll över virusutbrottet. Den dag coronaviruset drabbar Kinas industriella hjärtland i Guangdong- och Shenzenprovinserna, blir dagens ekonomiska konsekvenser en västanfläkt i jämförelse.

Matproduktionen och livsmedelsleveranserna tycks hittills ha varit något lättare att upprätthålla. Här finns alternativa leverantörer att tillgå, och lastbilstransporterna rullar fortfarande. Men mörka moln tornar upp sig vid horisonten. I Sverige räknar man med att vi bara är självförsörjande på mat till 50 procent. Om importen ströps skulle vi hamna i akut kris på en vecka. I USA utgår man från att en normal stad har tre dagars tillgång till färsk mat. Talesättet är: ”Vi är alltid nio måltider från anarki.” Det handlar inte bara om matvaror i sig.

Även lagren av diesel, smörjoljor och handelsgödsel har slimmats. Och delar av det svenska lantbruket är – liksom i många andra länder – beroende av säsongsarbetande migrantarbetskraft. Det hörs redan varningsrop från jordbrukare som undrar hur de ska klara skörden i sommar.

Troligen kommer inte coronakrisen att drabba matförsörjningen alltför hårt i Sverige. Men bilden är en annan i fattigare länder, där marginalerna är betydligt mindre. Dessutom är riskerna stora på sikt. Förra året konsumerade vi mer vete, ris och majs än vad som skördades (tack vare goda skördar åren dessförinnan är dock lagren relativt välfyllda). En kombination av pandemier och klimatförändringar kan relativt snabbt börja hota den globala matförsörjningen.

Det dröjde alltså bara veckor efter coronautbrottet innan det stod det klart att vi slungats in i det allvarligaste ekonomiska läget på mycket, mycket länge. Talet om en ny 30-talsdepression är knappast överdrivet. Arbetslösheten stiger världen över. Och FN varnar för hungerkatastrofer av ”bibliska proportioner” i fattiga länder. Ett virusutbrott som detta hade orsakat svåra konsekvenser när som helst. Men det börjar stå klart att dagens ekonomiska system är alldeles extra sårbart för kriser som denna.

Det ledord som präglat de senaste 30–40 årens produktion är plötsligt ifrågasatt. Är det hållbart att bedriva viktiga verksamheter Just In Time? Svagheterna med systemet har diskuterats intensivt sedan coronakrisens utbrott. Har vi varit naiva när vi byggt en ekonomisk modell där nedstängning av produktionen i några hörn av världen skickar globala svallvågor av historiska proportioner?

Ett system som bygger på Just In Time och minimal lagerhållning är extremt sårbart.

Johan Alfonsson

Just In Time-konceptet härstammar från bilfabriken Toyotas produktionsmodell i Japan, och är förknippat med begreppet Lean Production. Det var en modell som inspirerade först industrier världen över, och sedan även andra verksamheter. Lean production innehåller en rad beståndsdelar och sammanfattas ofta med en strävan efter ständiga förbättringar. Alla faktorer som inte bidrar till värdeskapandet ska elimineras.

Då blir Just In Time-tänkandet centralt. Tanken är att snabba på transporterna, minska lagerhållningen och styra produktionen efter kundens efterfrågan för stunden. Företagen skulle inte behöva brottas med överkapacitet och därmed för många fast anställda. Det skulle bli möjligare att arbeta utifrån små order. Processerna skulle bli effektivare, produkterna nå kunderna snabbare. Apples VD Tim Cook har uttryckt saken så här:

 ”Lagerhållning är grundläggande ondska.”

På pappret är Just In Time ett smidigt system för att minska kostnader och svara mot marknadens efterfrågan. Varför låta reservdelar rosta i lager när de lätt kan beställas från en underleverantör? Varför ha för mycket havregryn och mjölk i hyllorna, för att så småningom kanske tvingas kasta överskottet? Varför ha stora beredskapslager av respiratorer när sådana tillverkas runt om i världen?

Systemet har fungerat relativt väl de senaste 30 åren, och har utan tvivel bidragit till att pressa ner konsumentpriserna. Men det har höjts flera varningens fingrar. Sårbarheten är uppenbar. Krig, extremväder, strejker, jordbävningar; många är de potentiella störningarna som kan ösa in grus i maskineriet. Pandemier har funnits med på listan över risker. Virologer och epidemiologer har i åratal varnat för att det bara är en tidsfråga innan världen drabbas av ett allvarligt virusutbrott.

Globaliseringen med sitt snabbt ökande resande och sina ständigt pågående transporter skulle göra det svårt att hindra en snabb smittspridning världen över. Och här är vi alltså nu. Coronaviruset har visat att Just InTime-systemen är som ett korthus. Imponerande när det inte blåser. Men tar du bort ett enda kort rasar hela bygget.

”Risken är uppenbar för mer protektionism.”

Mattias Svensson

Det har dessutom visat sig med all önskvärd tydlighet att Just In Time-tänkandet inte begränsats till bil- och elektronikindustrin. Det har kommit att genomsyra snart sagt alla sektorer i samhället. Däribland sjukvården och dess materialförsörjning – vilket orsakat stora svårigheter för vården av covidpatienter i många länder.

I Sverige stod det snart klart att det rådde kritisk brist på masker, långärmade arbetskläder, visir och respiratorer. En anledning var att vi avvecklade beredskapslagren efter kalla krigets slut. En annan att Just In Time-tänkandet letat sig in i vården, omsorgen och apoteksnäringen.

Men vi har inte varit ensamma. Det utbröt tidigt ett internationellt kaos när det gällde sjukvårdsmaterial. Ett exempel är reagenser som är nödvändiga när man provtar misstänkta covidpatienter. Produktionen av dessa domineras av två företag; holländska Qiagen (nu USA-ägt) och schweiziska Hoffman – La Roche. Inget av företagen klarade att möta den exploderande efterfrågan i februari-mars vilket ledde till att många länder fick svårt att skala upp testningen.

Vidare: Hälften av de andningsmasker som används i vården producerades före coronautbrottet i Kina. I det tidiga skedet av pandemin köpte Kina upp i princip alla masker, förutom att man importerade respiratorer och ytterligare masker från andra länder. Här finns en del av bakgrunden till den brist på ansiktsmasker som rådde i mars. Bristsituationerna ledde till att många länder såg till sitt eget bästa. Ryssland, Tyskland och Turkiet förbjöd export av masker.

Frankrike försökte inledningsvis beslagta alla masker inom landet, även sådana som var på väg till andra nationer. När Italien drabbades extra hårt, vädjade man till andra EU-länder om hjälp med utrustning. De fick inga svar. Däremot ställde Kina – som då hade det värsta bakom sig – upp med respiratorer, masker och skyddsutrustning. Tendensen att Kina använder krisen för att förbättra sitt rykte och sina förbindelser med andra länder är tydlig.

Så var står vi då, tre-fyra månader in i krisen? Få tror att globaliseringen som vi känner den inte kommer att påverkas. I internationell affärspress diskuteras svagheterna med Just In Time-systemen flitigt. Det stora beroendet av Kina målas ut som ett stort problem. Det faktum att stora industrier är helt beroende av ett antal enskilda underleverantörer – där ingen länk i kedjan får brista – är en annan uppenbar risk.

På sina håll diskuteras behovet av ökad självförsörjning och lagerhållning – inte minst av samhällsviktiga produkter som läkemedel, sjukvårdsmaterial och mat. På andra håll förespråkas en ökad diversifiering av underleverantörerna. Man kanske ska sträva efter att ha alternativa tillverkare av komponenter, och förlägga produktionen av dessa i fler länder än ett? I USA talas det om att åter flytta en del produktion till Mexiko. I Europa nämns Ukraina och övriga Östeuropa som alternativ till Kina.

Den liberale debattören Mattias Svensson, bl a vikarierande ledarskribent på DN, har genom åren gjort sig känd som en varm anhängare av globalisering, frihandel och fri rörlighet. Han säger att det är uppenbart att coronakrisen kommer att leda till ifrågasättanden av hur produktionen bedrivits de senaste decennierna.
– Just In Time får ses som en affärsmodell bland många. Sådana kommer och går. Däremot har jag svårt att se att det kommer att slå över i sin motsats. Att till exempel tillverka telefoner i en enda fabrik skulle bli otroligt dyrt.

Han tror dock att inte minst de ökade transportkostnaderna kommer att påverka produktionskedjorna.
– Troligen kommer de ökade kostnaderna att bestå under överskådlig framtid. Jag har till exempel svårt att tro på en framtid för lågprisflyget. Och detta kommer helt klart att delvis rita om kartan. Att man flyttar produktionen närmare huvudkontoren är en möjlighet. Men jag tror att man ska vara ödmjuk här, och låta företagen testa sig fram.

Han har svårt att förstå varför Sverige inte haft beredskapsförråd med enkla förbrukningsmedel som skyddsmasker och arbetskläder, men tycker att man ska vara försiktig med att kräva lager av mer högteknologiska produkter.
– Kan vi verkligen ha respiratorer i lager i 5-10 år? Risken är uppenbar att de blir föråldrade.

Mattias Svensson ifrågasätter talet om att vi bara har 50 procents självförsörjning av livsmedel. Det beror på vad vi äter, säger han.
– Kalorimässigt har vi en högre självförsörjning. Det kräver dock att vi konsumerar på ett annat sätt. Mer rotfrukter, helt enkelt.

Mattias Svensson.

Vad sker efter coronakrisen? Mattias Svensson ser flera möjliga scenarier framför sig. Några av dem är utifrån hans egna ståndpunkter obehagliga.
– Risken är uppenbar för mer protektionism, vilket vi såg tendenser till redan innan coronautbrottet. Det kan bli skyddstullar och annat som fördyrar varor och tjänster. Det kan bli mer av auktoritärt styre i många länder. Men ingenting är säkert just nu.

Coronakrisen har också visat hur viktigt det är med internationellt samarbete. Johan Alfonsson, universitetslektor på institutionen för sociologi och arbetsvetenskap i Göteborg, har forskat om bl a förändringar i arbetslivet och om tillfälliga anställningar. Han menar att den pågående krisen visar på grundläggande svagheter i Just In Timetänkandet.
– På 1960-talet hade förstås en sådan här pandemi också fått ekonomiska konsekvenser, men inte lika allvarliga som nu. Ett system som bygger på Just In Time och minimal lagerhållning är extremt sårbart.

Just In Time-tänkandet började utvecklas på 1970- och 1980-talen. Men lagerhållning har alltid kostat pengar. Vad hände just då?
– Tillväxttakten var historiskt hög under 1950- och 1960-talen. Dåtidens produktionsmodeller ansågs väldigt gynnsamma. Men sedan sjönk lönsamheten. Oljekrisen spelade in, liksom starkt ökande reallöner. Och kapitalkostnaderna för stora fasta industrianläggningar var höga. Det fanns flera drivkrafter för en mer flexibel produktion. Det var också vid den här tiden som de inte särskilt kapitaltunga tjänste- och finanssektorerna började expandera snabbt.

I Sverige försökte man först möta 70-talskrisen med stora statliga industriella investeringar. Men snart stod det klart att krisen inte var tillfällig utan snarare strukturell, säger Johan Alfonsson. Då följde avregleringar av de finansiella marknaderna, för att möjliggöra mer flexibla investeringar, även utomlands. Det var i detta skede som Just In Time blev ett av de viktiga verktygen för att effektivisera produktionen. Vad händer nu? Johan Alfonsson menar att det står och väger.

Johan Alfonsson.

– Antingen blir det mer av samma, men med små förändringar och lite större statlig kontroll inom vissa sektorer. Eller så står vi inför en större förändring, där kortsiktigheten ifrågasätts. Nuvarande situation, där de statliga stödpaketen inte innehåller några motkrav, talar för det första alternativet. Men i slutändan blir det medborgarna som avgör färdriktningen.

När detta skrivs är det maj 2020. Det enda vi egentligen vet är att det nu skrivs världshistoria. Inte sedan andra världskriget har vi påverkats så djupt av en kris, och ingen vet var den bortre parentesen ligger. Kan forskarna få fram antivirala läkemedel? När kommer det ett vaccin? Hur hög blir arbetslösheten i höst? Vad händer med statsfinanserna? Hur kommer vårt ekonomiska system att se ut bortom corona?

Det som lär stå klart är att vi inte längre kommer att tillåta den extrema sårbarhet som dagens Just In Time-system försatt oss i. Men hur organiserar vi ekonomin i framtiden? Vill vi dra igång utsläpp på samma nivå som förr när vi sett hur smutsmolnen skingrats över Centraleuropa? Betala miljöpriset för långa transporter i jakt på den billigaste arbetskraften? Den diskussionen har bara börjat.   

//JONAS FOGELQVIST

Detta är en fördjupande text ur Du&jobbet 3/20. Vill du prenumera, se här.