Känslor och matematik

Jag är inte särskilt våghalsig. För tre år sedan vandrade jag med familjen den natursköna stigen upp till Cliffs of Moher på Irland. Stupet ner mot havet på höger sida blev allt brantare. Efterhand dök det upp skyltar som varnade för rasrisk, och uppmanade ”keep to the official path”.

Cliffs of Moher. Foto: Colourbox

För mig blev upplevelsen nästan förstörd av att det satt folk och dinglade med benen över kanten på några ställen och ”official path, official path” har blivit ett talesätt i vår familj efter att jag, som en ivrig vallhund, ropat det efter tonåringarna under en hel dag.

Å andra sidan, när mina vänner har sagt ”krama mig inte om du är rädd för att bli förkyld” så har jag alltid kramat ändå. Tänkt att det nog går bra och annars är det inte hela världen. Men nu har jag fått tänka om kring smittorisk. Jag har lärt mig att mitt risktagande kan drabba samhällets sköra och de som sliter ont i vården. Även om jag känner mig frisk kan jag smitta om jag kramas.

Vi människor är tydligen inte så bra på att värdera risker. Känslorna tenderar att köra över matematiken. Till exempel har vi svårt att ta in att det är farligare att köra bil än att flyga. Och resonemang om risken att bli sjuk av vaccin kontra risken att dö i sjukdomen verkar inte heller föras med ren matematik.

I arbetsmiljösammanhang är riskbedömning centralt. Att eliminera riskerna med de värsta konsekvenserna och riskerna som är vanligast förekommande är själva essensen av arbetsmiljöarbetet. I en fungerande säkerhetskultur sitter det här i ryggmärgen på människorna och man hjälps åt att arbeta på ett säkert sätt.

Kanske kan pandemin leda till lite klokare risktänk? Till exempel kommer jag att ta med mig solidaritetsperspektivet in i kommande influensasäsonger. Det jag undrar när jag läser en uppmaning som ”betrakta alla du möter som en smittorisk” är om det finns en punkt när riskmedvetenhet går för långt? Jag hade en kollega som kom till jobbet 1,5 timme innan vi började, ”ifall jag får punktering på vägen”. Det tycker jag är att gå för långt. Däremot är det inte självklart var den kritiska punkten ligger.

I pågående kris och pandemi, behövs nog drastiska åtgärder. Men sen, när vi ska gå tillbaka till ”det nya normala”, hur tar vi med oss den kloka riskmedvetenheten men inte den som förstör sinnesfriden och sliter sönder gemenskapen? Jag har inga bra svar, men jag tror att vi behöver prata om det.

Kanske kan matematiken vara till viss hjälp? Mellan 1993 och 2017 har 66 personer dött vid Cliffs of Moher. Antalet besökare har under perioden ökat varje år och är uppe i 1,5 miljon. Jag rekommenderar ett besök. Men håll dig till den officiella stigen!

//JENNY FORSLING, programansvarig på Metodicum