Visselblåsare med världens bästa jobb

Jenny Bengtsson är arbetsmiljöinspektör och aktuell med en ny bok om åren som fackligt aktiv. FOTO: Jeanette Andersson

PORTRÄTTET – Det känns i hjärtat, att stå i stormens öga. Att ha krafter över sig man inte rår på. Det säger arbetsmiljöinspektören Jenny Bengtsson, känd som visselblåsare på Arbetsmiljöverket. Nu har hon kommit ut på andra sidan och är aktuell med en bok.

Jenny Bengtsson beskriver att det fanns en tid när hon trodde att hon aldrig skulle komma igen.

Hon var med om att ställa munskyddskrav för personalen på äldreboendet Serafen i Stockholm, något som föranletts av ett skyddsstopp som Kommunal lagt. Beslutet skulle senare komma att ändras av förvaltningsrätten. Enligt SVT kallade Sveriges Kommuner och Regioner fyra myndigheter till ett möte, utan fackets kännedom, därefter tonade verket ner betydelsen av beslutet.

Det ledde till att Kommunal JO-anmälde Arbetsmiljöverket för att ha agerat partiskt. Arbetsmiljöverket har bland annat hänvisat till att man har i uppdrag att samverka med olika myndigheter.

Och Jenny Bengtsson kritiserade senare sin arbetsgivare i tidningen Kommunalarbetaren och i programmet Uppdrag granskning.

– Min huvudkritik handlade aldrig om munskydd eller ej, den gällde rent byråkratiska saker: att två samtal borde ha diarieförts, och oklara möten med ena parten efter att ett ärende hamnat i förvaltningsrätten. Det hände saker utanför det offentliga, ärendet svängde och det blev otydligt vad som gällde.

Hon klargör att hon inte var ensam om att reagera på myndigheten. Men det fick stora följder för henne.

– Min arbetsmiljö har inte varit sig lik sedan jag hamnade i skottlinjen. Jag gick från att ha känt mig som en uppskattad och kompetent inspektör med frihet att agera till att bli detaljstyrd, ifrågasatt och enormt stressad. Jag ansåg inte att jag gjort något fel men jag behandlades som att jag gjort det. Min chef förklarade för mig att förtroendet för mig var skadat, men jag fick aldrig veta vad jag enligt chefen skulle ha gjort som var formellt fel.

Hon beskriver det som att hon fick en period på sig att vinna tillbaka förtroendet. Men eftersom det var oklart vilket felet var gick det inte att kämpa tillbaka det.

Hon säger att hon blev hemskickad från arbetsplatsen av oklara skäl inför 20 andra, ”det kändes mycket förnedrande”. Hon berättar om hot om förflyttning till andra uppgifter inom inspektion – från akuta inspektioner till planerad tillsyn. Men genom facklig hjälp och ”efter att ledningen fått frågor från Uppdrag granskning slapp jag”. Brist på arbetsuppgifter ”från december till februari hade jag inga ärenden, normalt kommer det två i veckan och det skedde olyckor som vanligt… ”. Offentlig kritik på ett skypemöte ”en chef förklarade för hela personalen hur jobbigt det var att bli kritiserad i TV”.

Hon började kort sagt att må fruktansvärt dåligt.

Är du överraskad av det som följde på din kritik i media?

– Jag har en lång facklig bana bakom mig och har aldrig haft illusioner om vad som kan hända om man går emot den officiella linjen, men det här höll ändå på att krossa mig. Och jag kände mig från början inte som någon visselblåsare heller. Jag gjorde som jag skulle, tänkte jag. Först larma internt, sedan externt.

Hon betonar att statliga tjänstemän har en skyldighet att agera om de anser att något är fel.

– Det är inte tillåtet att utsätta kritiker för repressalier. Jag kan känna verklig sorg över att det hände här och det träffar mig dubbelt kan man säga. Det är min arbetsgivare, men det är inte vilken arbetsplats som helst heller. Som gammalt skyddsombud har jag ju idealiserat Arbetsmiljöverket. Det är en så viktig myndighet!

’’Jag är en enkel själ som bara vill jobba’’ 

Jenny Bengtsson, arbetsmiljöinspektör och författare

I dag är det bättre på jobbet. Jenny Bengtsson jobbar med sina vanliga uppgifter igen, så kallad obligatorisk tillsyn, och hon har fått en ny chef.

– Vi har bra samtal! Det som nu gäller är att hålla mig på banan så att jag inte kraschar efter den här utdragna stressen. Utåt ser mitt arbetsliv ut som vanligt igen, men inombords är det fortfarande väldigt oroligt.

Jenny Bengtsson. Foto: Jeanette Andersson

Jenny Bengtsson beskriver sig som högpresterande med en tendens att ”köra på 400 procent, så jag behöver någon som håller i tyglarna”.

För snart fyra år sedan lämnade hon restaurangbranschen och fackliga uppdrag för ett nytt jobb som arbetsmiljöinspektör – hon har bland annat varit ordförande för Hotell- och restaurangfackets avdelning Stockholm-Gotland och regionalt skyddsombud. Hon längtade efter dagjobb och mer stabila arbetstider.

I en intervju inför att du skulle börja på Arbetsmiljöverket verkar du väldigt ivrig och stolt. Är du fortfarande det?

– Det som räddat mig är att jag har så fina kollegor – jag har fått mycket stöd hela tiden av dem och även från folk ute i landet som uppmanade mig att inte ge upp. Så ja, jag har kvar min iver och stolthet. Jag behöver göra en resa för att komma på fötter igen och det behöver min arbetsgivare också göra.

Varför är det roligt att vara arbetsmiljöinspektör?

– Det är världens bästa jobb! Det innehåller en sådan variation. Vi hamnar på så många olika typer av arbetsplatser, ibland på ställen man inte ens kunnat föreställa sig. Ena stunden står man och kollar på nån attiralj i en stenkross som är stor som ett hus, nästa går man igenom rutiner och instruktioner, pratar förebyggande arbetsmiljöarbete. Det är så givande när det känns att man lyckats förmedla något så att mottagaren verkligen förstår.

De åker ut till arbetsplatserna efter att något har hänt. Det öppnar ofta för bra samtal om idéer och lösningar, härligt nördiga samtal om arbetsmiljöåtgärder, som gör saker bättre på jobbet, beskriver hon.

– Det som inte fick hända har hänt, men sedan gäller det att gå vidare så att det aldrig händer igen. Man träffar arbetsgivare och arbetstagare som kan sin arbetsmiljö, som sätter sig in i allt som rör den. Det gör att jobbet känns hoppfullt.

Bemötandet kan också växla.

– Det är ju mindre roligt att få förbud eller sina brister i arbetsmiljön uppräknade. Men det bästa med arbetsmiljölagen är att den är logisk. Hänvisar man till den förstår de allra flesta varför vi kräver det vi kräver. Det är en bra lag, men ibland väl öppen för tolkning. Ibland är det svårt att kräva det vi kanske tycker skulle behövas.

Hon berättar att det händer att en del blir rädda och springer från platsen när de gör oanmälda besök.

– Vi är ju inte där för att utvisa någon, utan för att se till att de inte ramlar ner från taket till exempel, men det vet de ju inte. Ibland blir folk nervösa eftersom de inte har träffat oss förut. Men vårt besök är inget farligt utan ett bra sätt att gå igenom sitt arbetsmiljöarbete. Vi vill vara mänskliga och begripliga.

Det pågår en hel del ljusskygg verksamhet, konstaterar hon. Verket kan till exempel få tips om asbestrivning som inte går rätt till, eller om takarbeten utan fallskydd. Då handlar det förutom riskerna om osund konkurrens där man skalat ner på skyddsutrustning för att spara pengar.

Oroande är också att skyddsombuden blir färre.

– Färre vill ta uppdraget. I grunden finns nog delvis en rädsla för tråkigheter för den som ställer krav. Detta hotar att göra maktbalansen på jobben skev.

Men mycket är hoppfullt.

– Till exempel att alla numera tycks vara överens om att vi inte ska ha osund konkurrens. Vi kan inte ha det så att seriösa företag som följer regler och satsar på bra arbetsmiljö konkurreras ut av fuskande företag med farlig arbetsmiljö.

Du är snart aktuell med en bok. Vad handlar den om?

– Om ett decennium av facklig aktivitet, tidsmässigt någonstans mellan 2007 till 2017. Den ska spegla hur det varit att vara aktiv, både det roliga och det påfrestande. Den totala nervositeten i den första förhandlingen, som ung tjej mot en erfaren vd. Jag minns vilken scenskräck jag hade och vilket totalt klassförakt för mig själv jag kände, hur jag låste in mig på toaletten helt skräckslagen. Den förhandlingen gick inte så bra heller, men det handlade om en fråga som inte var särskilt lätt att lösa.

Boken handlar också om hur man organiserar sig, hur det är att få uppdrag som man först knappt vet hur de ska utföras, som vice ordförande i klubben.

– Den tar också upp motsättningar i rörelsen och kan kanske bli jobbig för några att läsa. Men många nya kommer att känna igen sig också. Och jag tycker frågorna behöver luftas.

Jenny Bengtsson vill med sin bok peppa folk att vara aktiva i facket.

– Jag vill berätta om allt man lär sig och hur fantastiskt det känns när man kopierat tio dagordningar till ett möte och så kommer det 25 personer! Vilken total glädje man känner då. Det är svårt att förklara, men det är oerhört fint med organisering.

Du har vågar sticka ut och säga din mening. Har du tips till andra?

– Alla har vi väl en vilja att uträtta något. Om man inte ger sig in i något, vågar utsätta sig och misslyckas så försvinner modet. Det är inte så kul i en förhandling när motparten kanske lyckas köra över en… men man får ta det och göra bättre nästa gång. All nervositet är inte dålig. Jag brukar tänka att den dag jag inte är nervös inför ett möte eller en förhandling, då har jag tappat min ödmjukhet och ska inte hålla på.

Det är rätt att agera, betonar hon, men man måste stålsätta sig och räkna med att få betala ett personligt pris. Stödet från andra är viktigt då.

– Det är väldigt svårt att stå själv. Tack och lov finns det ändå många där ute, fackliga eller inte, som ställer sig upp på personalmöten och säger vad de tycker. De är hjältar!

Själv beskriver hon sig som relativt drillad och luttrad just genom sina fackliga erfarenheter, även om hon har en annan roll nu.

– Jag har varit med om mycket och har gått många utbildningar. Det är alltid en bra grund att stå på, även när det stormar.

Vad vill du göra framöver?

– Jag är en enkel själ som helst vill jobba på. Jag älskar faktiskt mitt arbete – vi har det bästa målet av alla: ”Alla ska komma hem levande från jobbet.”

//EVA BERLIN

Namn: Jenny Bengtsson
Ålder: Född 1983
Bor: Stockholm
Yrke: Arbetsmiljöinspektör i Stockholm. Har tidigare jobbat på casino, som receptionist och ordningsvakt. Satt i riksdagen för Vänsterpartiet några månader under 2016. Är ledarskribent och krönikör.
Aktuell med: Glöden i ögonen – Facklig kamp i medgång och motgång (Verbal förlag 2021)
Intressen: Barnen Max och Tiago och hunden Hilda, matlagning och att sy. Vännerna!