En bra sjukvård innebär att vi måste välja bort annat

När jag skriver detta sprids coronaviruset i Sverige. Ingen vet hur stort utbrottet blir. Oro råder. Och det handlar inte bara om rädslan för att bli smittad, utan även om vi verkligen kan lita på att de svenska sjukvårdssystemen klarar en utmaning av den här storleksordningen.

Ingen har väl undgått det senaste årets larm från de svenska sjukhusen. Det har handlat om tolvtimmarsköer på akutmottagningar, patienter som dör för att de inte får vård i tid och akut brist på sjuksköterskor. Det har berättats om skenande kostnader för hyrläkare och om prestigebygget Nya Karolinskas ständiga haverier.

Man ska förstås akta sig för att beskriva allt i svart. Fortfarande gäller att det är mindre dåligt att bli sjuk i Sverige än i de flesta andra länder. Men låt oss åtminstone säga att svensk sjukvård brottas med vissa problem.

”Innebär ett totalrenoverat kök lika mycket livskvalitet som rimlig kötid för dem med utslitna och värkande höftleder”

Orsakerna är förstås flera. Dåliga organisationer och pressade arbetsmiljöer leder till personalflykt. När ”kundernas” efterfrågan ska styra blir det onödigt tryck på akutmottagningarna. Usla upphandlingar och administrativa bördor på personalen är andra faktorer som spelar in. Men mitt i allt detta är det en fråga som ligger och skaver. Vad ska sjukvården få kosta? Visst görs det tekniska framsteg på sjukhusen. Behandlingsmetoder blir effektivare och kirurgiska ingrepp görs snabbare och säkrare, till exempel.

Ändå kvarstår faktum: sjukvård är inte som att tillverka bilar eller kylskåp, den kan helt enkelt inte rationaliseras i samma takt. När det gäller den delen av verksamheten som handlar om ren omvårdnad är det frågan om vi ens vill att den ska rationaliseras. Därför kommer sjukvården att fortsätta att kosta rätt stora pengar. När vi blir allt äldre och när allt fler allvarliga tillstånd faktiskt kan behandlas så pekar det mesta på att sjukvården blir, eller borde bli, dyrare än idag. Om vi vill.

Ja, till syvende og sidst är det vi som bestämmer, framförallt vi i den breda och köpstarka medelklassen. Tycker vi att det är viktigare att byta våra smarta telefoner vartannat år än att sjuk- och undersköterskor får rimliga löner och arbetsvillkor? Innebär ett totalrenoverat kök lika mycket livskvalitet som rimlig kötid för dem med utslitna och värkande höftleder?

Riktigt så ställer sig naturligtvis inte valen i praktiken. Jag vet. Men jag undrar om det inte är på det sättet vi måste börja tänka – inte bara om sjukvård, utan om äldreomsorgen, skolan och allt annat som vår trygghet i slutändan bygger på. Vad är viktigt? Vad ska få kosta

//JONAS FOGELQVIST

Krönikan är tidigare publicerad i Du&jobbet 2/2020