”Man är både osynlig och övervakad”

OTRYGGT Han är pianisten och förläggaren som tog extraknäck som cykelbud när pandemin slog till. I boken Cykelbudet skildrar Anders Teglund en tuff arbetsmiljö långt från den svenska modellen.

Anders Teglund tog jobb som cykelbud och skildrar den tuffa arbetsmiljön i sin bok. FOTO: Mikael Göthage

Vad i arbetet som cykelbud på Foodora reagerade du mest över?

– Att arbetsgivaren har kapat helt basala arbetsvillkor, det är ett väldigt fysiskt och ekonomiskt ansträngande jobb. Du cyklar en halv maraton per arbetspass och måste betala för din egen utrustning som cykel och kläder. Det är också socialt utplånande, du har ingen arbetsplats att gå till, inget ställa att byta om eller lunchrum. Och så blir du väldigt kontrollerad. De mäter alla dina rörelser och hur snabbt du reagerar på pushnotiserna i appen. Den första veckan hade jag tio sekunder på mig sedan blev det kortare, annars fick jag rött i statistiken. Man är både osynlig och övervakad på samma gång.

Hur menar du med osynlig?

– Man känner inte sina kolleger och man möter kunder som inte ser en som en likvärdig medmänniska. När jag jämför med min andra tillvaro, där jag förväntar mig att folk ser mig i ögonen och pratar med mig så blir kontrasterna väldigt stora.

Vad tänker du kring denna typ av anställningar?

–  Vissa av dem som jag lärt känna, behöver detta jobb mycket, men mår jättedåligt. De utför ett arbete som är väldigt orimligt. Människor har i alla tider jobbat med att bära och flytta sakar men här har man lönedumpat genom att anställa en svag grupp i samhället.

Anders Teglund fick stå för sin egen utrustning. FOTO: Mikael Göthage

Du engagerade dig fackligt, hur möttes det av arbetsgivaren?

– För egen del med tystnad men en kollega blev hotad, ”vi ser att du delar ut flygblad och engagerar dig fackligt, vi har ögonen på dig”. Hon blev sedan uppsagd, de sa att det var på grund av för dålig statistik. Jag blev ju också uppsagd, dagen efter att jag pratat om min bok i P1, men jag fick aldrig någon förklaring.

Känns snarare som 1921 än 2021, hur tänker du kring det?

– Ja, det finns likheter. När till exempel journalister vill komma i kontakt med något bud, säger facket att det är för farligt, budet kan bli av med jobbet. Och vårt arbete började som det en gång gjorde historiskt med att bud på lite olika ställen fått nog och började prata om det, och att det blev en snöbollseffekt av att flera personer samtidigt kom i kontakt. Skillnaden är ju att idag finns det ju fackförbund som vi kan få stöd av. Hur gjorde de då när det inte fanns fack och dessutom var hotade av arbetsgivaren? Det har sjunkit in hur svårt det måste varit.

På vilket sätt påverkade arbetet dig?

– Det har hjälpt mig att var mer tacksam över det jag har, hjälpt mig att se att det går att förändra saker, men också hjälpt mig se att många är utsatta och saknar möjlighet att påverka. Arbetsmarknadsministern säger att gigarbetarna får gå med i facket och förändra. Men hur? Vissa är för utmanade i livet och kan inte göra annat än att överleva. Dessa människor har jag mött här.

//ELSA FRIZELL