Proffs eller amatör?

Proffsig eller Amatörmässig. Två ord som blivit mycket mer värdeladdade än vad de enligt ordboken borde kunna vara. Inte spelar det så stor roll för kvaliteten på ett jobb om utövaren är avlönad eller inte?
 
Min teori är att professionalism handlar om struktur, varken mer eller mindre. När jag har rätt verktyg och vet i vilken ordning jag ska göra saker, blir resultatet proffsigt. När jag fumlar och prövar mig fram blir det amatörmässigt. Även om det är mitt specialområde.

Men ”struktur” har många onda tvillingar. Onödig distans är en sådan ond tvilling – som när säljaren viftar bort mig med en manual och en försäkran om att alla instruktioner finns i häftet. En annan är rigiditet – som när teknikern hävdar att jag måste lösa serviceavtal för att få svar via telefon på en enkel ja/nej-fråga.

Riktig professionalism är att jag som yrkesutövare vet exakt vilka milstolpar jag behöver lotsa kunden igenom för att kunden ska få ut mesta möjliga av det jag gör – och att jag har frimodighet nog att ta rejäla svängar mellan milstolparna, när det gör jobbet roligare, bättre eller mer intressant, för mig eller kunden.

Nästan alla mina kunder är småföretagare som vill höja sin egen lön ordentligt. De får rita upp, milstolpe för milstolpe, vad deras kunder behöver för att få ut mesta möjliga av sitt köp. Bara det viktiga; men allt det viktiga. Det skiljer det riktiga jobbet från det meningslösa gnetandet. En sådan karta är naturligtvis lika värdefull för den som har en anställning.

Stora företag brukar kalla det här för processkartläggning, och punga ut med hundratals tusen kronor för att en konsult ska göra jobbet. Tänk om vi kunde införa en Kartläggningsdag istället!
 
På en årlig Kartläggningsdag skulle varje person ta en timme av sin arbetsdag och rita upp vad de viktigaste milstolparna i sitt arbete är. Vad kunder och kollegor behöver få veta i varje led. Vad nyttan med jobbet är och i vilken ordning uppgifterna ska göras.

Hur mycket skulle proffsigheten öka i det här landet då?

Åsa Plesner