Därför tjänar kvinnor fortfarande mindre

Med nuvarande trender ser det ut att dröja minst 50 år till innan kvinnor tjänar lika mycket som män. Lönegapet är tio procent och när man räknar på disponibla inkomster blir skillnaden ännu större, visar Du&jobbets genomgång.

Tittar man på faktiska inkomster verkar utjämningen mellan män och kvinnor ha stannat av. FOTO: Colourbox.

När kommer kvinnor att tjäna lika mycket som män? De som räknar på saken landar i olika slutsatser. Men med nuvarande trender ser det ut att dröja åtminstone 50 år till. Detta berättar två saker. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor minskar. Men det går långsamt. Och dessutom: när man räknar på inkomstskillnader istället för löneskillnader tycks utjämningen mer eller mindre ha stannat av.

Kvinnor jobbar mer deltid och tar ut mer föräldraledighet. Män får i snitt större kapitalinkomster. I reda pengar får kvinnor i snitt 75 procent av vad männen tjänar. Men vilka är orsakerna till skillnaderna i löner och inkomst? Statistiken bjuder på såväl överraskningar som förväntade svar. Låt oss titta närmare på vad som hänt och hur det ser ut just nu.

Allra först måste vi bringa lite reda i begreppen. Statistikerna räknar på dels löner, dels inkomster. När man jämför mäns och kvinnors löner räknas allt om till heltidslöner. Den som arbetar halvtid och tjänar 20 000 kronor i månaden hamnar alltså på samma lön som den heltidsarbetande med 40 000 kronor. Då man jämför inkomster utgår man rakt av från vad personen får in på kontot. Den som arbetar halvtid tjänar helt enkelt mindre. Och kapitalinkomster räknas med.

Idag ligger kvinnors löner i snitt på 90,1 procent av männens löner, enligt Medlingsinstitutets statistik. För 15 år sedan tjänade kvinnor 83,7 procent av vad männen gjorde. Det har skett en tydlig utjämning. Detta gäller alltså när vi räknar om till heltidslöner. Om vi istället undersöker vad kvinnor i verkligheten har för löner hamnar de på drygt 83 procent av männens – framförallt beroende på att betydligt fler kvinnor arbetar deltid, men även bl a för att kvinnor är mer föräldralediga och mer sjukskrivna.

Då vi sedan tittar på vilka samlade inkomster människor drar in blir skillnaderna ännu större. Om man räknar på disponibel inkomst – alltså alla inkomster inklusive transfereringar minus skatt – har kvinnor de senaste 20 åren dragit in drygt 75 procent av vad männen fått. Andelen har varit relativt oförändrad. Orsakerna är flera, men mäns större del av kapitalinkomsterna spelar in. Det är rentav så att männens andel av dessa har ökat de senaste 20 åren.

Men låt oss fokusera på löneskillnaderna en stund.
Lönegapet mellan kvinnor och män skiftar ganska mycket beroende på yrke och bransch. Inom LO-yrken i privata sektorn tjänar kvinnorna 90,3 procent av vad männen gör. Inom TCO- och Saco-yrken i privata sektorn är skillnaden större. Där når kvinnorna upp till 84,5 procent av männens löner. Detta hänger till stor del samman med att lönespridningen är större bland tjänstemännen (i statistiken räknas både TCO- och Saco-medlemmar som tjänstemän).

Det finns helt enkelt fler högavlönade inom en del yrken, och dessa är oftast (men naturligtvis inte alltid) män. Medlingsinstitutet gör ingen skillnad mellan arbetare och tjänstemän/akademiker inom offentliga sektorn. Kvinnornas andel av männens löner är 97,6 procent i kommunerna, 83,7 procent inom staten och bara 81,2 procent i regionerna. Den senare siffran förklaras av att många kvinnor är undersköterskor och att en relativt stor del av de få manliga anställda är läkare.

Denna lönespridning förklarar även att utjämningen gått snabbare bland tjänstemännen de senaste åren. Fler kvinnor har anställts inom relativt högavlönade och tidigare mansdominerade yrken som t ex ingenjörer, läkare och jurister. En ytterligare könsskillnad som är tydlig i statistiken handlar om löneutvecklingen. Skillnaderna i ingångslöner är i regel marginella i de flesta yrken. Men efter att de anställda fyllt 30 år blir löneutvecklingen bättre för män. Detta gäller allra mest inom välavlönade tjänstemannayrken, så kallade karriäryrken.

De stora löneskillnaderna finns inte inom samma yrke, utan mellan olika yrken. Detta syns tydligt när Medlingsinstitutet gör en så kallad standardavvägning av skillnaderna.

Om man gör räkneexperimentet att vi hade en jämn könsfördelning överallt (och att alla dessutom var lika gamla) blir löneskillnaden mellan män och kvinnor 4,2 procent. Denna kvarvarande skillnad är inte helt förklarad. Men det faktum att fler män avancerar till högre befattningar, och att de har en bättre löneutveckling än kvinnor i åldrarna då man bildar familj är sannolika orsaker.

De avgörande skälen till lönegapet mellan män och kvinnor handlar dock om var man arbetar. Sverige har en rejält könssegregerad arbetsmarknad. 60 procent av de anställda i privat sektor är män. 75 procent av kommunernas anställda är kvinnor. Generellt är de välfärdstjänster där kvinnor dominerar lägre betalda än jobben i den privata sektorn. En undersköterska tjänar drygt 2 000 kronor mindre i månaden än en industriarbetare, även när utbildningskraven är desamma. Och de jobb i privata sektorn som är lågbetalda – t ex städare, cafébiträden och butiksanställda – domineras även de av kvinnor.

Flera olika faktorer påverkar lönegapet mellan kvinnor och män. Det handlar om att kvinnor i större utsträckning är frånvarande från arbetet, beroende på bl a föräldraledighet och vabbande. Det handlar om deltidsarbetandet. Och det handlar om olika lönelägen i mans- respektive kvinnodominerade yrken. Det säger Edel Karlsson Håål, expert på lönebildning hos Svenskt Näringsliv.
– Det finns också komplexa samband. Forskning visar till exempel att kvinnor i större utsträckning än män väljer ledighet och kortare arbetstid i stället för högre löner och ersättningar. Det slår förstås igenom i de medellöner som mätts upp.

En av de avgörande förklaringarna till lönegapet är som vi sett att lönenivåerna generellt är lägre i den kvinnodominerade offentliga sektorn. Industriarbetare tjänar helt enkelt mer än undersköterskor. Det är egentligen inte så märkligt, menar hon.
– Industriarbetarna arbetar i en konkurrensutsatt verksamhet med snabba produktivitetsökningar som driver effektiviseringar och löner. Medan undersköterskorna finns i skattefinansierade verksamheter, där lönekostnaderna ställs i relation till andra behov. Om man ser på mansdominerade yrken i offentliga sektorn, som officerare och poliser, har inte heller de någon särskilt stark löneutveckling.

Dagens löneskillnader mellan män och kvinnor är delvis ett arv från vad som skedde under 1960- och 1970-talen, då kvinnorna kom ut på arbetsmarknaden samtidigt som offentliga sektorn byggdes ut, säger Edel Karlsson Håål. Vi fick helt enkelt en starkt könssegregerad arbetsmarknad. –Nu tycker jag ändå att man ser hur kvinnodominerade yrken som barnmorska och sjuksköterska hela tiden uppvärderas. Deras löneutveckling har varit relativt stark.

Det finns dock inget som säger att industriarbete måste vara starkt mansdominerat och vårdarbete ännu starkare kvinnodominerat, menar hon.
–Vi ser nu hur det kommer in fler män i vård och omsorg, vilket delvis hänger samman med invandringen. Och vi ser fler kvinnor i tekniska yrken, vilket våra medlemsföretag arbetar mycket aktivt för, genom bl a bra relationer med gymnasie- och högskolorna. Det här kommer att minska löneskillnaderna.

Hon menar att vi troligen får acceptera att löne- och inkomstskillnaderna, inte minst de som beror på att fler kvinnor arbetar deltid, nog kommer att förändras långsamt.
– Normer och beteenden förändras inte så fort. Samtidigt har det hänt mycket om vi ser hur läget var bland tidigare generationer. Fördelen med en långsam, gradvis förändring är att den kanske är mer hållbar. Om vi däremot finge se en tillbakagång, skulle det finnas anledning att bli bekymrad.

”När kvinnors löner börjat närma sig mäns nivåer har männen istället ökat sina kapitalinkomster.”

Företagsekonomen och författaren Agneta Stark, tidigare rektor vid Högskolan Dalarna, har i många år debatterat kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Hon betonar att lönestatistiken inte säger allt.
– Det har i princip inte hänt någonting sedan 1995 om man ser på inkomstskillnaderna. När kvinnors löner börjat närma sig mäns nivåer har männen istället ökat sina kapitalinkomster. Det är en effekt av att skattereglerna ändrades så att det lönade sig att omvandla löner till kapitalinkomster, och det har gynnat dem som redan tjänade mycket.

Huvudorsakerna till kvinnors lägre inkomster är enligt Agneta Stark två. Dels en för låg värdering av de arbeten som har med människor att göra, dels de arbetsvillkor i välfärdsyrkena som gör att många kvinnor inte orkar arbeta heltid. Det som hänt under coronakrisen är belysande, säger hon.
– Det har varit mycket brösttoner om vilka hjältedåd de anställda i vården utfört. Men när det kommit att handla om löneförhandlingar har det blivit tystare. Vi borde verkligen fråga oss vilka yrken som är helt nödvändiga för samhället, vilka yrken vi inte kan vara utan. Om det måste betalas mer måste det betalas mer, helt enkelt.

Inom vissa kvinnodominerade
yrken har löneutvecklingen varit relativt god de senaste åren. Men då är det marknaden som drivit på, inte politiska beslut.
– Man ser att i de yrken där lönerna ändå har stigit så har det handlat om brist på personal. Det gäller till exempel sjuksköterskor, barnmorskor och lärare. Arbetsgivarna har reagerat först när bristen blivit ett faktum, trots att den kunde förutses.

Deltidsarbetandet är en tydlig kvinnofälla, anser Agneta Stark. Det ger inte bara lägre inkomster i nuet, utan effekterna fortplantar sig genom att pensionerna blir lägre. En stor del av dagens fattigpensionärer är kvinnor som arbetat i kommuner och landsting hela livet.

Det handlar delvis om familjestrukturer. Fler kvinnor än män arbetar deltid när barnen är små, och fler kvinnor tar hand om skröpliga, äldre släktingar. När pressen i jobbet samtidigt ökar, blir lösningen ofta deltid.
– Det stora problemet är att kvinnor går ner till deltid för att de helt enkelt inte orkar arbeta mer. Vi behöver ta ett stort grepp på arbetsvillkoren i de människovårdande yrkena. Det handlar om alltifrån hjälpmedel för att minska de tunga lyften i äldreomsorgen till att undersöka de psykosociala faktorerna.

Det är en arbetsmiljöfråga, men även en maktfråga, fortsätter hon.
– Om man verkligen använde samhällets resurser för att förbättra förutsättningarna i de här yrkena skulle vi kunna åstadkomma mycket.

//JONAS FOGELQVIST