Mod åt fler

När forskare undersökt vår benägenhet att berätta om misstag eller framföra kritik, visade det sig att de flesta valde att inte säga något.

En teori bland forskarna är att detta beror på att vi vill passa in, vara med och har en stark instinkt att ta det säkra före det osäkra. Att vara tyst ger en direkt belöning. Att påtala en brist som på sikt kan förbättra, till exempel säkerheten i organisationen, är ett bra mycket osäkrare kort, belöningen är långt borta och risken att få surt efter påtaglig.

Därför är en kultur på arbetsplatsen, där människor känner sig bekväma att dela med sig av idéer men också ta upp farhågor och misstag utan att vara rädda att bli straffade för det, så oerhört viktigt. En arbetsplats där alla vågar ställa frågor när de är osäkra och litar på sina kollegor.

Tryggheten på arbetsplatsen måste så att säga väga upp mot instinkten att vara tyst. En instinkt som dessvärre kan vara högst relevant. Vittnesmålen är många, om hur den som pekat på missförhållanden själv råkat illa ut.

Lagstiftning som skyddar är nödvändig och det är också ambitionen med den nya visselblåsarlagen som kommer den 17: e december (läs om den i vårt tema med start på sidan 12). Nu hade Sverige visserligen en visselblåsarlag på plats redan tidigare, men det krävdes en anpassning till det nya EU-direktivet.

En krånglig lag blev tyvärr krångligare anser facket. Så pass att de tycker anställda ska rådgöra med facket innan visselblåsning så att skyddet mot repressalier verkligen gäller. Arbetsgivarna är å andra sidan rädda för att lagen ska missbrukas. Att det ska larmas om allt möjligt så fort någon anställd är missnöjd.

Alldeles oavsett: när oegentligheter måste ta vägen via ett visselblåsarsystem är misslyckandet för organisationen ett faktum.

Visselblåsning är den sista utvägen när organisationen inte lyckas skapa så pass mycket trygghet och lyhördhet att det går att säga ifrån och protestera ändå.

//ELSA FRIZELL, CHEFREDAKTÖR