En usel höst – som varit bra i jämförelse

Jag ringde min pappa igår, frågade hur han har det. Jodå, det är många som har det värre, konstaterade han. Dagen dessförinnan talade jag med en vän. Hur har du det? frågade jag. Jo, jämfört med många andra är det väl bra, svarade hon.

Det är så vi pratar nuförtiden. Att vi har det bra – utifrån förutsättningarna. Men dessa förutsättningar … Vi har hukat under en grå, blöt, okrispig höst och vi lever under en pandemi som bestulit oss på det mycket av det som gör senhösten och tiden fram till jul uthärdlig. Vi har blivit fråntagna våra allmänna ljuspunkter; simhallar, kaféer och biografer. Och framförallt – vi har blivit fråntagna sällskapet med andra människor.

Vi är många som är i ungefär samma situation. Vi är inte i någon riskgrupp,
vi är inte särskilt oroliga för att själva drabbas av corona, men vi vet att andra blir svårt sjuka, att vissa dör. Självklart är våra problem ytterst futtiga i jämförelse.

Men även för oss hyggligt unga och friska har det varit en usel höst. Corona-våren var uthärdlig för att det var just vår och för att vi hade sommaren framför oss. Men nu? Någon storskalig vaccinering
kommer inte att vara genomförd innan värmen och våren är här. Det har varit många mörka kvällar i hemmets vrå – många fler återstår.

Jag var inte oförberedd på en samhällelig kris och. Jag tror snarare att framtiden kommer att präglas av kriser. Men jag trodde att dessa kriser skulle föra människor närmare varandra. Jag hade fel, milt sagt.

Och visst kan man försöka försjunka i böcker, eller tröska sig igenom våra
nutida gråvintrar med Netflix-serier. Det är bra förströelse och ibland mer än så. Men det som ger livet – det enda liv vi har – verklig nerv är sällan en passiv upplevelse hemma i soffan.

Många talar om fina gemensamma upplevelser utomhus. Och visst, det finns dagar då man kan ta med en termos kaffe och uppleva en skärva av blått på himlen. Men de dagarna är få och har inte sommarhalvårets charm. Promenader, säger någon. Men jag har inga promenadkompisar (hur många män har det förresten?). Zoom-umgänge blir, hur man än vrider på det, rätt avslaget.

Lägg till det känsligheten kring vad man får och inte får göra, det som i 2020-års nyordslista kommer att kallas coronaskam. Får man överhuvudtaget ta in någon som inte tillhör familjen i hemmet? Ja, läser man detaljerna i rekommendationerna från min hemregion får man det, så länge man är frisk och håller tillräcklig fysisk distans. Men vågar jag fråga? Och är det moraliskt okej? Får man sätta sig på en buss även om man bara ska utföra ett ärende?

Det här handlar inte bara om rekommendationer. Det är också psykologiskt finlir, där man får läsa av vänner och bekanta noga om man vill undvika det onda ögat.

Men januari har i alla fall kommit med lite längre dagar. Det är alltid något.

//OSCAR MAGNUSSON