Från stram till ledig stil

I tjänsten Brevbärarna är en av de yrkesgrupper som tidigt fick uniformer. Vilken var bakgrunden? Numera har brevbärarnas arbetskläder i likhet med många andras en klar fritidsprofil.

Det fanns en tid när man såg uniformer överallt. Brevbärarna hade dem, liksom konduktörerna på tågen, biografvaktmästarna, brandsoldaterna och busschaufförerna. De har nästan försvunnit nu. Kvar finns de enhetliga kläderna, men inte de gyllene knapparna, gradbeteckningarna eller axelklaffarna. Men hur började det? Låt oss ta exemplet brevbäraren.

Vem kom på idén att klä den yrkeskåren i uniform? Etnologen Marianne Larsson berättar historien i sin doktorsavhandling; Uniformella förhandlingar (Nordiska museet). Svaren står att finna långt tillbaka i historien, när den statsanställde var en konungens befattningshavare och när en sådan ställning i samhället skulle synas.

Vart än statens ämbetsmän reste eller vistades, skulle allmogen förstå att här gällde det att visa respekt. Det var adeln som på 1600-talet hade ensamrätt på ämbeten hos staten. Från början hade det handlat om att hålla med häst och vapen i händelse av krig, men efter hand delades statstjänsten in i en militär och en civil bana.

Även de civila försågs så småningom med uniformer, vilka markerade deras position inom den kungliga statsapparaten. Men det var naturligtvis inte kungens ämbetsmän som skötte 1600-talets postgång. Den uppgiften överläts till betrodda bönder som i sin tur anlitade ”postdrängar”, vilka i början sprang och senare red i ett slags stafettsystem mellan olika postgårdar. Postgången var dock viktig, och drängarna måste kännas igen som maktens tjänare.

Kungliga skrivelser krävde att de skulle vara bättre klädda än gemene man, och dessutom skulle ett vapen i form av tre kronor broderas på bröstet. Marianne Larsson berättar att uniformsskicket inom Posten slog igenom på allvar under första hälften av 1800-talet. Vid den här tiden infördes civila uniformer i stor skala inom statsapparaten – inte bara i Postverket. 1817 fastställdes särskilda uniformer för postverkets ämbetsmän och tjänstemän.

De bestod av mörkblå frackar med guldbroderier och två rader knappar, åtsmitande pantalonger, husarstövlar och en särskild huvudbonad. De blev frivilliga att bära, och användes väl mest när tjänstemannen ville betona sin ställning. När brevbärarna några decennier senare försågs med uniformer blev de däremot obligatoriska.

– Jag tror att man kan koppla införandet av uniformer till industrialiseringen och samhällsutvecklingen. Kommunikationerna och postgången ökade markant under den här tiden. Brevbärarna hade ett utåtriktat arbete. De bar dessutom på viktiga saker. De skulle hantera andra människors värdehandlingar och betydelsefull korrespondens.

Postverket ville ha snyggt och ordentligt klädd personal. Dessutom markerade uniformen den anställdes plats i hierarkin, fortsätter Marianne Larsson. – Det fanns naturligtvis ett militärt arv. Det gällde framförallt för de högre tjänstemännen. Staten ville ha lojala och disciplinerade tjänstemän som strävade uppåt i hierarkin. Uniformer med tecken på ens ställning blev ett sätt att stärka den andan. Möjligheten att klättra i hierarkin var ett sätt att locka personalen att stanna kvar inom Postverket. Brevbärarnas klädsel blev enhetlig och bestämdes i särskilda reglementen.

Deras uniformer hade guldglänsande knappar. Skärmmössorna bar postens vapen – kronan och posthornet. Arvet från karolinerna levde kvar i ett avseende. Kläderna gick i blått. De tjänade inte bara till att betona den anställdes position, utan stärkte även hans status. En brevbärare var lite ”finare”, inte minst på grund av uniformen med förgyllda knappar. 1800-talets uniformer följde tidens trender. Efter frackarna följde knälånga rockar och därefter kavajkostymen, som blev ett seglivat manligt mode och som från seklets mitt kom att bilda mönster för yrkesuniformerna, såväl inom posten som inom andra verksamheter där klädseln reglerades. Det var ett utpräglat manligt mode, poängterar Marianne Larsson.

– Brevbärare var ett yrke för män. Man utformade kläder som skulle passa den manliga kroppen och den manliga identiteten. Det var inte förrän i 1948 års klädreglemente som det infördes kjol. Dessutom bytte man då från skärmmössan till båtmössa. Troligen hade man svårt att se kvinnor i skärmmössa. Uniformer har alltid följt modet, säger hon. De har på sätt och vis alltid varit moderna. – Men på 1960-talet hände något. Kavajkostymen blev omodern. Och det kom en tidsanda då man inte var särskilt intresserad av att vara klädd som militärer.

Uniformen kom i vanrykte, och disciplinen började lösas upp. Kavaj och mössa åkte ofta av. Posten klarade inte riktigt av anpassningen. Uniformskampanjer lanserades, uniformsplikten poängterades hårdare, varningar utfärdades till dem som inte följde klädreglementet, nya ”bekvämare” uniformer lanserades, inte minst för kvinnor. 1974 gjorde Posten ett försök att lyssna till missnöjet. Man slopade begreppet uniform, och den nya klädsel som lanserades kallades för tjänstedräkt. Meningen var att kläderna skulle bli bekvämare och ha en mjukare, mindre officiell framtoning.

Passformen anpassades till att yrket kommit att innebära mer spring i trappor, efter att miljonprogrammets alla nya bostadsområden byggts färdiga. Det blev ett inte särskilt lyckat experiment. Kläderna var fortsatt omisskännligt uniformslika. – Dessutom gjordes de i syntetmaterial. Brevbärarna svettades mycket i de nya kläderna som snabbt blev ofräscha. 1984 var det dags för nästa omgång tjänstekläder. Även om Posten nu återigen kallade dem för uniformer, var det militära arvet nästan borta. För en gångs skull tycks ledningen ha tagit intryck av de medarbetarenkäter som gjorts, och de nya uniformerna hade drag av fritidskläder. Utvecklingen har förstärkts med senare kollektioner.

Dagens brevbärarkläder, från 2004, skulle lika gärna passa i joggingsspåret som i trappor. Stefan Carlsson, brevbärare i Stockholm, säger att han i huvudsak trivs i sina arbetskläder, även om han föredrar varianten med kortbyxor. – Jag tycker om shortsen för det är lättare att röra sig i dem. Våra arbetspass är ju som träningspass så då är det skönt om man kan röra sig lätt i kläderna. Långbyxorna är inte lika sköna. Vore bra om våra kläder andades lite bättre.

Men vad händer i framtiden? Väntar nya brevbärarkläder? Marianne Larsson säger att det borde vara dags för en ny kollektion snart, inte minst efter samgåendet med danska Posten och skapandet av PostNord. En koll med Tomas Bjällerstedt, design manager på PostNord bekräftar att sådana diskussioner förs. Det lär dock inte bli någon återgång till galoner och gyllene klaffar. Fritidsmodet är här för att stanna.

Text: Jonas Fogelqvist