’’Sverige bör avveckla sina utsläpp på tio år’’

Miljöforskaren Johan RockströmAfrika präglade honom. Det var där han såg hur ytterst beroende människan är av naturen. Miljöforskaren Johan Rockström menar att den globala uppvärmningen riskerar att skapa en värld vi inte längre kommer att känna igen.

Ironin i det hela går inte att komma ifrån.

Taxin är på väg till Arlanda. Bredvid mig har jag Johan Rockström, en 45-årig spenslig, vältränad man som är professor i naturresurshushållning och en av Sveriges främsta miljöforskare. Han ska flyga till Luleå, för ett möte med Arktiska rådet, dit han blivit inbjuden med kort varsel. Ute skymmer det. De mötande bilarnas lyktor blänker i kvällsdimman. Johan Rockström börjar prata om onödiga flygresor, och kommer på sig själv med vart han är på väg.
– Men det kanske inte är rätta tillfället att prata om det?…

Han skrattar till, tittar ut genom fönstret, fortsätter ändå prata. Till Luleå tar det över ett halvt dygn med tåg. Nöden har ibland ingen lag.

Hans år har varit intensivt. Det har publicerats vetenskapliga rapporter om jordbruk och om klimatfrågor. Det har varit föreläsningar och möten och tv-soffor.

Dessutom: den egna forskningen och det dagliga arbetet som chef för Stockholm Environment Institute (SEI) och Stockholm Resilience Center – två stora forskningsinstitut med internationella förgreningar. Och tidigare i år kom Den stora förnekelsen (Medströms) – en bok om klimatkrisen som han skrivit tillsammans med Anders Wijkman. Budskapet? Det är snart för sent att undvika en katastrofal global uppvärmning. Alla krafter måste satsas på en snabb omställning ut ur det fossila samhället.

Kalendern räcker knappt till. Men Johan Rockström beklagar sig inte. Han tillhör de forskare som inte är rädda för att säga att de har drivkrafter som handlar om mer än att göra nya rön och intressanta upptäckter.

Allt började egentligen i Afrika. Dit, till Niger, kom Johan Rockström första gången i slutet av 1980-talet för att göra ett examensarbete om mark- och vattenanvändning. De närmaste 15 åren kom han att åka fram och tillbaka till länder som Burkina Faso, Zimbabwe, Rwanda, Zaire och Kenya – först som doktorand och senare som biståndsarbetare, hela tiden med fokus på vattenförsörjning och jordbruksutveckling. Tiden har präglat honom, djupt.
– Där insåg jag hur nära miljö och utveckling hänger samman. Jordbruket är så känsligt för störningar. Jag fick en insikt som jag bär med mig och den handlar om de djupa orättvisorna i världen. Dessutom förstod jag att grunden för all utveckling är en hållbar förvaltning av våra ekosystem.

Han berättar om Burkina Faso, där 90 procent av befolkningen arbetar i jordbruket. Ett år med lite regn innebär låg BNP och omvänt.
– Man säger lite på skoj att det viktigaste för att vinna ett presidentval i Burkina Faso är att ha en bra regnsäsong när det är val på gång. Och det ligger någonting i det. I Botswana heter valutan pula, som betyder regn. Vilket inte är någon tillfällighet. Hela samhällen beror av de första nederbördstillfällena på året. Det styr möjligheten att få en skörd, som i syn tur styr möjligheten att få sina barn till skolan. Minsta lilla förändring i de här nederbördsmönstren kan orsaka social kollaps.

1994 fick han i uppdrag av Röda Korset att leda återuppbyggnaden av vattenledningarna i norra Rwanda, vilka hade bombats sönder under kriget. Han fortsatte senare med andra projekt i Röda Korsets regi. Det handlade om att bygga dammar för bevattning, analysera skördeutveckling och mycket annat. Han följde klimatforskningen, lite från sidan. Han tyckte att den akuta svält- och fattigdomsbekämpningen var mycket viktigare än att förebygga klimateffekter som låg kanske 60–70 år fram i tiden.
– Förändringen för mig kom egentligen inte förrän i slutet av 1990-talet. Två saker påverkade mig. Vi började för första gången se tecken på att den globala uppvärmningen påverkar vattenresurserna redan nu. Vi såg indikationer när det gällde starten på regnsäsongerna, styrkan i översvämningarna, och på längre torkperioder. Dessutom spred sig insikten om att världen var nära att slå i taket för koncentrationen av växthusgaser i atmosfären. Det började se ut som om vi obönhörligen var på väg mot en uppvärmning som överstiger två grader. Och då blir konsekvenserna svåra. Hela jordbrukssystem kan kollapsa.

Allvaret i situationen fick honom att tänka om. Klimatförändringarna riskerade att omintetgöra de framsteg som gjordes på andra områden.

Den globala uppvärmningen har nämligen den egenheten att den kommer att slå hårdast mot dem som gjort minst för att driva fram den. USA och Europa har hittills stått för två tredjedelar av alla de koldioxidutsläpp som orsakats av att vi förbränt kol, olja och gas. Och visst kommer även vi att drabbas, av hårdare orkaner, fler översvämningar och stigande havsnivåer som kan tvinga oss att överge en del kustnära städer. Men de svåraste konsekvenserna kommer vi att se i områden som södra Afrika och södra Asien.

Redan torra regioner blir ännu torrare, öknen tar över gamla åkrar och betesmarker. Monsunregn blir våldsammare. Öriken riskerar att få överges. Deltaområdena i Vietnam och Bangladesh kan komma att bokstavligen dränkas. Listan kan göras lång.
Sedan Johan Rockström kom hem till Sverige 2003, som chef för nya Stockholm Environment Institute, har klimatfrågorna hela tiden funnits med som en röd tråd i hans och institutets forskning. Oavsett om man forskat i vattenförsörjning, havsförsurning, jordbruksutveckling eller artutrotning finns den globala uppvärmningen med som en faktor. Och han har blivit allt oroligare.

Sverige bör avveckla sina utsläpp på tio år

På papperet råder det bred enighet om att klimatförändringarna utgör ett allvarligt hot mot den mänskliga civilisationen. Sedan överenskommelsen i Kyoto 1997 har världens länder varit i princip eniga om att uppvärmningen måste begränsas till högst två grader jämfört med förindustriell tid. Eftersom den globala medeltemperaturen redan har ökat med knappt 0,8 grader, innebär målet att vi ska hålla den fortsatta ökningen under 1,2 grader. För att detta ska bli möjligt måste koldioxidhalten i atmosfären hållas under 450 ppm (miljondelar).

Men i boken Den stora förnekelsen diskuterar Johan Rockström och Anders Wijkman forskningsläget, och kritiserar tvågradersmålet.
– Till att börja med är det en missuppfattning att vetenskapen någonsin har givit stöd för att två grader skulle vara ett säkert mål, eller att 450 ppm säkert innebär att vi håller oss under två grader. Det är en kompromiss med forskningen. En politisk kompromiss som kommer sig av den ganska deprimerande insikten att vi redan har skickat ut så mycket växthusgaser att det blir väldigt svårt för oss att klara två grader.

Redan IPCC:s senaste rapport från 2007 varnar för stora konsekvenser om vi når två graders uppvärmning, fortsätter Johan Rockström. Och den forskning som har bedrivits sedan dess har inte gjort bilden ljusare. Tvärtom.
– De negativa konsekvenserna kommer fortare än vad vi trodde för bara några år sedan. Arktis smälter snabbare, havsytan höjs mer. Jorden tycks vara känsligare än vi anade. Dessutom visar mer och mer forskning att koldioxiden kommer att spela en ännu större roll än vad som tidigare hävdats.

Det som oroar forskarna är bland annat att en hel del av uppvärmningen finns ”i pipelinen”. Hittills har den dämpats genom att havet tagit upp det mesta av den extra värmeenergi som växthuseffekten orsakat. Den energin försvinner emellertid inte, utan kommer så småningom att leda till uppvärmning även av atmosfären. Redan med dagens koldioxidhalter har vi alltså intecknat oss för ytterligare några tiondels graders temperaturhöjning.

Luftföroreningarna utgör ytterligare en dämpande effekt. Svavelutsläppen från främst kolkraftverken leder till att små svavelpartiklar i atmosfären reflekterar solljus och kyler. Men dessa partiklar är kortlivade. När vi renar utsläppen, eller avvecklar kolkraften, försvinner den kylande effekten. Det råder stor osäkerhet om hur stor ytterligare uppvärmning vi då råkar ut för. Uppskattningarna varierar mellan 0,1 och 0,5 grader.
– Så det finns gigantiska dämpare som lurar oss att tro att konsekvenserna blir mindre än de faktiskt blir. Och även om det finns många osäkerheter i det här, vet vi att två graders uppvärmning är farligt. Vi har otroligt mycket historiska data som visar hur världen ser ut vid olika temperaturer. När vi har en jord som är två–tre grader varmare under lång tid försvinner isarna. Och när isarna försvinner självuppvärms planeten ytterligare några grader eftersom vi förlorar stora, vita reflekterande ytor.  Vi kan inte
föreställa oss hur man kan ta ansvar för en värld med nio miljarder människor i en modern ekonomi, om man har 15 meters höjd vattennivå, och stormar, översvämningar och torka i mycket högre frekvenser än nu. Det blir en annan värld.

Allt detta vet vi. De senaste 15 åren har toppmötena om klimatet avlöst varandra. Men resultaten hittills är inte uppmuntrande. Koldioxidutsläppen har fortsatt att öka, förra året med hela sex procent. Det var den största ökningen någonsin. Världen vräkte på ett år ut 33 miljarder ton koldioxid i atmosfären.

Det var förstås ett chockbesked, säger Johan Rockström. Framför allt eftersom så mycket bra åstadkoms, fortsätter han. Utsläppen minskar i Europa. I Kina förbättras energieffektiviteten. Den förnyelsebara energin utvecklas fortare än någon kunde tro.
– Ändå går det åt fel håll snabbare än någonsin. Allt det positiva äts upp med råge av den enorma tillväxt vi nu ser i tidigare fattiga länder. Det finns en snabbt växande medelklass i Kina, Indien, Latinamerika och Afrika som äter mer köttintensiva dieter, vill ha bil och samma energiintensiva livsstilar som vi representerar. Den cyniska verkligheten är att de negativa miljökonsekvenserna tidigare har hållits tillbaka av att det har varit en så liten del av världens befolkning som så att säga har suttit runt det stora festbordet. Men nu börjar majoriteten av världens befolkning att komma till partyt. Och alla vill ha samma meny.

Enda lösningen på klimatkrisen är globalt samarbete och global fördelningspolitik, säger Johan Rockström när taxin svänger in mot Arlanda. De fattiga länderna måste ges utrymme att ta sig ur fattigdomen. Det innebär att länder som USA, Sverige och Tyskland måste gå snabbare fram. Sverige borde egentligen helt avveckla sina utsläpp på tio år, fortsätter han.

Men är det möjligt? Ja, det kan gå. Sverige har redan en väl utbyggd vattenkraft och goda förutsättningar för att bygga ut vindkraft och annan förnyelsebar energi. Med rätt styrmedel kan såväl privatpersoner som industri gå över till 100 procent förnybart, säger han.

Utmaningarna stannar emellertid inte vid att skaffa oss el från förnybara energikällor, säger Johan Rockström, när vi betalat för taxin och gått in i den intensivt upplysta avgångshallen i inrikesterminalen.
– Det återstår tre problem. Det är vår konsumtion, det är våra transporter. Och det är jordbrukssektorn som står för en stor del av våra utsläpp. Vi som konsumenter och samhället som helhet kan kräva och efterfråga mera klimatsmarta livsmedel. Vi kan till exempel äta mindre kött. Vi bör försöka minska på bilåkandet, åka mer kommunalt, cykla mer. Och flyga mindre, framför allt på korta sträckor. Ska man till New York eller till Beijing är det klart som sjutton att man måste flyga, men man bör vara försiktig med när man använder just det transportmedlet.

Hela samhället måste engageras i omställningen, anser han. Det finns en hel del att göra på den egna arbetsplatsen, det egna företaget. Det bör gå att ta reda på företagets klimatpåverkan. Hur ser arbetsresorna ut? Hur mycket utsläpp har pappersproduktionen kostat? Möbelinköpen?
– Genom att sedan ha en löpande miljöbudget går det att sätta konkreta mål. Säg att man utgår från det som egentligen krävs om vi ska undvika farlig uppvärmning. Att koldioxidutsläppen minskar med sex procent om året. Översätt till vad det kan betyda för er. Om man inte uppfyller målet får före-taget en siffra på sin klimatskuld. Man ser vad som kommer att behöva göras.

Omställningen är möjlig, menar Johan Rockström. Men den kommer inte att bli någon lek. Han har svårt att se hur den ska kunna genomföras om redan rika länder som vårt eget kräver fortsatt BNP-tillväxt. Vår tillväxt är fortfarande beroende av billig, fossil energi. Man kan, säger han, inte utesluta framtida teknologiska genombrott som gör tillväxten hållbar. Men där är vi inte nu.
– Det är alltså inte tillväxten i sig som är problemet, utan sättet som vi i?dag genererar tillväxt på, som inte är förenligt med globala miljömål. Eftersom vi har en akut situation, och dessutom stora globala fördelningspolitiska utmaningar, så blir det svårt att bara köra på med samma tillväxtmål. På kort sikt kommer inte teknologin att klara av den här enorma omställningen. Jag tror att vi måste kombinera tekniska genombrott med politiska styrmedel och med beteendeförändringar som gör att vi minskar våra ekologiska fotavtryck.

Vi har vant oss vid konsumtionsmönster där vi gjort oss beroende av billiga konsumtionsvaror från hela världen, fortsätter han. Och de vanorna är knappast hållbara. Vi betalar helt enkelt för lite.
– De här varorna är billiga av tre skäl. De tillverkas av underbetalda kineser. Det kommer ingen faktura från planeten för den ekologiska kostnaden. Och dessutom har vi skuldsatt oss för att kunna fortsätta att konsumera. Omställningen innebär inte nödvändigtvis en värld där vi sluter oss inom våra gränser. Men det blir en värld där allt mer återvinns, där vi kanske leasar bilen i?stället för att äga den, där helt enkelt kvalitet värderas mer än kvantitet.

Omkring oss i terminalhallen hastar människor fram och tillbaka. Det är uppknäppta rockar och bagage på hjul. Högtalarröster ekar. Johan Rockström tittar på klockan. Jo, han hinner med planet.

Frågan är när det blir för sent med allt det andra.

TEXT:  JONAS FOGELQVIST
jonas.fogelqvist@duochjobbet.se

FOTO:  HENRIK MONTGOMERY/SCANPIX