Därför krisar skolan

Flera undersökningar visar samma resultat: Lärarna har fått en allt sämre psykosocial arbetsmiljö. Ifrågasättanden, hot, tidsbrist och dokumentationskrav gör att många undrar hur längre de orkar. Hur blev det så här?

Larmen blir allt fler. Det är lärare som inte hinner förbereda lektioner. Det är lärare som måste svara på flera mejl i veckan från missnöjda föräldrar. Det är lärare som trakasseras och hotas av elever. Det är lärare som får bära hundhuvudet när elever byter skola och skolpengen ryker. Det är lärare som funderar på att byta yrke.

Det skulle förstås kunna handla om enstaka historier som lyfts fram av media, undantagen som bekräftar regeln. Det finns trots allt 125 000 grundskole- och gymnasielärare i Sverige. Även i den bästa av världar skulle några av dem fara illa.

Men undersökningar och enkäter talar sitt tydliga språk. Problemet är stort. Lärarna får bristfälligt stöd vid hög arbetsbelastning och har ofta svårt att hinna med arbetet. Många mår dåligt när de ska till jobbet och är oroliga för allt från hot till anmälningar.

Vad har hänt?

Svaren på den frågan ligger förstås nånstans i den härva som den många decennier långa debatten om skolan utgör. Men när Du&jobbet strax efter terminsslutet intervjuade ett antal lärare med många år i yrket var det inte svårt att finna en röd tråd.

Lärarrollen har förändrats. De en gång statsanställda tjänstemännen vars uppdrag helt enkelt var att förmedla kunskap, har blivit till kommun- eller privatanställda mångsysslare: lärare, administratörer, socialarbetare på en ganska vildvuxen skolmarknad. På många sätt har skolvärlden vänts upp och ner.

Elisabeth Löf och Bengt Holmlin är mellanstadielärare på Enskedefältets skola i Stockholm. Jag träffar dem i ett avfolkat klassrum, där ledord på whiteboarden står kvar som rester av läsåret som gått. De har över 30 år i yrket, är båda förstelärare, och de pratar gärna och länge om hur en bra lärare ska vara. Det handlar om att bygga relationer med eleverna, om att se dem, om att göra ämnet intressant, om att ha regler, om att vara konsekvent och om mycket annat. Men samtidigt är Elisabeth Löf tydlig:

– Jag bestämde mig för rätt yrke. Då. Men om skolan sett ut som den gör idag hade jag inte valt att bli lärare.

Hon har förberett sig, på klassiskt lärarvis, med några punkter på ett papper. Det som lett till dagens situation handlar, säger hon inledningsvis, om att kommunaliseringen sänkte yrkets status och skapade ojämlika villkor mellan olika kommuner. Utvecklingen hänger vidare samman med att direktiven om mål- och resultatinriktning orsakat detaljstyrning och en ”administrationstsunami”. Den sänkta statusen ledde till att lönerna halkade efter. Olika politiker har tävlat i att försöka sätta sina avtryck på skolan, vilket gjort allt gungigt och svajigt.

– Slutligen menar jag att lärarutbildningen är en katastrof. Det hänger förstås delvis samman med att nästan alla som söker kommer in, på grund av att läraryrket inte lockar på samma sätt längre. Jag var handledare för lärarkandidater i flera år. Av de senaste fem tvingades jag underkänna tre.

Bengt Holmlin skulle däremot välja läraryrket på nytt. Han tycker att jobbet helt enkelt är så kul. Men han delar flera av Elisabeth Löfs åsikter.

– Det som skett är att många lärare nu inte längre är stolta över vad de gör. De får för lite tid över till att förbereda lektioner och fortbilda sig. Istället ska de skriva åtgärdsprogram och individuella omdömen och dokumentera allt som görs. Dessutom finns det föräldrar som ligger på och mejlar och ringer och begär besked om precis allting.

När det gäller just det senare fenomenet, som tilltagit med digitaliseringen, har de dock satt gränser. Elisabeth Löf säger:

– Vi har sagt: vi vill inte ha några tyck- och tänkmejl. Nej tack.

De lärare jag pratar med säger alla att de hittat vägar att hantera situationen. De följer inte alla regler slaviskt. De kryssar sig fram och sätter gränser för både elever och föräldrar. Men de har nästan alla också många år i yrket. Det är värre för de yngre, säger de. Men de kommer inte alltid undan. Ifrågasättandet har blivit en del av vardagen.

Britt-Marie Selin, högstadielärare på Bagarmossens skola och vice ordförande för Lärarnas Riksförbund i Stockholm, blev för en tid sedan kallad till samtal med föräldrar och biträdande rektor. Hon hade flera gånger sagt till en elev att sluta sparka på dörren. Pojken menade att hon rört händerna på ett sätt som antydde att han var liten till växten. Föräldrarna krävde ett möte.

– Anklagelsen var ju helt absurd. Jag fick sitta där och förklara mig, och försäkra att mina handrörelser inte betydde något. Men det värsta tyckte jag var att mötet ens ägde rum. Jag tycker inte att skolan ska ställa upp på allt vad föräldrarna kräver.

Hon säger att hon ändå kommer lindrigt undan. Hon har aldrig blivit hotad eller trakasserad. Det är annorlunda för de som kommer nya.

– Klimatet har hårdnat på många skolor. Många nyutexaminerade möter en annan verklighet än de väntade sig när de började utbildningen.

Som fackligt aktiv kommer Britt-Marie Selin varje vecka i kontakt med lärare som sjukskrivit sig för att de blivit trakasserade.

– Jag har haft många ledsna och uppgivna lärare i telefonen. Det kan handla om allt från verbala hot till att eleverna ställer sig mycket nära och markerar. Lärarna tycker ofta inte att de får stöd från skolledningen. Konsekvenserna uteblir.

Hon tycker att det är tydligt vilka grundorsakerna till problemen i dagens skola är.

– Friskolereformen, det fria skolvalet och skolpengssystemet. Det blir en skolmarknad, ett slags kundvalssystem och för många lärare har detta skapat en ohållbar arbetsmiljö.

Britt-Marie Selin tillhör ändå dem som fortfarande är nöjda med sitt yrkesval. Det finns så många fantastiska ögonblick, säger hon. Att få höra att lektionen var fantastisk, att någon nu förstått det som tidigare var svårt, och att de vill skaffa sig mer kunskaper i ämnet.

– Det är oerhört inspirerande.

Anna-Karin, som inte vill framträda med sitt riktiga namn, tillhör däremot dem som undrar om hon ska fortsätta arbeta som lärare. Till skillnad från de andra jag pratar med är hon relativt ny i yrket. Men efter ett år på ett gymnasium i en av Stockholms förorter och ytterligare ett år på en skola i Mellansverige har hon börjat få nog.

– Jag är mattelärare. I Stockholm fick jag klasser på Naturprogrammet, och jag tänkte att de skulle vara så pass duktiga och förberedda att det skulle bli kul. Men de var ju inte på gymnasienivå, långt därifrån.

Anna-Karin slogs av hur eleverna såg det som självklart att ifrågasätta henne. Om de kom med usla inlämningsuppgifter var det aldrig deras eget fel. Fuskandet på proven var komiskt utbrett.

– Jag kände mig oerhört förminskad. Och jag kan ju inte säga att jag fick något större stöd från skolledningen. Mantrat var att vi skulle öka elev- och föräldrainflytandet. Vi skulle hellre gå med eleverna än emot dem.

På skolan i Mellansverige var det snarare föräldrarna som ifrågasatte henne. När hon förvarnade en elev om att han knappast skulle få godkänt om han inte skärpte till sig inleddes en lång sms-konversation med dennes föräldrar.

– Eleven förstod läget. Men inte föräldrarna. Allt var mitt fel. På andra skolor fick minsann elever som riskerade ett F helt annat stöd. Det övergick snart till rena förolämpningar. Mönstret gick igen på föräldramöten jag var på. Det är så tydligt att föräldrarna ser sig som kunder, med mentaliteten att kunden alltid har rätt. Men jag fick stöd av rektorn. Jag var inte precis den första läraren som blivit utsatt.

Nu söker hon andra jobb.

– Jag tror jag tar nästan vad som helst. Det finns lediga jobb som parkeringsvakt där jag bor. Det verkar lugnare.

De jag pratar med är i regel kluvna. I grunden gillar de sitt jobb. De är påfallande ofta djupt intresserade av själva ämnena de undervisar i – oavsett om det handlar om matematik, svenska eller historia. Ett av skälen till att de valt yrket är drömmen om att väcka samma intresse hos eleverna. Och hur oroliga de än är över skolans framtid tänker de flesta fortsätta att jobba som lärare.

En av dem som definitivt ska göra det är Ulf Jämterud, som är religions- och historielärare på Bromma gymnasium. Han tycker att talet om skolans kris ibland är överdrivet.

– Visst har kraven på oss lärare ökat. Men basen är fortfarande undervisningen, att förbereda och genomföra lektioner. Ur den aspekten är det likadant idag som när jag började. Och jag tror aldrig att jag kommer att tröttna på att ha kontakt med ungdomar under de här viktiga åren när de går i gymnasiet.

Men samtidigt tycker han att administrationen tar för mycket tid. Han skulle vilja att staten slår fast vad som egentligen ska ingå i lärarrollen, och att tid frigörs till själva undervisningen och fortbildningen. Han gillar inte heller att det kommit att ingå i lärarens uppdrag att vara med och marknadsföra skolan.

– Vi är ju konkurrensutsatta nuförtiden. Och vi behöver göra något åt detta. Jag är principiellt emot det fria skolvalet, men inser ju att det kan vara svårt att ompröva det. Däremot tycker jag att det är stötande med vinstdrivande företag i skolans värld. Och segregationen som följer av att vissa skolor blir impopulära är oerhört problematisk.

Just det fria skolvalet – att elever och föräldrar kan välja skola, och byta skola, och att skolpengen då följer med eleven – är något av elefanten i rummet i alla de intervjuer jag gör den här juniveckan. Jag träffar inte en enda lärare som tycker att det var en bra reform, men det finns en uppgivenhet inför vad som egentligen kan göras.

Läraren och skoldebattören Per Kornhall beskriver i boken Barnexperimentet (Leopard förlag 2013) hur de många skolreformerna de senaste 40 åren stöpt om den svenska skolan i grunden. Resultatet? Inte så bra. PISA och andra studier har visat hur svenska elever tappat i kunskaper. Löftet om en likvärdig skola klingar alltmer falskt – klyftorna mellan skolorna har ökat drastiskt. Lärarna känner hur deras yrke tappat i status, lärarutbildningarna har svårt att locka sökande och lärarbristen är redan ett faktum.

Det första grundskottet mot den likvärdiga skolan var enligt Per Kornhall kommunaliseringen och avvecklingen av den gamla Skolöverstyrelsen. Timplaner och styrning förenklades och skolutvecklingen lades i händerna på kommunala tjänstemän och politiker. Med det fria skolvalet, skolpengssystemet och friskolereformerna skapades det han kallar för ”en extrem skolmarknad”. Inget annat land förutom Chile har avreglerat skolan lika radikalt.

Hand i hand med denna utveckling formulerades en ny syn på lärarrollen. Lärarens huvuduppgift blev inte längre att förmedla de kunskaper hen själv besitter, utan snarare att understödja elevens eget lärande. Så kallad katederundervisning förkastades och friare undervisningsformer där eleverna söker kunskaperna själva kom på modet. Det blev, menar Per Kornhall, en pedagogik som gjord för motiverade elever från studievana hem. Barn med föräldrar utan möjligheter att hjälpa till blev förlorare.

– Och det här påverkade förstås lärarens status. Det blev något av en dogm att läraren egentligen inte kan lära ut kunskaper. Eleverna skulle drivas av sig egen lust att lära. Och då spelar lärarens ämneskunskaper egentligen inte så stor roll.

Lärarrollen har dock förändrats på fler sätt. När de enskilda skolorna blir aktörer på en marknad händer något med lärarens autonomi, fortsätter Per Kornhall.

– Lärarna har gått från att vara statstjänstemän med relativt hög status till att bli antingen anställda i riskkapitalbolag, eller kommunanställda på skolor vars ekonomi hänger på skolpengen. Drivkrafterna blir helt andra. Rektorerna blir försiktigare i förhållande till de föräldrar som har makten att ta med sig skolpengen till en annan skola. Det skapas incitament till att manipulera betygen. Eleverna och föräldrarna känner att de får mer att säga till om i förhållande till lärarna.

Han skulle egentligen vilja avskaffa det fria skolvalet. Om detta inte låter sig göras krävs det åtminstone reformer som gör att skolorna kan planera sin verksamhet utan att behöva snegla på risken att elevunderlaget och därmed ekonomin dras undan från ett år till ett annat. Likvärdigheten i den svenska skolan måste återupprättas, fortsätter han.

Det finns en del bra ansatser i Skolkommissionens delbetänkande från i våras, tycker Per Kornhall. Där signaleras bl a någon form av statlig resursfördelning till skolorna, vilket han menar vore jätteviktigt för inte minst skolor i segregerade bostadsområden.

Men hur man än reformerar skolan ankommer det till syvende og sidst på lärarna om resultatet ska bli lyckat. Det är kort sagt de som ska göra jobbet. Läraryrket måste åter bli en profession, säger Per Kornhall. Arbetsgivarna måste våga ha förtroende för lärarens förmåga att själv bestämma över undervisningen – inom ramen för läro- och timplaner. Kompetensutvecklingen måste stärkas och dokumentationskraven minskas.

– Staten måste skicka signaler som visar att lärare är ett framtidsyrke. Då handlar det förstås till en del om att lönerna måste höjas. Men även om en reglering av arbetstiderna och om verktyg för att skapa en bra arbetsmiljö och ordning i klassrummen. Lärarbristen är på väg att bli katastrofal nu. Vi måste snabbt ställa yrket på fötter igen.

//JONAS FOGELQVIST

Lärare har dålig psykosocial arbetsmiljö

Sveriges Företagshälsor frågar varje år ut arbetstagare från olika branscher om deras hälsa och arbetsmiljö.

Resultaten tyder på att lärarna har den sämsta psykosociala arbetsmiljön av alla. 2015 var det nära tre av tio anställda inom utbildningssektorn som minst några gånger i månaden hade psykiska obehagskänslor inför att gå till jobbet.

37 procent av dem tyckte att de inte hann med sina arbetsuppgifter under ordinarie arbetstid. Och hela 45 procent uppgav att de inte hade möjligheter till stöd och hjälp vid hög arbetsbelastning.

Andra enkäter talar samma språk. Tidningen Skolvärlden kunde nyligen redovisa att 15 procent av lärarstudenterna hade råkat ut för våld, hot och/ eller sexuella trakasserier under sin praktik. Nästan var femte elev på lärarutbildningarna funderar på att hoppa av på grund på detta.

En annan undersökning från Skolvärlden visade att 35 procent av lärarna var oroliga för att bli anmälda av föräldrar eller lärare. Hela 38 procent hade blivit hotade med anmälan.