De små stegen gör den stora skillnaden

Att förändra världen till en bättre plats kan ofta kännas stort, svårt och näst intill omöjligt. Till exempel när det gäller jämställdhet – jag läste nyss att det kommer att ta hundra år tills vi får jämställda löner mellan män och kvinnor om det fortsätter i den takt vi har nu. Man kan ju bli deppig för mindre. Ska det vara så svårt!

Sen dess har jag tänkt en del på vad ett arbete för jämställdhet egentligen innebär. Hur små steg räknas? Till exempel det jämställdhetspolitiska målet i Sverige; ”att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv”. Det låter ju bra, men så stort och pompöst. Javisst, regeringen har delat upp det övergripande målet i fyra delmål, som gör det mer tydligt och konkret. Men ändå, visst känns dessa formuleringar ändå ganska långt bort från ens vardag? Och att arbeta med jämställdhet – det kan ju också vara de där små sakerna. Att i varje beslut, varje riktning och varje val, välja det alternativ som gör att män och kvinnor får lika rättigheter och möjligheter i livet…

Måste det vara världsomvälvande, eller visst kan de små stegen få räknas, på väg mot ett mer jämställt samhälle?

På konferensen Working Life lyssnade jag på när Torbjörn Messing från Jämbredd, ett projekt inom Europeiska socialfonden, berättade om hur de arbetar med jämställdhetsintegrering i sitt projekt. Han citerade någon som sagt ungefär att jämställdhetsintegrering är summan av alla små skitsaker som vi gör annorlunda efter att vi bestämt oss för att jobba mot ett mer jämställt samhälle.

De små skitsakerna som vi gör annorlunda, alltså. På något sätt känns det befriande att tänka så. När jag gör något på ett nytt sätt, just för att jag inte vill att de resurser jag fördelar eller de beslut jag fattar ska vara grundade i vilket kön jag möter.

Ett fint exempel på detta är från ytterligare ett projekt inom Europeiska socialfonden, projektet Vidare Vägar. De arbetar med sysselsättning för personer som söker stöd från socialtjänsten i Majorna-Linné, Göteborg. När en konsult ställde frågan till deltagarna om de tyckte att män och kvinnor hade lika möjligheter till alla aktiviteter i projektet, framgick det att de inte upplevde att det var så. När projektet tittade på sin statistik, visade det sig att generellt så gick många fler män till praktik och många fler kvinnor till samtal. Det här var något som de bestämde sig för att försöka förändra.

När en socialsekreterare nu möter en person som söker stöd, försöker de på alla sätt lyssna på behoven och inte se på vilket kön som sitter framför dem. Detta har resulterat i att det nu är fler män som får det samtalsstöd de behöver och fler kvinnor som får komma iväg på praktik. Det har också visat sig att detta lilla steg för socialsekreterarna har gjort att måluppfyllelsen för projektets övergripande mål ökade! Fler personer kommer nu ut i arbete än tidigare!

Min nya slogan får nog bli: de små skillnaderna gör de stora förändringarna – på lång sikt!