Du&jobbet har bytt namn!

Allt om arbetsmiljö logga
Åsikt

Alla pratar om ”den där någon”, men vem är hen?

Jag var väl nånstans mellan sexton och sjutton år gammal när jag var med i bioföreningen i min hemkommun. Innan biografen hade man varit tvungen att åka drygt sex mil till närmsta stad för att kunna se på film, en lyx som tyvärr försvårades om man inte hade tillgång till bil eller körkort. Men nu hade man lyckats ge orten en biograf och även startat en förening med frivilliga personer som arbetade ideellt för att besökarna skulle få en trevlig bioupplevelse.

Publicerad: 2012-04-23

Det var en höstkväll mitt i veckan och föreningen satt nere i källaren på Folkets hus för att hålla ett möte. Man började med att hälsa deltagarna välkomna, bjöd på kaffe, färdigköpt kaka, någon behövde låna en penna, dagordningen godkändes och som vanligt var jag var den enda personen under trettio. Mötet började och man diskuterade allt från vilka filmer man skulle satsa på att ta hem till hur man underlättar aktbytena genom att klistra ihop filmrullarna. Några kluddningar i anteckningsblocket gjordes från min sida även om maskinistjobbet inte berörde mig, jag var ansvarig för kiosken och inköp.

Efter ett tag byttes samtalsämnet och man kom in på att man måste börja rekrytera flera ungdomar till bion och någon skämtar till det med att säga ”ja, någon måste ta över oss gamla stofiler”. Uppmärksamheten riktades mot mitt håll, eftersom jag var den enda ungdomen fungerade jag som någon slags konsult när det kom till ungdomar.

”Minna, vi behöver flera engagerade ungdomar till bion. Känner du någon som skulle vara intresserad?”

”Tja…” börjar jag lite försiktigt, ”…ska ni få in flera ungdomar så får ni räkna med att de inte kommer att arbeta ideellt. Ni måste erbjuda dem något i gengäld, pengar eller något annat”.

Jag själv arbetade gratis och ställde upp på mina lediga helger och vardagskvällar, utan några problem. Men jag visste hur det såg ut bland mina jämnåriga kompisar. Engagerade ungdomar som kunde tänka sig att arbeta ideellt är en utrotningshotad art, varav jag tillhörde en av dem.

Det har aldrig varit några problem med att få med mig på olika saker, jag säger alltid ja. Sekreterare till ungdomsgårdens råd? Absolut. Jurymedlem i en logotypetävling? Det låter roligt! Vi behöver nån som ställer upp i en paneldebatt, Minna vill du vara med? Räkna med mig!

Idag är jag tjugotre år gammal och jag ställer fortfarande upp. Det ligger lite i blodet att delta aktivt, jag vill känna att jag kan bidra eller påverka hur min omgivning ser ut. För jag har inte tid med att vänta på att ”den där någon” kommer och gör det åt mig. Kanske var det just det som skilde mig från mina jämnåriga, de föredrog att och skyller gärna på ”den där någon”, den där någon har inte fixat det åt dem. Men det föll dem aldrig in att just de själva kunde bli den där någon.

Vänta inte på att ”den där någon” kommer och gör något för dig, det kommer aldrig hända. Vill du få någon förändring så ta tag i det själv, och du kommer bli positivt överraskad hur lätt det var.

Publicerad: 2012-04-23

Så här jobbar vi på Allt om arbetsmiljö med journalistik. Redaktionen är oberoende från vår ägare och vi arbetar opartiskt. Vi stödjer inte något politiskt parti eller organisation och vi tar inte ställning. Det vi publicerar ska vara sant och ha hög kvalitet.

Mest lästa

Tipsa redaktionen

Prenumerera ikon

Missa inget

Få de viktigaste nyheterna som rör arbetsmiljön sammanfattat varje vecka. Testa vårt premiumbrev kostnadsfritt!