Debatt: Osa-föreskriften kräver annan bevisning

Det krävs ett annat tankesätt för att lagföra brott mot osa-föreskriften, skriver Robert Klackenborn i sitt debattinlägg. FOTO: Lena Öritsland

ÅSIKT Att lagföra brott mot osa-föreskriften kräver resurser och motivation att föra gedigna rättsprocesser. Det går inte att utgå från samma tankesätt som gäller för att beivra brott som har orsakat fysiska skador. Det skriver advokaten Robert Klackenborn.

Under åren 2014–2015 prövades Sveriges första och enda fall rörande vållande till annans självmord genom arbetsmiljöbrott. Arbetsmiljöansvarige fälldes i tingsrätten och friades i hovrätten. Även fast det därefter har införts ett regelverk kring psykosocialt arbete och kränkande särbehandling så finns det inga förväntningar om att utfallet hade blivit ett annat i dagsläget.

Om en byggarbetsplats hade tillhandahållit en uppenbart farlig arbetsmiljö vid arbete på höga höjder eller vid sprängarbeten så hade brottet “framkallande av fara för annan” varit högaktuellt. Jag kan dock inte se på kartan att motsvarande hade blivit aktuellt vid en uppenbart ohälsosam arbetsplats i psykosocialt hänseende. Fler än någonsin mår sämre på sitt arbete ändå har jag inte funnit ett enda fall av åtal avseende vållande av kroppsskada eller sjukdom, som avser psykisk sjukdom.

För att en person ska fällas för arbetsmiljöbrott krävs några olika komponenter. Dels ska åklagaren visa att arbetsmiljön är bristfällig. I miljöer där många sjukskrivs på grund av psykisk åkomma torde detta dock inte vara ett problem, särskilt ifall då det helt har saknats ett systematiskt arbetsmiljöarbete och skyddsombud.

Steg två är att domstolen utför ett så kallat hypotetiskt test, där rätten spekulerar i om sjukdomen hade undvikits i en alternativ verklighet då arbetsmiljön hade varit enligt regelboken. Problemet med psykisk åkomma är att den dels år svår att visa objektivt, till skillnad från ett brutet ben, dels att orsaken är svår att isolera.

Problemen med lagföring som beskrivs ovan är dock i mångt och mycket enbart problem eftersom straffrättslig domstolspraxis mestadels gäller fysiska skador. Regeringen ser för närvarande över möjligheterna att ta ut sanktionsavgifter vid överträdelser inom organisatorisk och social arbetsmiljö. Det återstår därför att se vad som sker av detta. Det torde dock redan nu vara möjligt att lagföra arbetsmiljömässiga överträdelser där psykisk sjukdom riskeras eller har orsakats. Jag menar att detta handlar om resurser och motivation att föra gedigna rättsprocesser, alltså huvudsakligen om bevisning.

Bevisning i brottmål kan i huvudsak delas in i två kategorier. Direkt bevisning, till exempel att ett vittne har sett någon utföra ett visst brott. Sådan bevisning är mer eller mindre utesluten då det gäller vållande av psykisk sjukdom. Sedan har vi indirekt bevisning, till exempel motiv, tillfälle och förmåga att utföra ett visst brott. Fällande domar i brottmål där åklagaren enbart för indirekt bevisning är ovanliga, men de förekommer. Enligt etablerad praxis krävs då att den indirekta bevisningen med styrka talar det som åklagaren påstår, men också att alla rimliga alternativ (som alternativa gärningsmän) har uteslutits.

Indirekt bevisning inom ovan nämnda fall skulle till exempel kunna handla om frånvaro av tidigare psykisk sjukdom, bristande systematiskt arbetsmiljöarbete, omfattande lindrig psykisk ohälsa på arbetsplatsen och hög arbetsbelastning. Självklart skulle även åklagaren behöva samarbeta med medicinsk expertis. Härvidlag är jag övertygad om att man kan uppfylla rådande beviskrav. Men det går inte att utgå från samma tankesätt som gäller för att beivra brott som har orsakat fysiska skador.

//ROBERT KLACKENBORN, advokat på Ejder Advokatbyrå