Nu raseras Arbetsförmedlingen

GRANSKNING Arbetsförmedlingen har beskrivits som en av hörnpelarna i den svenska modellen. Det är det slut med. Privata aktörer ska ta över en stor del av arbetsuppgifterna. Många arbetsförmedlare fruktar att konsekvensen blir ökat utanförskap och att de mest behövande lämnas vind för våg. Och går det ens att tjäna pengar på att bistå dem?

Det var under förra årets valrörelse som Sara Kastman började ana att det skulle hända något drastiskt med Arbetsförmedlingen. Under de tio år hon arbetat som handläggare, sektionschef och verksamhetssamordnare hade hon visserligen vant sig vid debatt och kritik och omorganisationer. Men nu fanns det ett nytt tonläge i debatten.

– Man gjorde det till en valfråga att Arbetsförmedlingen inte fungerade. När jag lyssnade på en del politiker förstod jag att det var skarpt läge. Det var faktiskt redan då jag började se mig om efter andra jobb.

Det visade sig att hon hade fog för sina misstankar. En höstbudget och en januariöverenskommelse senare är sakenklar: en av hörnpelarna i svensk politik de senaste 70 åren håller på att monteras ner. Arbetsförmedlingen som sådan blir kvar, men stora delar av myndighetens arbetsuppgifter kommer att outsourcas. Sara Kastman är upprörd.

– De som drabbas hårdast är de som står längst från arbetsmarknaden. Jag är uppriktigt jätteorolig för vad som kommer att ske.

Du&jobbet har talat med flera anställda och före detta anställda i Arbetsförmedlingen, och de håller samfällt med Sara Kastman. De vittnar om uppgivenhet inom organisationen, om hur många erfarna medarbetare redan skaffat andra jobb och om hur arbetet med att stödja dem som har störst behov av insatser redan blivit lidande.

Vi ska återkomma till dem. Men först: vad var det egentligen som skedde i vintras, och hur såg bakgrunden till de drastiska besluten ut?

Arbetsförmedlingen är en både gammal och ny myndighet. Fram till 2008 styrde Arbetsmarknadsverket över den nationella arbetsmarknadspolitiken. Verket hade under sig 20 länsarbetsnämnder som i sin tur basade över de lokala arbetsförmedlingarna. Men 2007 beslutade riksdagen om att inrätta en sammanhållen myndighet. Namnet blev helt enkelt Arbetsförmedlingen (AF). Länsarbetsnämnderna lades ner.

Kritiken mot först AMV och senare AF är inte ny. Myndigheten har beskyllts för ineffektivitet och för att inte riktigt klara av kärnuppdraget – att matcha arbetssökande med arbetsgivare som letar efter personal. Redan på 1990-talet avskaffades AF:s tidigare monopol på att förmedla arbeten. Bemannings- och rekryteringsföretag sköt upp som svampar ur jorden.

Senare restes krav på att konkurrensutsätta delar av Arbetsförmedlingens verksamhet. 2010 kom myndigheten att börja omfattas av lagen om valfrihetssystem (LOV) ochfick rätten att upphandla fristående aktörer inom arbetsmarknadspolitiken. Det var nu dags för jobbcoacher och etableringslotsar. Systemet blev omdiskuterat, sedan många mindre nogräknade aktörer fått uppdrag. Förra året bröt AF samarbetet med 32 leverantörer på grund av för dåliga resultat, men poängterade samtidigt att verksamheten i stort fungerar bra.

De senaste åren har kritiken mot Arbetsförmedlingen tilltagit. Politiker från framförallt alliansen började hävda att myndigheten spelat ut sin roll. Moderaternas Elisabeth Svantesson skrev 2017 i SvD att AF borde läggas ner och ersättas med en mindre statlig aktör som framförallt skulle bedöma de arbetssökandes behov samt upphandla fristående matchningsaktörer. Staten och kommunerna borde ta över ansvaret för dem som står långt från arbetsmarknaden.

Martin Ådahl och Centerpartiet motionerade 2018 om att avveckla Arbetsförmedlingen i dess nuvarande form. Alla förmedlande uppgifter borde läggas ut på privata och ideella aktörer, medan myndigheten borde få en renodlat kontrollerande och bevakande funktion.

Manegen var alltså krattad när överläggningarna om en ny regering startade senhösten 2018. Det var uppenbart att Arbetsförmedlingens framtid fanns med i korten på bordet. Marie (som vill vara anonym), då verksamhetssamordnare på Arbetsförmedlingen, tyckte att kritiken mot myndigheten var orättvis.

– Det verkade som om politikerna inte riktigt förstod vilka människor som är inskrivna på Arbetsförmedlingen. Sedan flyktingkrisen 2015 hade trycket på oss blivit enormt. Vid den tiden arbetade jag med arbetsgivarkontakter, företag och kommuner. De hade fått bilden att det kommit väldigt många högutbildade. Men i själva verket var de flesta lågutbildade, en del var analfabeter.

Hon bedömer att 70–80 procent av de inskrivna arbetslösa idag behöver olika former av stöd och hjälp för att ha möjlighet att få arbeten. Kort sagt: matchningen var svår.

Mariol Spaho arbetade vid den här tiden som handläggare inom jobb- och utvecklingsgarantin. Numera jobbar han på Försäkringskassan. Han delar Maries bild.

– Mina målgrupper krävde stora insatser. Det handlade om nyanlända, där många var analfabeter och traumatiserade. Det var sjukskrivna som blivit utförsäkrade. Det var ungdomar som aldrig kommit i arbete. Det var människor med funktionshinder. Ofta var enda sättet att få ut dem i arbete att utnyttja anställningsstöd, alltså subventioner, ibland upp till 100 procent av lönen. Och det krävde täta kontakter med arbetsgivarna.

Redan i december 2018, medan regeringsförhandlingarna pågick som bäst, kom det första slaget mot Arbetsförmedlingen. Riksdagen antog KD:s och M:s budgetförslag. Anslagen till arbetsmarknadspolitiken drogs ner med närmare 3 miljarder kronor. Extratjänster och moderna beredskapsjobb avvecklades, och myndighetsanslagen minskade.

I en intern rapport hade Arbetsförmedlingens GD Mikael Sjöberg varnat för konsekvenserna om detta budgetförslag antogs. Långtidsarbetslösheten skulle öka, matchningen bli sämre och färre nyanlända få jobb. Myndigheten skulle behöva minska antalet anställda med 4 500 personer för att möta besparingskraven.

Mikael Sjöbergs varnade dock inför döva öron. Moderaterna och KD såg budgeten som ett första steg i att driva igenom det som varit gemensam allianspolitik: Arbetsförmedlingen skulle slimmas. De fick igenom budgeten med stöd från Sverigedemokraterna.

De långdragna regeringsförhandlingarna mellan S, MP, C och L drog som vi vet ut på tiden. Flera knäckfrågor tog tid att lösa. Anställningsskyddet, skatterna och rätten för hyresvärdar att tillämpa marknadshyror – allt vållade hård debatt och hotade tidvis att fälla planerna på en S/ MP-regering.

När partierna till sist kom överens och presenterade ett avtal den 18 januari, är frågan dock om inte punkterna om arbetsmarknadspolitiken var de mest dramatiska, åtminstone i det korta perspektivet.

Punkt 18 i överenskommelsen innebär att Arbetsförmedlingen ska reformeras i grunden. AF ska ha myndighetsansvar, göra arbetsmarknadspolitiska bedömningar och kontrollera såväl de arbetssökande som fristående aktörer. I övrigt ska verksamheten privatiseras. Fristående aktörer ska sköta matchningen och rustandet av de arbetssökande. Insatserna för funktionshindrade undantogs dock från omläggningen.

Enligt Centerns arbetsmarknadspolitiska företrädare, Martin Ådahl, vållade inte frågan om Arbetsförmedlingen särskilt stora bekymmer. Han säger till Du&jobbet:

– Det var inte den svåraste frågan i förhandlingen. Jag upplevde att S som dragits med Arbetsförmedlingens misslyckanden i många år, även de upplevde att något måste göras.

Medan många väljare på morgonen den 19 januari andades ut över att vi till sist fått en regering var stämningen en annan på Arbetsförmedlingen. Nu var det allvar. Alliansens krav under valrörelsen hade blivit regeringspolitik. Snart kom myndighetens svar. Den 30 januari förklarade ledningen att 4 500 personer skulle varslas. Fredrik Andersson, ordförande för Statstjänstemannaförbundet (ST) på Arbetsförmedlingen, berättar:

– Efter januariavtalet förstod vi att det skulle bli konsekvenser. Men jag väntade mig inte att det skulle gå så snabbt. Vi förstod genast att det här inte bara skulle drabba verksamheten, det skulle också leda till personalflykt. Erfarna medarbetare började direkt se sig om efter nya jobb.

Sara Kastman hade redan gjort det, och i april började hon som civilanställd analytiker på Polisen.

– Jag drog ut på det. Egentligen ville jag ju arbeta på Arbetsförmedlingen. Jag hade älskat mitt jobb. Men nu förstod jag att förutsättningarna blivit helt annorlunda. Jag är fortfarande jätteupprörd. Det här var politisk kohandel i sin sämsta form.

Mariol Spaho var besviken på både ledningen och på media.

– Det här var ju ett jättevarsel. Men det blev inga stora nyheter i TV eller tidningar. Och vår GD kunde inte försvara oss. Jag skulle vilja säga att vi hade varit fantastiska på matchning, med tanke på förutsättningarna. Vi gjorde så oerhört mycket mer än att förmedla jobb. Vi ordnade fram olika sorters stöd, fick människor i utbildningar, ordnade samhällsorientering. Men vi fick dålig press hela tiden.

Alla Du&jobbet pratar med vittnar om hur det spred sig en bitterhet och uppgivenhet inom myndigheten under våren. Personalflykten tilltog, och har nu inneburit att AF på sina håll fått svårt att bemanna kundtjänsten.

Arbetsbelastningen ökade på dem som var kvar. Tiden för de så viktiga arbetsgivarkontakterna minskade, och statistiken visade hur förmedlarnas besök hos företag minskade drastiskt. I juli 2018 hade förmedlarna 60 000 arbetsgivarkontakter. Ett år senare var antalet 12 500.

Karin (som vill vara anonym) hade arbetat med kvalificerade handläggaruppgifter. Hon var påtänkt som chef. Nu tillhörde hon de 700 som fick erbjudande om att börja arbeta på kundtjänsten, AF Direkt. Hon tackade ja.

– Även om jobbet hade varit tufft, inte minst efter det stora flyktingmottagandet 2014–2015, hade jag gillat mina arbetsuppgifter. De var meningsfulla. Nu hamnade jag på något som i princip är ett callcenter. Jag gick in i en kris. Nu söker jag andra jobb.

När AF:s ledning den 28 mars meddelade att 132 av de 238 lokala kontoren skulle avvecklas spred sig oron ytterligare inom organisationen. Fredrik Andersson från ST förstod inte alls logiken i beslutet.

– Uppsägningarna kunde trots allt förklaras med budgeten. Men kontorsnedläggningarna ger bara marginella besparingar. Vi utarmar glesbygden. Och många små kontor har fungerat väldigt bra. Personalen har haft stor lokalkännedom och kunnat ta ansvar för helheten.

Från Arbetsförmedlingen sägs det att närvaron i de mindre samhällena ska garanteras genom att man finns på de lokala statliga servicekontoren. Fredrik Andersson säger dock att han har svårt att se hur detta skulle kunna ersätta AF-kontoren.

– Vi får stora vita fläckar på Sverigekartan. Många med stora behov av täta kontakter med vår personal kommer att drabbas. Men jag har inte gett upp hoppet. Det har börjat sprida sig en medvetenhet om att det här har gått för snabbt.

Det är heller inte bara mindre kontor i glesbygden som läggs ner. I Skåne avvecklas nu AF-kontoren i bl a Lund, Trelleborg, Landskrona och Burlöv. Verksamheten centraliseras till Malmö och Helsingborg. Mariol Spaho säger:

– Många av våra arbetssökande i Lund har inte hunnit med i digitaliseringen. Många talar dålig svenska. Jag har träffat flera sominte ens har bank-ID. Det här är människor som kommer att dra sig för att åka till Malmö. Andra sidan av det här är att trycket på dem som jobbar i Malmö blir oerhört.

Kontorsnedläggningarna har mötts av kritik från flera håll. Nuvarande arbetsmarknadsministern Eva Nordmark sa som TCO-ordförande i maj att en av grundbultarna i den aktiva arbetsmarknadspolitiken nu hotas. Och Centerns arbetsmarknadspolitiska talesperson, Martin Ådahl, ibland beskriven som en av arkitekterna bakom reformeringen av Arbetsförmedlingen, tycker att AF:s ledning hanterat processen dåligt.

– Man sparar inte pengar på nedläggningen av de här kontoren. Istället förstör man väldigt mycket. Vi har hamnat i en olycklig situation beroende på dels M/KD-budgetens besparingskrav, dels AF-ledningens digitaliserings- och centraliseringsiver.

De nuvarande och tidigare arbetsförmedlare vi talat med beskriver det senaste halvåret som kaotiskt. Människor har gått och väntat på besked om huruvida de ska bli uppsagda. Kollegor har lämnat. Osäkerhet har rått om när kontoren egentligen ska läggas ner.

Hanteringen av uppsägningarna har i vissa fall orsakat protester. Personalen har varit indelad i olika turordningskretsar, vilket bl a lett till att erfarna verksamhetssamordnare sagts upp medan relativt nyligen anställda handläggare erbjudits omplaceringar.

Äldre medarbetare som i våras frågade om möjligheten att ta del av det ganska generösa omställningsavtalet ifall de ställde sina platser till förfogande fick blankt nej. När det var dags för uppsägningar av chefer fanns plötsligt denna möjlighet. Marie säger:

– Jag förstår att man måste balansera tjänster, men det går faktiskt inte att ursäkta hur man behandlat en del personal. Samtidigt har väldigt få sagts upp i de staber som arbetar under cheferna. Det har varit mycket svågerpolitik.

Tåget har dock rullat på. I maj gav regeringen Arbetsförmedlingen i uppdrag att förbereda omläggningen och analysera förutsättningarna för reformerna. Det handlar inte minst om hur upphandlingen av de externa aktörerna – de som nu ska sköta rustningen och matchningen av de arbetssökande – ska gå till.

Ett ledord i upphandlingen av andra aktörer blir resultatstyrning. Ersättningen till de företag och ideella organisationer som ska sköta matchningen ska baseras på resultat – pengar ska inte betalas ut förrän människor kommer i varaktiga jobb. Martin Ådahl ser det som kärnan i den reform han länge förespråkat.

– I flera länder, till exempel Australien och Nederländerna finns det stora program med externa aktörer som nått mycket bättre resultat än vi gjort i Sverige, även med människor långt ifrån arbetsmarknaden. Vi inser dock att det blir en utmaning. Därför är det viktigt att man får extra stor ersättning för att få den här gruppen i arbete. Man ska inte heller kunna neka att ta emot dem som är mer svårplacerade.

Han poängterar dock att arbetsmarknadspolitiken inte ensam kan lösa situationen för de lågutbildade.

– Vi har ett jättestort behov av fler inkörsportar till arbetsmarknaden. Vi behöver betydligt fler arbeten utan utbildningskrav.

Bland de arbetsförmedlare Du&jobbet talat med är skepsisen inför privatiseringen betydligt större. Marie säger:

– Jag förstår inte hur de externa aktörerna ska kunna tjäna in sina pengar. De ska arbeta med alla, heter det. Men det är en sak att arbeta med sådana som du och jag. Det är en helt annan sak att arbeta med till exempel lågutbildade eller människor med psykisk ohälsa. Jag är rädd för vad som kommer att hända.

Mariol Spaho håller med. Han säger:

– Vi har ju redan idag externa leverantörer. Många av dem har sagt ”Men Mariol, de du skickar till oss är ju inte anställningsbara”. Till och med Samhall säger nej ibland. Att privatisera en så känslig verksamhet som stödet till de mest utsatta är farligt. Utanförskapet kommer att öka, det är jag helt övertygad om.

De jag pratat med beskriver flera andra svårigheter. De har själva suttit i samtal med frustrerade personer från kommunernas arbetsmarknadsenheter – som enligt planerna nu ska ta större ansvar för dem som behöver extra hjälp. Oron över detta uppdrag tycks vara stor, i ett läge när många kommuner måste spara pengar. Man frågar sig även vilka externa aktörer som egentligen vill etablera sig i glesbygden. Den samlade bilden är tydlig: det blir de svaga grupperna som drabbas hårdast.

Om det budskapet stämmer borde vi nog haja till. Nyligen kom Konjunkturinstitutets senaste prognoser för arbetslösheten. Den beräknas öka ytterligare år 2020. Samtidigt har vi en unikt tudelad arbetsmarknad, med svår arbetskraftsbrist inom många sektorer.

Det kommer alltså inte att saknas uppgifter för dem som vill arbeta med arbetsförmedling. Frågan är vem som ska göra jobbet.