Tvist om vilka arbeten långtidssjuka ska klara

SJUKPENNING Många får avslag på sjukpenning efter 180 dagars sjukskrivning. De anses klara normalt förekommande jobb. LO-TCO Rättsskydd anser att Försäkringskassan är för strikt.

Vad är egentligen ett normalt förekommande jobb? Svaret på den frågan är väsentligt för många långtidssjukskrivna. Den som varit sjukskriven i ett halvår mister nämligen sjukpenningen om hen anses klara sådana jobb, även om de inte finns på den egna arbetsplatsen. Till exempel: en fysiskt utsliten lagerarbetare kan inte få fortsatt sjukpenning om han eller hon skulle klara ett stillasittande jobb.

Vad detta innebär i praktiken har prövats många gånger, och Försäkringskassan har ibland anklagats för att vara alltför strikt. I sammanhanget har läkarutlåtanden spelat stor roll. Försäkringskassan har gång på gång hävdat att intygen inte räcker, att de inte klart visat att den sjukskrivnes arbetsförmåga varit tillräckligt nedsatt för sjukpenning.

Möjligen har en rad domar senaste året i Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD) och kammarrätterna banat väg för en ny praxis. Kritik från Riksrevisionen spelar också in. LO-TCO Rättsskydd menar att ”rimligare bedömningar kan skönjas”. Den s k rehabkedjan, som beslutades 2008, bygger på att sjukskrivna i första hand rehabiliteras tillbaka till sina ordinarie jobb.

Om detta inte fungerar ska man pröva om de kan arbeta med andra jobb hos samma arbetsgivare. Om inte heller detta fungerar ska de prövas mot andra arbeten på den reguljära arbetsmarknaden. 2008 infördes tidsgränser i lagstiftningen. Efter dag 180 får bara den sjukpenning som inte klarar något annat jobb alls. Den som med stor sannolikhet kan gå tillbaka till sitt vanliga jobb kan dock få ersättning i ett halvår till.

Antalet avslag på begäran om fortsatt sjukpenning har ökat snabbt de senaste åren. Enligt Försäkringskassans statistik fick drygt 33 000 personer med pågående sjukskrivningar avslag under 2017. Ökningen gäller framförallt avslag i samband med psykiatriska diagnoser. Begreppet ”normalt förekommande jobb” infogades i lagtexten 2011.

På LO-TCO Rättsskydd har kritiken dock varit hård mot hur Försäkringskassan tolkat begreppet. Enhetschefen Robert Sjunnebo sade i början av förra året till Du&jobbet (se nr 1/18): ”Idag prövas man mot fiktiva arbeten, ett slags hittepåarbeten. Lagstiftarens ambition har enligt vår mening varit att man ska prövas mot särskilt angivna arbeten man anses klara.”

Sedan dess har en del hänt. I juni förra året avgjorde Högsta Förvaltningsdomstolen två mål om vilka arbeten en långtidssjukskriven ska anses klara (HFD 2018 ref 51, I och II). Rättsläget klarnade något. Det ena fallet handlade om ett affärsbiträde med artros och nedsatt kraft och funktion i händerna. Hon hade ansökt om fortsatt halv sjukpenning. Försäkringskassan avslog kvinnans begäran med hänvisning till att hennes arbetsförmåga inte var nedsatt i förhållande till ett fysiskt lättare arbete som inte ställer stora krav på styrka och finmotorik i händerna.

HFD underkände dock Kassans resonemang. Utifrån lagens förarbeten slår domstolen fast att normalt förekommande arbeten ska vara sådana som kan utföras med ringa eller inga krav på anpassning. Den försäkrade ska klara förväntad arbetstakt och de arbetsprestationer arbetsgivaren räknar med. HFD kommer fram till att de allra flesta arbeten ställer krav på att händerna kan användas, och att det är svårt att föreställa sig jobb där kvinnan skulle kunna arbeta mer än halvtid. Hon fick rätt till fortsatt halv sjukpenning.

Det andra fallet handlade om en man med grav övervikt, diabetes och kraftig artros i båda knäna. Här kom dock HFD fram till att han skulle klara stillasittande arbeten, vilka är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Därför avslogs hans begäran. HFD snävade följaktligen in begreppet normalt förekommande arbeten och slog fast att bedömningarna måste vara realistiska.

Flera domar från kammarrätterna kan i år ytterligare ha stärkt långtidssjukskrivnas möjligheter till fortsatt sjukpenning (se t ex kammarrätten i Stockholm 9520-18, kammarrätten i Sundsvall 2670-18 och kammarrätten i Jönköping 2363- 18). De sjukskrivna har i dessa fall inte ansetts klara normalt förekommande arbeten utan omfattande anpassningsåtgärder.

Kammarrätterna har i några av dessa mål ifrågasatt på vilka grunder Försäkringskassan underkänt läkares bedömningar av arbetsförmågan. Kassan har sedan flera år tillämpat den s k DFA-kedjan (diagnos, funktionsbegränsning och aktivitetsbegränsning), och sjukintyg som inte klargör alla tre faktorer anses ofta inte hålla som grund för sjukpenning.

Såväl kammarrätterna, som tidigare i år Riksrevisionen, har ansett att DFA-kedjan kan vara svår att tillämpa vid framförallt psykiatriska sjukdomstillstånd, som det helt eller delvis handlar om i de aktuella domarna. Primärvårdsläkare med 10-15 minuter på sig måste ofta i praktiken utgå från patienternas berättelser.

Robert Sjunnebo anser att rättspraxis är på väg att förändras. – Man kan konstatera att kammarrätterna nu förhåller sig lite lösare till DFA-kedjan. Man måste ta hänsyn till hur sjukintyget kommer till. Antingen börjar Försäkringskassan ställa något lägre krav, eller så satsar man massivt på förstärkta resurser till primärvården och psykiatrin.

Han hade hoppats på att HFD-domarna förra året skulle få större genomslag, och ser inte någon större förändring i hur Försäkringskassan bedömer arbetsförmåga. Nu ställer han sitt hopp till den utredning om sjukförsäkringen som ska lämna sitt slutbetänkande nästa år. – Vi anser fortfarande att Försäkringskassan borde vara skyldiga att hänvisa till konkreta arbeten då arbetsförmågan bedöms.

Det fungerar i arbetsskadeärenden, så varför inte när det gäller sjukpenning? Det viktiga är att tillämpningen blir rättssäker. Den försäkrade ska veta varför man får avslag. Robert Sjunnebo vill även se lättnader i rehabkedjan. Det är, säger han, ofta inte samhällsekonomiskt lönsamt att tvinga någon i rehabilitering till en omställning efter dag 365, framförallt inte när den försäkrade är över 60 år.

I ett delbetänkande från sjukförsäkringsutredningen (SOU 2019:2) föreslås att den som är i rehabilitering lättare ska kunna få fortsatt sjukskrivning. Om övervägande skäl talar för återgång i ordinarie arbete efter dag 180 ska sjukpenning beviljas, liksom efter dag 365 om det råder hög grad av sannolikhet att man kan komma tillbaka till det vanliga jobbet.

Utredaren föreslår dock en bortre gräns på två år. Robert Sjunnebo tycker att det är rätt tänkt, men vill gå längre. – Jag ser inte några goda skäl till tidsgränserna. Det borde räcka med att det finns övervägande skäl för att man kan komma tillbaka. Mikael Westberg, rättschef på Försäkringskassans rättsenhet, säger att HFD:s avgöranden inte i någon större utsträckning ändrat tillämpningen när arbetsförmåga bedöms.

– HFD betonade att vi i det enskilda fallet alltid måste bedöma hur personens besvär påverkar arbetsförmågan. Det avgörande är om den försäkrade med ingen eller endast ringa anpassning kan tänkas klara samtliga arbetsuppgifter i ett sådant arbete i normal arbetstakt. Huruvida den försäkrade faktiskt kan få ett sådant arbete ska enligt HFD inte inverka på bedömningen.

Mikael Westberg säger även att DFA-kedjan snarast är en analysmodell för att underlätta bedömningarna. – Det finns dock inga krav på att det ska finnas en fullständig DFA-kedja för att ett underlag ska anses vara tillräckligt. Det handlar om att alltid göra individuella bedömningar i varje enskilt fall.
Jonas Fogelqvist