Fina värdegrunder

Det är förmodligen en skröna, men jag hoppas att det är sant att barnen i 70-talskollektivet ryckte sandleksakerna ur händerna på varandra under parollen ”den är allas” i stället för det klassiska ”den är min”. Jag tänker på det där ibland i förhållande till arbetslivet, att den mänskliga naturen inte låter sig tuktas av välklingande mål, policyer och värdegrunder.

Inte för att jag är emot sådant! Självklart är det bra att veta vad som gäller och vad vi ska sträva emot. Men ibland försöker vi mest sminka grisen.

En hårt arbetande vän som älskar sitt jobb, uttryckte sin frustration över att behöva lägga tid på att utvärdera sig själv utifrån företagets ”success drivers”. En av dem är just nu ”we exceed expectations”. Min vän, som alltid gör sitt bästa, undrar om ledningen förväntar sig mindre än det, eller om de vill att hon ska göra mer och hur det i så fall ska gå till.

Efter den årliga revisionen var det inspirationsdagar med temat ”självledarskap”. Jättebra. Ända tills det kom upp exempel på bristande självledarskap. Många av kollegorna skrattade åt en dråplig historia om en urartad konflikt, men inte min vän. Hon har en nära släkting med autismspektrumdiagnos, och insåg direkt att historiens huvudperson har en betydligt jobbigare vardag än gemene man, och inte har fått rätt stöd på arbetsplatsen.

Jag har sett ljuset tändas i utarbetade mellanchefers ögon när någon säger självledarskap. Det kan jag förstå, för chefsuppdraget innehåller ofta så mycket ansvar att det behövs en superhjälte för att klara det, och chansen att dela ansvaret är så klart lockande. Men om självledarskap är ett krav vi ställer på andra blir det lika fel som i sandlådan.

För vad vet jag egentligen om min kollegas förutsättningar och vardagliga kamp? Jag har så många gånger varit gruvligt irriterad på en persons agerande, tills jag fått reda på att personen har cancer, psykisk ohälsa eller svåra familjeproblem. Då har irritationen runnit av och ersatts av en vilja att hjälpa, som jag önskar funnits där från början.

Min vän har lämnat in ett förslag till ledningen att nästa inspirationsdag kanske kan handla om vad som kan åstadkommas tillsammans, inte att individer måste skärpa sig. Ett väldigt bra förslag, tycker jag, och ett som säkert kan vara relevant för fler arbetsplatser. Om vi dessutom lite till mans tänkte mer på vad vi kan göra för andra i stället för att sätta fina etiketter på våra själviska strävanden, då kan det bli riktigt bra!

Men vi bör vara medvetna om att vi jobbar i motvind här. Att roffa åt sig sandleksakerna ligger i den mänskliga naturen, och det är otrevligt oavsett vad vi kallar det.

//JENNY FORSLING, frilansskribent