Chefen och det ständiga förändringsarbetet

Låt mig få fundera högt en stund. En sak man kan konstatera att våra offentliga arbetsplatser är utsatta för en strid ström av människor utifrån som vill starta en massa projekt. Vi har forskare, politiker, brukare, andra tjänstemän eller myndigheter och inte minst konsulter av allehanda slag. Det ska kvalitets- verksamhets- och IT-säkerhetscertifieras. Man ska ha ett systematiskt brandskyddsarbete och satsa på Investors In People. Och naturligtvis ska allt dokumenteras, redovisas och rapporteras.

Jag tror att de offentliga arbetsgivarna har vant sig vid den strida ström av utifrån kommande idéer som erbjuds eller tvingas på dem. Men det har nog inte cheferna i organisationen. Cheferna är nästan alltid motorerna i förändringsarbete så som det ser ut idag. Nästan allt ansvar ligger på dem, verksamhetsmässigt ekonomiskt och personellt. De förväntas därför vara dem som driver utvecklingen på sina domäner. Det är därför de sitter lite avvaktande på uppstartsmötena. ”Vad händer nu? Är det ännu en uppgift att göra? Kräver detta något av mig eller kan man ligga lågt?”

Även om jag själv representerar en uppgift – det systematiska arbetsmiljöarbetet – som också måste vill tränga sig in bland alla måsten så skulle jag vilja, när jag nu tänker på cheferna, representera någon sorts anti-certifiering. Tänk om jag kunde säga: Jag är här för att ta bort onödiga policys, arbetsgrupper och pålagda uppgifter. Jag ska hjälpa er att rensa upp bland alla, ibland rent analt konstruerade, administrativa system och frigöra tid för er att göra något som ni själv tycker är roligt och angeläget. Om någon nu säger att det gör man i ”Lean-arbetet”, så tro honom inte. Sitt tyst och gör en s.k. BOHICA (Bend Over, Here It Comes Again).