’’Man vill ha karaktärer i ett skådespel’’

Statsvetare har stort inflytande i media, speciellt under ett valår. De manliga experterna dominerar debatten, en av de få kvinnor som syns är Jenny Madestam. Men hon tror att TV har tröttnat på henne. – Som kvinna slits du ut snabbare, säger hon.

Supervalåret 2014 är här. Statsvetarna syns nu flitigt i våra vanligaste morgonsoffor och samhällsprogram i TV. De förklarar – om inte världen – så i vart fall det politiska spelet. Media vill ha snabba svar, klatschiga analyser och drastiska formuleringar. Gärna en utstrålning som gör att du går igenom rutan. Det står Jenny Madestam för och därför är hon en av de flitigaste – eller har varit. – Min spaning är att kvinnliga mediala figurer tycks ha kortare livslängd. Nu vill man ha nya kvinnor som ska synas och höras, medan männen kan hålla på år ut och år in, säger hon.

Jag träffar Jenny Madestam på ett fik på Söder i Stockholm. Hon kommer med raska steg från ett möte på Expressen där hon regelbundet skriver krönikor sedan en tid tillbaka. Hon är smal, svarthårig, klädd i randig tröja och svarta jeans. En energisk, nybliven 40-åring, som har nära till skratt. Politiken kom in tidigt i Jenny Madestams liv. Den första inblicken fick hon redan under sina första år när mamman lät henne sitta och sova på skolstyrelsens möten. Hon är uppväxt i ett vänsterintellektuellt hem i Södertälje. Både mamma och pappa var aktiva socialdemokrater. Pappa tjänsteman i Industridepartementet, mamma fritidspolitiker i kommunen. – Jag har alltid varit samhällsintresserad och det var mycket politiska diskussioner hemma. Hon såg också att politiken tog mycket tid för föräldrarna. Därför var det långt ifrån självklart att hon skulle välja en liknande bana. Tvärtom.

På gymnasiet gick hon vårdlinjen med sikte på att bli undersköterska. – Efter gymnasiet upptäckte jag att det där med vården trots allt inte var något för mig. Jag började läsa strökurser på universitetet, provade på olika ämnen, innan jag till slut insåg att det var statsvetare jag skulle bli. Hon arbetar med politik som betraktare och uttolkare. Men en kort period var hon också aktivist. – I två år var jag med i socialdemokratiska studentförbundet. Men det var väldigt avskräckande. Hon fann politik vara ett spel fyllt av konflikter, med fokus på taktik, ränkspel och positioneringar. – Politik är jätteintressant. Men jag vill studera det, inte vara aktiv. Det roar mig helt enkelt inte. 2009 skrev hon sin avhandling ”En kompispappa och en ytlig djuping”.

300 sidor om partieliters ambivalenta partiledarideal, med utgångspunkt i hur Socialdemokraterna och Folkpartiet väljer ledare. Trots sitt intresse för partiledarskapet så betonar hon att politik och samhällsförändringar inte handlar om en person och dess bakgrund, skolgång osv, utan om sakfrågor och partiprogram. Vi väljer fortfarande partiet – inte vem som leder det – när vi röstar. Man får en snedvriden bild om man tror något annat. Det gör att hon är kritisk till SVT:s uppmärksammade programserie, där partiledarna möter psykoterapeuten Poul Perris. – Det är inte så att man kan lära sig ideologin i partiet via partiledaren. Nej, det vore bättre att studera kongressbeslut. Medierna vill helst bara intervjua partiledarna. Det är problematiskt, men oundvikligt och ingår i medialogiken. Man vill ha tydliga personer, som karaktärer i ett skådespel, menar hon.

Jenny Madestam är själv en del av spelet. Det började inför valet 2002 när TV ringde till universitetet och frågade om det fanns någon ”ung tjej”, som kunde analysera och tolka politik. Det blev Jenny Madestam, som vid den tiden var doktorand och arbetade med sin avhandling. Vid nästa valrörelse var hon i medieskugga, hon fick barn och flyttade till Milano, där hennes man hade en forskartjänst som nationalekonom. Hon var utomlands i tre år, men inför valet 2010 tog hennes mediamedverkan ordentlig fart. – När jag hade disputerat kände jag att jag ville berätta för allmänheten om det jag gjort. Jag provade att lansera en text på DN Debatt, men de sade nej. Då skrev jag en artikel som publicerades på debattsajten Newsmill och samma dag blev jag uppringd av P1-morgon, som bad mig berätta om min avhandling. Inslaget blev uppmärksammat och fler hörde av sig. Hon tycker det är kul att synas och det finns förstås ett bekräftelsebehov med i bilden. – Jovisst. Man får en kick av det. Men ska jag vara lite pretentiös så handlar det också om folkbildning. Jag vill kunna förklara politik för folk och jag tycker jag har en pedagogisk förmåga att göra det på ett enkelt sätt. Att figurera så flitigt i TV väcker klander, inte minst i sociala medier. Det har Jenny Madestam fått en rejäl släng av. Det blir för snuttigt, tycker hennes kritiker. – Det är något man får köpa om man väljer att delta. Det är bara att gilla läget när en tjugo minuters intervju klipps ner till trettio sekunder i TV.

För tre år sedan uppstod det som beskrevs som Jenny Madestam-fenomenet. Det var ett Facebook-inlägg där journalisten PM Nilsson skrev elakt om hur hennes analyser var grunda och förstörde statsvetenskapen. – Det var lågt att han hackade just på mig. Han kunde lika gärna kalla det Stigbjörn Ljunggren – eller Tommy Möller-fenomenet. Jag tror att du döms hårdare som kvinna i det offentliga ljuset. Det har jag själv sett i reaktionerna jag fått efter mina framträdanden. Det är både arga och sexistiska mejl, likväl som förminskande ”klapp-påhuvudet”- brev. Jag tror inte att männen får lika mycket sånt. Det kan vara svårt att hantera, medger hon. – Raseriet på Twitter, framför allt, kan vara jobbigt. Jag försöker att inte läsa allt och att stänga av.

Den råa tonen och det snabba dömandet från den lilla och högljudda klicken i Twittermaffian tror hon kan göra att många inte vill delta i debatten. Det är ett högt pris att betala att bli förlöjligad och fördummad. – Det är skönt att jag varit så nedtonad det sista året. Samtidigt är det viktigt att vara med i det offentliga samtalet. Jag får också mycket respons från andra kvinnor, som hejar på mig och tycker det är bra att jag syns. De betraktar mig som en förebild. Det känns därför lite som ett obligatorium att ställa upp. Hon räknar med att förfrågningarna från media kan öka nu under supervalåret. Det väntar ett val till EU-parlamentet i maj, följt av riksdagsvalet i september. – EU-valet blir mer spretigt. Där vågar väljarna ta ut svängarna mycket mer. Det visar sig i att partier som Junilistan och Piratpartiet kommit in. Valdeltagandet till EU-valet brukar vara lågt. I år räknar man med 55 procent. Förra gången var det 45 procent. Enligt Jenny Madestam är bristande kunskap en förklaring till att fler inte röstar. sid 6 ‚ ” Vi har inget ideologilöst samhälle. Det är en förenkling att säga att det bara är marginella skillnader mellan partierna.” jenny madestam illustration: colourbox du&jobbet nr 2/2014 | 9 – Man känner att EU inte berör. Men sju av tio riksdagsbeslut är kopplade till EUlagstiftningen. Så involverat är EU i det som händer i Sverige. Det är sällan som det kommer fram i media för väljarna och det är svårt att göra kopplingen på ett pedagogiskt och intressant sätt.

När det gäller valet till riksdagen är hon försiktig. Statsvetarna har något de kallar ”Sören Holmberg-trauma.” Den välkända valanalytikern och statsvetarprofessorn i Göteborg lovade nämligen inför förra valet att alliansen var rökt. Holmberg fick fel. – Mycket kan hända på kort tid. För alliansen hänger mycket på hur det går för de svaga länkarna, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Socialdemokraterna har en enorm vilja att vinna valet. Det ska inte underskattas. Skulle jag tippa så tror jag på ett regeringsskifte, men det kan bli nya koalitioner. De viktigaste valfrågorna bedömer hon blir skola och utbildning. Integration vill Sverigedemokraterna gärna driva, det är en laddad fråga som är svår att ta i för de andra partierna, som funderar på hur den ska bemötas, utan att Sverigedemokraterna gynnas. Partiets framgång hos delar av väljarkåren ser Jenny Madestam som ett tecken på att det hon kallar tvättstugeidealet är på väg bort. I en av sina tidningskrönikor beskrev hon samhället som en tvättstuga – något unikt för Sverige. En gemensam institution dit alla har tillträde, oavsett vem du är och var du kommer ifrån. – Främlingsfientlighet har ingen plats där. Sedan kan man visserligen ha synpunkter på städningen och att plocka undan luddet i maskinerna. Men ingen kastas ut. Nu föredrar dock allt fler en egen tvättmaskin i lägenheten, framför en gemensam lösning. Vi ska vara självständiga och individuella, inte beroende av andra. – Vi har fått en extrem individualism i samhället. De mer kollektiva värderingarna om solidaritet och rättvisa har svårare att slå rot. Det är en utmaning för socialdemokraterna och andra kollektivistiska partier att göra den ideologin och de värderingarna relevanta igen. Trots att tvättstugeidealet luckrats upp tycker hon inte att de politiska ideologierna är döda. – Vi har inget ideologilöst samhälle. Det är en förenkling att säga att det bara är marginella skillnader mellan partierna. Skärskådar man deras förslag ser man att det är ideologiska skäl bakom. Jobbskatteavdraget, exempelvis, har lagts fram med en tydlig idé om att individerna ska lära sig att det lönar sig att arbeta, mer i plånboken i stället för till skatter. Det har visserligen socialdemokraterna accepterat av pragmatiska skäl. Utifrån ideologiska skäl borde de inte ha gjort det. Men även i andra frågor, som skola och utbildning, finns det tydliga ideologiska ställningstaganden.

Hon säger att hon kan bli trött på att uttolka verkligheten som statsvetare. Som forskare ska hon vara opartisk och oberoende. Nu vill hon bilda opinion också, därför tackade hon ja till att bli kolumnist i Expressen. – Jag vill bli en röst i allt brus, lyfta frågor till debatt och försöka förändra. Jag vet inte var jag hör hemma politiskt och vill inte engagera mig. Men som krönikör i en stor tidning har du också makt och möjlighet att påverka. Hon har några käpphästar hon vill driva. Skolan är ett område. Jämställdhet och integrationsfrågor ett par andra. Det senare inte minst, för att hon bor i Södertälje, den kommun som tagit emot flest flyktingar i Sverige. – Det är jag stolt över. Jag tycker det är jättebra och ser det inte som ett problem. Däremot är det bekymmersamt att staten inte skjuter till mer pengar till kostnaderna för kommunernas flyktingmottagande. Det ska få kosta, men pengarna räcker inte på långa vägar för att täcka utgifterna. Hon bor visserligen inte i någon av de utsatta stadsdelarna Ronna eller Hovsjö, utan i ett etniskt homogent område i Södertälje. Men i barnens skola har 70 procent av eleverna invandrarbakgrund. – Jag ser det som enormt positivt att växa upp i en sådan miljö. Det finns ideologiska skäl för mig att bo i Södertälje. Det är viktigt att mina barn inte formas av en miljö där alla är blonda och blåögda och har akademiker som föräldrar.

Hon släpper inte ledarskapsfrågorna i politiken. I maj utkommer hennes bok ”Vem blir vald?”, om partiledarskiften i tre svenska partier: Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Moderaterna. – Den handlar om vem som blir partiledare och hur det går till. Vad krävs för att bli ledare för ett politiskt parti? Det är frågor som boken ska ge svar på.

Text: Hans Lundgren