Arbetsrätt: Alla vägar måste prövas i rehabilitering

Dom
Arbetsgivaren ansvarar för rehabilitering av arbetstagare som fått nedsatt arbetsförmåga. Hur långt sträcker sig den skyldigheten? Den frågan ställs i en ny dom från Arbetsdomstolen.

Hur omfattande är arbetsgivarens rehabiliteringsansvar? I hur stor grad måste arbetsuppgifterna anpassas till den som fått nedsatt arbetsförmåga? När kan arbetsgivaren säga: Hit men inte längre, nu har vi försökt allt? De frågorna har länge diskuterats och blir nu belysta i en ny dom från Arbetsdomstolen (AD nr 82/14). Slutsatsen är tydlig: arbetsgivaren kan inte ge upp i första taget.

Målet handlade om metallarbetaren F.S., som sades upp av Göteborgsföretaget Plastal den 17 december 2012. Plastal hävdade att han inte klarade av de arbetsuppgifter som krävdes av honom och att rehabinsatserna var uttömda. F.S. anställdes av Plastal år 2000. Företaget tillverkar stötfångarsystem till Volvo, och har drygt 200 anställda. Mannen arbetade på monteringsavdelningen. I början av 2010 råkade han ut för en arbetsolycka och skadade axeln. F.S. var omväxlande hel- och halvtidssjukskriven under våren. En rehabiliteringsprocess inleddes med målet att han skulle kunna arbeta heltid.

Han arbetstränade vid olika avdelningar, i huvudsak vid en avdelning som kallas för plattformen, men sjukskrevs i perioder. Det fanns vissa arbetsmoment han hade svårt att klara av. Rehabiliteringen ledde till att F.S. undan för undan klarade fler arbetsuppgifter, men samtidigt var han sjukskriven eller föräldraledig större delen av tiden. Under exempelvis perioden 6 juni till 18 oktober 2012 arbetade han inte mer än två dagar. I oktober beslöts det att han skulle lämna förstadagsintyg vid nya sjukfall. I november 2012 kunde F.S. arbeta vid elva av plattformens tolv stationer, men arbetsledaren bedömde inte hans prestationer som fullgoda. Vid ett möte med företagshälsovården bedömdes han dock vara fullt arbetsför. Nu skulle F.S. pröva den station han haft mest problem med – skärmbreddaren. Efter att ha arbetat där den 26 november fick F.S. ånyo värk och blev först sjukskriven av företagsläkaren i två dagar, därefter av en läkare vid vårdcentralen i ytterligare en vecka. Han hade ställts att arbeta vid skärmbreddaren i sex timmar, trots att företagets ergonom menade att det inte var lämpligt att arbeta så länge vid den stationen.

Tre dagar senare, den 29 november, kallade bolaget F.S. till ett uppföljningsmöte gällande rehabilitering. Vid detta möte förklarade företaget att rehabiliteringen var avslutad. Man ansåg att F.S. inte hade medverkat i sin rehabilitering, och att det inte fanns några omplaceringsmöjligheter. Han varslades om uppsägning. När målet kom upp i Arbetsdomstolen (AD) hävdade arbetsgivaren att man fullgjort sin rehabiliteringsskyldighet, men att F.S. inte varit särskilt engagerad och på grund av hög frånvaro hela tiden försenat processen. Företaget har vidare, enligt AD:s bedömning något motsägelsefullt, menat att F.S. dels är fullt arbetsför, dels inte kan utföra något arbete av betydelse för bolaget.

AD slår först fast att varaktigt nedsatt arbetsförmåga inte i sig är en saklig grund för uppsägning. Arbetsgivaren ska genom rehabiliterings- och anpassningsåtgärder verka för att anställningen ska kunna fortsätta. Samtidigt krävs det av arbetstagaren att denne medverkar i rehabarbetet. Under perioden från olyckan fram till uppsägningen skötte företaget rehabiliteringen ambitiöst, menar AD. Rehabiliteringsmöten hölls regelbundet. Det gjordes en medicinsk och ergonomisk bedömning av F.S. och hans förmåga att utföra olika arbetsuppgifter. Han fick byta avdelningar och arbetsstationer flera gånger, och stor hänsyn togs till hans egna önskemål. Till skillnad mot vad företaget påstått finner AD dock inget som tyder på att F.S. inte deltagit i rehabarbetet. Han har utfört ålagda arbetsuppgifter och även besökt sjukgymnast i enlighet med vad företaget rekommenderat. Han var visserligen frånvarande i stor omfattning, men denna frånvaro började inte ifrågasättas av arbetsgivaren förrän en månad före uppsägningen. Mycket tyder dessutom på att rehabiliteringen gått framåt. F.S. har i allt mindre grad varit frånvarande på grund av egen sjukdom. Såväl ergonom som företagsläkare har bedömt att F.S. vid tiden för uppsägningen i princip var fullt arbetsför. Det faktum att han fick axelbesvär efter arbetsdagen vid skärmbreddaren motsäger inte detta, menar AD. Av ergonomens utlåtande framkommer att han den dagen arbetade under alltför stor belastning. Det fanns alltså skäl att se rehabiliteringsprocessen som avslutad, slår AD fast. Den medicinska bedömningen talar för detta. Men företaget skulle ha gett F.S. möjlighet att arbeta under normala förhållanden, och inte genast sagt upp honom efter en sjukskrivning. Arbetsgivaren har helt enkelt inte kunnat bevisa det avgörande – sitt påstående att F.S. inte längre kunde utföra något arbete av betydelse för företaget. Därför ogiltigförklarades uppsägningen. För att sammanfatta: När en arbetstagare får nedsatt arbetsförmåga ska en rehabiliteringsprocess inledas. Detta är arbetsgivarens ansvar, men arbetstagaren är skyldig att delta och göra sitt bästa för att komma tillbaka i arbete. Arbetsgivaren ska i största möjliga mån anpassa arbetet, och när detta inte räcker pröva omplaceringar för att arbetstagaren ska kunna komma tillbaka i tjänst. Kraven är generellt hårdare på större företag.

Rehabiliteringen ska fortgå till dess att arbetstagaren är fullt arbetsför, eller till dess att läkare menar att ytterligare insatser inte längre fyller någon funktion. Om arbetstagaren efter rehabiliteringen fortfarande inte kan utföra något väsentligt jobb i verksamheten kan det föreligga saklig grund för uppsägning. Annars inte.

JONAS FOGELQVIST

Rehabkedjan: KRAVEN FÖR SJUKPENG HÅRDARE MED TIDEN
Socialförsäkringsbalken (sfb) anger rätten till sjukpenning i samband med rehabilitering.
* Dag 1-90: Arbetstagaren har rätt till sjukpenning om hen inte kan utföra sitt vanliga arbete hos arbetsgivaren.
* Dag 91-180: Under denna period utökas bedömningen av arbetsförmågan till att även omfatta andra arbetsuppgifter hos arbetsgivaren. Om det kan antas att arbetstagaren får svårt att komma tillbaka, kan hen söka arbeten utanför arbetsplatsen utan att förlora sjukpenningen.
* Dag 181-365: Efter ett halvår har arbetstagaren bara rätt till sjukpenning om hen inte anses ha möjlighet att klara något jobb på den reguljära arbetsmarknaden. Undantag kan göras, t ex om prognosen för rehabiliteringen är god.

LAGAR OM REHABILITERING
* Arbetsmiljölagen 3 kap. 2a och 3§§: Arbetsgivaren ska ha en organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet. Arbetsgivaren ska anpassa arbetsförhållandena till arbetstagarens förutsättningar.
* Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 1994:1): Arbetsgivaren ansvarar för rehabarbetet, men kan delegera arbetsuppgifterna. Den personen måste ha tillräckliga befogenheter och resurser samt nödvändig kompetens.
* Lagen om anställningsskydd: Domstolspraxis visar att sjukdom och/eller nedsatt arbetsförmåga inte utgör saklig grund för uppsägning, så länge rehabskyldigheten inte fullgjorts eller det finns andra arbetsuppgifter som kan utföras.