När jesusbarnet fick oväntat besök

1400-talets ledare visste att skänka glans åt sig själva. På Sandro Botticellis berömda målning är det inte de vanliga vise männen som tillber Jesusbarnet…

År 1475 målade den florentinske konstnären Sandro Botticelli en tavla med klassiskt kristet motiv. Scenen är Betlehem och stallet där Maria och Josef vakar över den nyfödde Jesus. Enligt Bibeln kom ju tre vise män för att hylla barnet. Scenen har målats många gånger. Men just Botticellis version är annorlunda. Här är myllret av människor utanför stallet större än det brukar vara. Och den som tittat på andra porträtt från 1400-talets Florens känner snart igen några av personerna. Här finns Cosimo den äldre, här finns Lorenzo den store, Giovanni och Piero. Alla med namnet de Medici. Alla har de kommit för att visa sin aktning för Jesus.

Det visar sig att Botticelli inte bara målat en tillbedjan av Messias. Han har dessutom hyllat en av de florentinska familjerna. Familjen var inte vilken som helst. de Medicis dominerade under några hundra år Florens ekonomiska och politiska liv. Bankmän från början, fick de en allt starkare ställning i stadens styrande råd. Tiden var visserligen våldsam, och det hände att de Medicis
drevs i exil, men under större delen av 1400-talet var de ändå furstar till allt utom namnet. På 1500-talet blev de furstar på riktigt, avskaffade republiken, och kom att styra Florens fram till på 1700-talet, då den siste de Medici dog försupen och tokig i det sovrum hans hovmän sinsemellan kallade för en svinstia. Två andra de Medicis blev påvar, ytterligare två blev drottningar av Frankrike.

Det var alltså mäktiga män som Botticelli avbildade utanför krubban i Betlehem. Men frågan är väl vad Jesus själv hade haft att säga om dem som kommit för att tillbedja honom. de Medicis var hänsynslösa maktspelare och slipade affärsmän. De intrigerade såväl mot andra familjer som inbördes. När Machiavelli skrev sin berömda bok Fursten dedicerades den till Lorenzo de Medici d.y. Machiavellis tes var att mycket av det som var förkastligt i det privata livet – svek, mord och list – var tillåtet för en furste om målet var folkets lycka. Ändamålen helgade medlen. Huruvida de Medicis mål verkligen var folkets lycka kan diskuteras.

Den egna familjens och Florens storhet kommer nog närmare sanningen. På vägen kom de dock att spela en roll i tillblivelsen av det vi kallar den moderna världen. 1300- och 1400-talens Florens befann sig i skärningspunkten mellan gammalt och nytt. Här framträdde ett självmedvetet borgerskap, som inte längre ville klä sig i feodala tvångströjor. Staden hade vidsträckta handelsförbindelser och de Medici var inte den enda släkten som blev rik.

Ekonomhistorikerna brukar förlägga ett viktigt skede i kapitalismens uppkomst till denna tid. I denna miljö tänktes många nya tankar. Intresset för antik filosofi återuppväcktes. Nya uppfinningar gjordes. Kyrkans grepp om sinnena blev svagare. Tiden har kommit att kallas för renässansen. Och därmed kommer vi tillbaka till Botticellis tavla. Han var inte ensam om att föra in verkliga människor i de kristna motiven. Redan 1300-talsmästare som Martini och Lorenzetti hade vågat sig på att måla bilder som inte hade den ringaste anknytning till Bibeln.

Detta var en revolution. Med enstaka undantag hade den vanliga världen varit osynlig i konsten sedan sekler tillbaka. Det var kyrkan som betalade konstnärer, och varför skulle man avbilda vanliga, fattiga
syndare? Då och då kunde väl någon av Gud smord konung få bli staty eller mynt, men annars var det alltså ur Bibeln motiven hämtades. Men nu bröts kyrkans monopol. Städernas mäktiga ville låna lite av glansen. De hade pengarna, och de hade dessutom en syn på sig själva som inte längre var lika fången i religiösa föreställningar. De flesta av dem var nog fortfarande troende, men samtidigt hade de börjat bejaka sin mänsklighet och egna makt. De tog de förstastapplande stegen i västerlandets frigörelse från den Allsmäktige.

Man kan se den här tidens kluvenhet i Botticellis målning. Längst till vänster står en självmedveten Giuliano. Han fäster inte en blick på Jesusbarnet, utan tycks vara i samspråk med två vänner, poeten Pico della Mirandola och Poliziano. Knäböjande framför krubban pratar bröderna Piero och Giovanni med varandra. Det ser ut som om samtalet snarare rör statsangelägenheter än undret framför dem.

På höger sida, klädd i svart, står Lorenzo den store, försjunken i funderingar. Bara släktens ålderman, Cosimo, ägnar Jesusbarnet tillbörlig uppmärksamhet. Det är han som smörjer den nyföddes fötter. Detta är män – ja, naturligtvis bara män – som fortfarande vill få det att framstå som om deras ledarskap är dem givet av Gud. Men deras ansiktsuttryck och deras kroppsspråk säger något annat. De är stolta, och de vill själva bli tillbedda. Därför kommer, från och med nu, de Medicis och deras gelikar att vilja ta del av den glans konsten kan skänka dem. De ville bli avbildade, så att varken deras egen tid eller eftervärlden skulle kunna glömma dem. Och som de blev avbildade! Nutida politiker och chefer, för vilka glansen väl inte heller är oväsentlig, borde bli gröna av avund.

Det var inte ens de Medicis själva som beställde tavlan, utan en av släktens vänner. Han ville ha den i sitt gravkapell. Många var de rika florentinare som spenderade stora pengar på att smycka sina palats och kapell. Konstnärerna flockades i Florens, gick i lära hos varandra, och lät sig inspireras av den relativa öppenhet som präglade den unga staten. Tiden var revolutionär, och såväl de Medicis som Botticelli stod i dess mitt. Den senare finns förresten också med i tavlan. Han står längst till höger, och möter betraktarens blick. Han ser närmast ointresserad ut. Kanske hade han börjat tappa tron på männen omkring honom. Snart skulle den fanatiske munken Savonarola ta över i Florens. Under några korta år härjade en våldsam reaktion mot allt staden kommit att stå för. ”Hedniska” böcker och tavlor brändes på bål och borgerskapets lyxliv fördömdes. Han tycks under en tid ha fått stöd av stadens fattiga, som inte hade skäl att imponeras av vare  sig palatsens konst eller fritänkarnas filosofi. Det sägs att Botticelli blev en anhängare av Savonarola. Han ska ha förstört en del av sina tavlor och återgått till att måla rättrogen konst. Så kan det gå.