Utställning om arbete når ny publik


Karin Stöckel, smörjare Kiruna.  ”Folk bli nermalda av arbetet, att gå upp mitt i natten och inte se något solljus. Jag har jobbat med många som ser ut som 70 och bara är 50.” FOTO: Elisabeth Ohlson
 

ARBETSLIV Tusentals har nu sett utställningen ”Vi som arbetar med våra kroppar” och intresset är fortsatt stort för projektet som också blivit studiematerial och en mobil utställning för arbetsplatser.
– Det är ovanligt att de som arbetar med sina kroppar tar plats i det offentliga rummet, det har jag velat ändra på, säger Annica Carlsson Bergdahl, utställningsproducent och författare.

I Sverige har två miljoner människor ett kroppsarbete. Det är industriarbetare, butiksanställda, undersköterskor, städare, restauranganställda, lagerarbetare och många fler. Med projektet ”Vi som arbetar med våra kroppar” vill Annica Carlsson Bergdahl, utställningsproducent och författare, och Elisabeth Ohlson, fotograf, synliggöra en grupp människor som de menar sällan tar plats i samhället.

Projektet handlar om vad arbetet gör med människor som arbetar med sina kroppar. Slaktaren som står på linjen åtta timmar per dag i sina gummistövlar, gruvarbetaren som går nästan 20 000 steg per dag på hårt betonggolv. Ett kroppsarbete påverkar en människa. Både fysiskt och psykiskt. Det här är deras egna berättelser, säger Annica Carlsson Bergendahl.

Med intervjuer och fotografier skildrar Annica Carlsson Bergdahl och Elisabeth Ohlson 33 arbetare, med olika bakgrund, erfarenheter och ålder från olika delar i landet. Boken Vi som arbetar med våra kroppar kom ut i maj och i juni sattes utställningen upp på Länsmuseet i Gävle. 17 000 hann besöka vandringsutställningen innan den gick vidare, en ovanligt stor publik enligt museet.

Det var också en ny typ av publik, människor som vanligtvis inte besöker museum, de med låg utbildning och som ofta har ett kroppsarbete. Det här är också en av mina idéer. Det är ovanligt att de som arbetar med sina kroppar tar plats, både på väggarna på ett museum och i det faktiska rummet. Det har jag velat ändra på, säger Annica Carlsson Bergdahl.

Annica Carlsson Bergdahl. Foto: Elisabeth Ohlson

Utställningen finns nu på Ljusdalsbygdens museum och ska sedan fortsätta till olika delar av landet. Hittills är den bokad fram till och med våren 2023.

Projektet har också växt. Ett studiematerial har tagits fram i ABF:s regi, det finns som pedagogiskt material som vänder sig till högstadiet och gymnasiet. Utställningen finns också i ett mindre format till arbetsplatser och föreningar.

Idén till utställningen föddes när Annica Carlsson Bergdahl såg en dokumentärfilm om fotografen Jean Hermansson som fotograferat kroppsarbetare inom industrin för flera decennier sedan.

Då tänkte jag, var är arbetsklassen idag? Jag ville låta röster komma fram som annars inte hörs.

Vad förvånade dig mest under arbetet?

Jag slogs av vilket pris man betalar med sina kroppar och hur politiken så lite pratar om vilka konsekvenser en höjd pensionsålder skulle ge. Det finns en väldig oro bland många. Hur ska de orka?

I intervjupersonernas berättelser framkommer en bild av ett arbetsliv som är alltmer pressat säger Annica Carlsson Bergdahl. Undersköterskan Silvana Vretoska vittnar om hur ont det gör att behöva gå från någon som gråter. När hon började sitt yrkesliv i hemtjänsten hade hon sex vårdtagare, nu har hon 20.

Villkoren försämras faktiskt. Jag tänker på pappersarbetaren Kjell som berättade att de i många år fick vi det bättre men att det inte är så nu, företagen effektiviserar. Och Kerstin som varit industriarbetare i 38 år. Hon berättar att det var överjäkligt när hon började. Folks slets ut men nu kommer andra sjukdomar, stressen. Alla ska springa fortare genom alla områden.

Samtidigt vill Annica Carlsson Bergdahl lyfta fram att de allra flesta är stolta över sitt jobb.

De har valt att arbeta med detta och är stolta över sitt arbete. De känner att de gör ett nödvändigt jobb. Om tvättbiträdet inte tvättar läkarens kläder, då funkar inte samhället.

Vad hoppas du att utställningen ska leda till?

Att vi börjar diskutera. Vi måste börja reflektera och höja respekten för den här typen av arbeten. Jag vill att det ska vara jämlikare, att villkoren inte försämras och att människor börjar prata om vilket samhället vi vill ha.

//ELSA FRIZELL

Läs mer om utställningen