Det finns ingen åldersgräns på att leva

Varför är det så? Varför duger det inte med att ”bara” vara undersköterska? Jag har stött på de där, de som vart kvar, de som trodde att det bara skulle vara temporärt. De halkade in på ett bananskal för att få ihop till hyran men tjugo år senare är de fortfarande kvar. På samma arbetsplats, med samma kollegor och undrar vars åren egentligen tog vägen.

Då vill de varna andra, gör inte som jag gjorde, gör något annat. Nöjd dig inte med att bara vara undersköterska. Titta på mig och min trötta rygg och mina slitna knän. Gör vad som helst, men stanna inte inom vården. Detta var min första sommar, jag hade ingen erfarenhet alls inom vården, då kom domedagsorden och avskräckte mig så att jag funderade på att inte fortsätta min utbildning till undersköterska.

Men tur nog fick jag arbeta med en annan kollega veckan därpå som hade en annan syn på arbetet. En som såg det positiva i allt och som aldrig klagade. Hon älskade sitt arbete och tyckte att tvättstugan kunde vänta för att istället baka och umgås med vårdtagarna. Då lugnade jag ner mig, det kanske inte behöver bli så hemskt som den andra hade målat upp. Tur är väl detta, annars hade jag inte suttit här med min undersköterskebrosch.

Som timvikarie hoppar man runt på olika avdelningar och arbetsplatser, man ser olika sorters arbetssätt och vårdsituationer. Insikten är att ingen avdelning är den andra lik, ena veckan är det stroke, andra demens. När jag hade min sjukvårdspraktik hade jag förmånen att få arbeta inom operation vilket var en hisnande upplevelse. Nya arbetsuppgifter, annat omsorgsarbete och klimatet var rappt och man var på hugget hela tiden. Tänk på att då var jag ”bara” undersköterska, min yrkesgrad hade inte ändrats men ändå hade jag fått se en annan bild av hur arbetet kan skilja sig stort.

Jag förstår varför folk ställer frågan, så naiv är jag inte att jag inte förstår att det handlar om lönen. Som undersköterska tjänar man inte så värst mycket, de facto så tjänar en kassörska mera under en helg än vad jag som är utbildad undersköterska gör. Tråkigt, jag vill inte låta kapitalistiska motiv bestämma hur jag ska leva mitt liv. Sedan lärde jag mig något den där första sommaren när jag träffade en av dem som vart kvar och det är att man inte behöver fastna i slentrian. Våga prova nya saker utanför din trygghetszon, och du?

Det finns ingen åldersgräns på att leva sina drömmar.