Den gamla goda tiden…

Visst var det bättre förr? På 1950-talet, på 1960-talet, på 1970-talet?

Sådär tänker och säger vi ofta, vi som kommit någotsånär till åren. Det hör väl åldrandet till. Vi vill ta tillbaka vår ungdom. På den tiden hade vi ju ett helt liv kvar att leva.

Men det är så mycket vi glömmer.

Låt oss göra en tidsresa. Varför inte åka till år 1975? Vad hade vi mött då? Vi hade kommit till ett Sverige där det sågs som självklart att kvinnor stod för hushållet och där det var tillåtet att aga sina barn. Vi hade mött ett samhälle där homosexuella ofta inte vågade kliva ut ur garderoben. Vi hade sett ett land där fler människor mördades och barn hade betydligt sämre odds när de fick cancer. Listan hade kunnat göras lång. Sverige var ett i många avseenden sämre land på den tiden.

Men i ett viktigt fall var det faktiskt bättre. Det handlar vare sig om nostalgi eller om vanföreställningar när vi minns ett Sverige där det var lätt att få jobb. Du kunde sluta skolan när du var 16 och om du inte hittade ett jobb så hade du nog inte ansträngt dig särskilt mycket.

Det kanske var ett trist tempojobb, och i värsta fall behövde du flytta från din glesbygdsby, men till sist fick du arbete. Och om du vantrivdes på jobbet, fanns det gott om alternativ att hitta bara du gick till Arbetsförmedlingen.

Det där tror jag påverkade oss mer än vi kunde ana. Det gav oss en slags frihet som knappast kan överskattas. Det är en frihet som gått förlorad.

Du kunde slarva bort några år utan att känna dig misslyckad. Det fanns hela tiden nya möjligheter runt nästa hörn. Du kunde tillåta dig att bli skoltrött.

Den som börjat kalla sig livscoach hade blivit utskrattad.

Du behövde heller inte stå ut med vad som helst. Den som hade bett dig ”provjobba” några dagar utan lön för att ha chansen att få en visstidsanställning på café, hade knappast fått en enda sökande. Detta var en tid då provanställning med lön var kontroversiellt.

1970-talets arbetsplatser var inga himmelriken. Långt, långt därifrån. Det dog fler på jobbet, industriarbetet var ofta mer enformigt och hierarkierna var i regel tydligare. Ändå tror jag att vi var friare. Människor var inte rädda för att bli skyddsombud. Det ansågs helt normalt att ställa krav. Det pratades till och med om att de anställda borde vara med och bestämma.

Arbetslöshet kunde hota även då. Men det var inte som om avgrunden öppnade sig på andra sidan jobbet. Som ung behövde du helt enkelt inte ta vad skit som helst.

Så ja, på det sättet var det faktiskt mycket bättre förr.