Har ni kuftolerans?

”Tack för att du var så ärlig”, sa den rekryterande chefen. Jag hann bli glad, innan jag insåg att det innebar att jag sagt något mindre fördelaktigt för mitt personliga varumärke. Var det att jag på frågan om svagheter tog upp en högst verklig brist på talang att sälja istället för att dra till med en styrka omskriven till brist, typ ”blir för engagerad i jobbet”? Sådant kan jag bara spekulera i.

Begreppet personligt varumärke har seglat in i mitt medvetande sedan jag bestämt mig för att pröva vingarna på dagens arbetsmarknad. Jag känner mig kluven till det. Visst förstår jag att en bra matchning mellan behov och kompetens är avgörande för verksamheters och hela samhällets framgång. Samtidigt finns det något omänskligt i att göra sin person till ett varumärke, att putsa bort skavankerna och låta talangerna skina utan kontrast av det dubiösa eller rent av mörka.

Yrkesroller har en tydlig relevans. De ger ökad auktoritet och förtroende. Du vill veta om kirurgen som ska operera din mamma är duktig med skalpellen, inte att hon samlar på antika porslinsdockor i naturlig storlek. Du vill att tjänstemannen som svarar på frågor om din kvarskatt gör just det på ett korrekt myndighetssätt.

Men på arbetsplatsen, kollegor emellan, vilket utrymme finns det där? Jag tror att de flesta är överens med mig om vikten av förståelse för att alla människor möter personliga svårigheter ibland och att det kan leda till svackor som påverkar jobbet. Det hör till ett gott arbetsklimat.

Dessutom anser jag att ett ännu bättre arbetsklimat uppstår om vi kan vara så öppna med våra svagheter att vi kan hjälpa varandra och täcka upp. ”Du kan inte vad jag kan och jag kan inte vad du kan” som vi sjöng i barnkören när jag växte upp. Men att skapa en sådan kultur kräver att vi vågar visa oss sköra, och det är svårt även om många gillar idén i teorin.

Och hur ser det ut med det som på riktigt är annorlunda? De udda vanorna och avvikande åsikterna? Kan vi hantera dem med respekt och nyfikenhet på andras perspektiv, eller blir det för jobbigt? Ett aktuellt exempel är kollegor som av olika skäl inte vill vaccinera sig. Visst förstår jag att det kan finnas speciella överväganden inom vård och omsorg och krångliga frågor om smittskydd och arbetsmiljöansvar, men det finns också den mellanmänskliga interaktionen och utrymmet och respekten vi ger eller inte ger varandra.

En anställningsintervju är en mycket tillspetsad situation, men visst vore det fantastiskt om det, som potentiell framtida medarbetare, gick att få ett ärligt svar på frågan: Hur är det med kuftoleransen på er arbetsplats?

//JENNY FORSLING, frilansskribent, tidigare programansvarig på Metodicum