För stora klyftor

Det inträffar fler olyckor i fattiga områden än i rika. Det säger brandmannen Dan Poltrago,   när jag intervjuar honom om hans yrke, som också är hans drömjobb.

I villaområdena händer det nästan ingenting, fortsätter han. Och: man tänker nog inte på att olyckor drabbar samhällsklasserna så olika.

Det har han rätt i. Man hör sällan om klasser överhuvudtaget, skulle jag säga. Dagens debatt rör kategorier som identitet, kropp, genus, etnicitet, mm.

Ändå har klyftorna vidgats snabbare i Sverige än i något annat västland sen 90-talet, enligt en OECD-granskning. Den rikaste tiondelens inkomster har ökat med ca 80 procent, för den fattigaste tiondelen har det knappt hänt något. Landet är rikare nu, men håvorna har fördelats olika. Det beror på sådant som ökande kapitalinkomster, mindre progressiv skatt, lägre tillväxt, arbetslöshetsfällor, nedskurna förmåner, osäkra jobb.

Är det då ett arbetsmiljöproblem?

Det är välkänt att sociala klyftor bland mycket annat bidrar till ökad ohälsa, mindre trygghet, ökande skillnader i status– något som i sin tur får följder bl a för psykisk hälsa. Den brittiske professorn Michael Marmot har påtalat att positionen i den sociala hierarkin har ett starkt samband med livslängd och risken att bli sjuk. Människor med låga löner på låga positioner har sämre arbetsmiljö, det visar vilken arbetsmiljöundersökning som helst. Exempelvis är det tre procent i ledningsarbete (mest högavlönade män) som inte kan bestämma hur jobbet ska läggas upp, mot 38 procent inom vård och omsorg (mest lågavlönade kvinnor). Sedan 1990 har skillnaderna i livslängd mellan låg- och högutbildade fördubblats i Sverige. Det är naturligtvis en ohållbar utveckling.