Jämställdhetspott orsakar splittring eller enighet?

Reaktionerna lät inte vänta på sig när tre fackförbund (GS, Livs och IF Metall) valde att stå utanför den viktiga LO-samordningen inför avtalsrörelsen 2012. Motparten Svenskt Näringsliv och dess hangarounds Almega och de borgerliga dagstidningarna DN och SvD tog tillfället i akt att strö salt i såren. Fackligt och politiskt ”röda” aktiva blev både besvikna och oroliga över detta svek mot enigheten. Den förre detta arbetsmarknadsministern och numera medlaren Hans Karlsson valde till och med att lämna sitt uppdrag som medlare för medlingsinstitutet.

Även jag undrade om detta bara var industriarbetarnas egoism som gjorde sig talande. Men som alltid om man fördjupar sig i frågor så är de alltid mer komplicerade än vad en braskande tidningsrubrik gör gällande. Jag ska här försöka spegla vad oenigheten egentligen går ut på.

Alltså oenigheten mellan LO-förbunden, inte mellan de två arbetsmarknadsparterna. Arbetsgivarna vill ha lägre lönekostnader punkt. Inga konflikter där inte.

Jämställdhetspott – visst låter det rakt och enkelt? Att män avstår en liten bit av sin krävda lönehöjning för att jämna ut löneskillnaderna mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden. Men den metod som valts av LO är inte riktigt uppbyggd på det sättet och häri ligger dilemmat.

LO-tidningen 2011-08-19
”Jämställdhetspotten ska dels vara ett sätt att samla in lönepengar till ett avtalsområde, en insamlingsmodell. Dels ska den användas till att fördela de extra jämställdhetspengarna bland dem som ska få sin nya lön, en fördelningsmodell.”

Tanken är att LO-förbunden först ska bestämma vilka avtalsområden som är lågavlönade, I 2012 års avtalsrörelse är den nivån satt till 22 400 kr.

Nästa steg är att ta reda på hur stor andel som är kvinnor i en bransch. I det här exemplet kan vi sätta den till 60 procent. Tanken bakom potten är att man beräknar att en tredjedel av kvinnorna i låglönebranscher är felavlönade.

Per Bardh förklarar att poängen med potten är att pengarna ska gå till dem som är felavlönade inom avtalsområdet. Han säger att det även på områden med låg genomsnittslön finns dem som har bra betalt och det vore fel om den här potten gick till dem.

Så långt insamlingen av potten.

I nästa led när pengarna ska fördelas kan potten läggas på vem som helst inom avtalsområdet. Det kan i praktiken betyda att en arbetsplats med en snittlön för de anställda under 22 400 kronor får ett tillskott med 100 kr per anställd ur jämställdhetspotten. Det extratillägget är tänkt att fördelas så att det jämnar ut de strukturella löneskillnaderna mellan män och kvinnor.

Att se det ur två olika glasögon

Handels och Kommunal är två förbund med en hög andel kvinnor. De har också generellt ett lågt löneläge i sina branscher. De hör till de mest drivande för jämställdhetspotten.

”Kvinnor i de kvinnodominerade sektorerna detaljhandel, hotell och restaurang samt kommuner och landsting tjänar fortfarande 80-85 procent av medellönen för arbetare i industrin.
[…]
Det är de lågavlönade kvinnorna inom till exempel vård, omsorg och handel som förlorar mest på en spricka i LO-samordningen. Den positiva utvecklingen med jämställdhetspotter som tacklar dessa problem riskerar att stanna av och försämras.”

GS, Livs och IF Metall är de tre förbund som valt att inte vara med i LO-samordningen i just den här specifika frågan. Observera endast i den här frågan. Det är det ”splittringen” består i.

Deras syn på saken formulerar de så att ”Vi vill slåss för ALLA lågavlönade kvinnor”.
”I våra tre förbund finns det för många kvinnor som inte skulle få del av jämställdhetspotten, eftersom snittlönen för hela avtalsområdet ligger över den brytpunkt som LO-styrelsen slagit fast. För oss är det självklart att kvinnor i industrin är lika mycket värda som andra kvinnor.”

Det betyder helt enkelt att många av de 100 000 kvinnor i de tre förbunden inte skulle få del av någon jämställdhetspott över huvud taget.

Slutligen har vi det där med makten över det magiska märket. Det vill säga den lönehöjningsnorm som brukar sättas av det första viktiga avtalsområde som kommer överens.

Hans Karlsson förklarar det bra:

”Ytterst handlar det om att industriparterna konstruerat ett effektivt lås som är avsett att förhindra att lönerna ökar mer för låg- och kvinnodominerade områden än för övriga bättre avlönade områden.”

Det blir helt enkelt omöjligt för andra förbund att strejka för högre löneökningar när väl märket (normen) är satt.

Ingemar Göransson förklarar det på ett annat sätt på sajten Arbetets marknad. Inledningen av citatet är från det nya Industriavtalet.
”En sund och bärkraftig lönebildning förutsätter att förbundsavtalen inom industrin utgör kostnadsnorm och vägledning för arbetskraftskostnader på svensk arbetsmarknad. Parterna inom industrin åtar sig, var och en och gemensamt, att verka för att ”kostnadsmärket” inom industrin är den norm inom vilken övriga parter på arbetsmarknaden ska hålla sig.
[…]
Efter andra världskriget inledde LO en nära samverkan med dåvarande SAF, Svenska Arbetsgivarföreningen. Samverkan byggde på en uppfattning om ett gemensamt intresse att disciplinera lönerna på hela arbetsmarknaden. Syftet var att säkra svenska företags internationella konkurrenskraft och därigenom skapa goda förutsättningar för en snabbt växande export till det sönderbombade Europa.
[…]
Resultatet blev en sammanpressad lönestruktur som var och fortfarande är unik i världen. Arbetsgivarna lovade att sätta grimma på tjänstemännen.

Nu är det en ny tid men problemet för arbetarna inom industrin är fortfarande detsamma, att få kontroll över andra gruppers löneutveckling som arbetar mot hemmamarknaden och därför inte har samma restriktioner för sina löneökningar. Deras arbetsgivare kan lättare flytta över ökade lönekostnader på konsumenterna vilket den internationellt konkurrensutsatta industrin inte kan.”

Det finns alltså olika syn på saken, men viktigast är trots allt, med respekt för dessa olikheter att ställa upp med ett enigt, starkt och uthålligt lag. Det behövs för motståndarlaget är mer eniga och kaxiga än på mycket länge.