”Precarious work” och kraven på flexibilitet

Ibland talar man om den differentierade arbetsmarknaden. Å ena sidan finns en kärna eller ett segment som rymmer högkvalificerade arbeten som är välbetalda, har goda arbetsvillkor och goda utvecklingsmöjligheter. Å andra sidan finns ett segment lågkvalificerade arbeten med dåliga arbetsvillkor, låg lön, små möjligheter till utveckling och en stor sannolikhet för inlåsningseffekter. I detta segment är kvinnor, personer med utländsk härkomst och ungdomar överrepresenterade. Det kallas ibland för serviceproletariat.

Inom den internationella arbetslivsforskningen benämns ofta den här typen av arbeten som ”precarious work”. Den svenska översättningen är otrygg, oviss, vansklig och prekär. Det är med andra ord synnerligen negativt värdeladdade ord. ”Precarious” kan vidare relateras till flexibilitet. Arbetsgivarna kräver flexibilitet för att möta förändringar inom den marknad eller sektor de verkar. Det är arbetstagarna som står för denna flexibilitet – i form visstidsanställningar och andra former av tillgänglighet – vilket lägger grunden till otryggheten. Låg lön, okvalificerade arbetsuppgifter och små möjligheter till karriär och personlig utveckling är aspekter som vanligtvis är förenade med dessa otrygga arbeten.

Studier visar emellertid att detta är ett mönster under förändring. Såväl globaliseringen som liberaliseringen, i form av avreglering, har omformat arbetsvillkoren för människor i många länder. Osäkra anställningsförhållanden är nämligen något som förväntas omfatta alltfler yrken – även de kunskapsintensiva, kvalificerade och högavlönade. Olika former av visstidsanställningar kan antas öka, liksom olika varianter av projektanställningar.

Det finns även forskning som beskriver de förändrade formerna för arbete i termer av att de väl matchar en ny kreativ klass och dess behov. Det rör sig om en klass kreativa självständiga entreprenörer som snabbt och lätt förflyttar sig mellan utmanande och spännande uppdrag. De andas frihetens luft, de är sin egen lyckas smed och de är unika.

Jag vill inte ta bort entusiasmen hos denna grupp. Men granskat från ett annat håll kan noteras att en stor del av ansvaret läggs på individen, vars rättigheter minskar och skyldigheter ökar. De svarar i hög grad upp mot den flexibilitet som deras uppdragsgivare kräver, däremellan får de klara sig bäst de vill och de är, sett ur det perspektiv jag beskrivit ovan, långt ifrån unika.

Även om det inte är en massrörelse kan vi se tendenser till att osäkra anställningsförhållanden breder ut sig oavsett om det rör sig om låg- eller högstatusyrken. Universitetssektorn utgör inget undantag. Gäller det också ditt område?