Hälsa är medlet – verksamhetens effektivitet är målet!

När sjukfrånvaron drog i höjden i början på 1990-talet steg kostnaderna dramatiskt för staten. De många sjukfallen – cirka 10,5 miljoner bara under 1991– och de allt fler förtidspensionerade skapade stora och ökande utgifter för socialförsäkringssystemet. Till dessa kostnader kunde man lägga intäktsförluster i form av minskade sociala avgifter och indirekta skatter för de personer som inte längre befann sig på arbetsmarknaden.
- Vad göra, tänkte dåvarande regeringen.
- Vi måste bromsa inflödet till långa sjukfall genom att få arbetsgivarna mer aktiva i kampen mot ökad sjukskrivning, blev förslaget till lösning.
Arbetsmiljökommissionens betänkande ”Arbete och hälsa” kom med en hel radda nytänkande förslag på hur man skulle kunna aktivera arbetsgivarna genom olika typer av ekonomiska incitament, bland annat differentierade arbetsgivaravgifter, införande av medfinansiering i form av en sjuklöneperiod och sist men inte minst införande av personalekonomiska bokslut.

Sagt och gjort, 1991 på hösten låg ett förslag till obligatorisk personalekonomisk redovisning på riksdagens bord. Inledningsvis skulle det bara beröra offentliga organisationer med fler än 50 anställda – men ändå, det skulle vara början på något helt nytt inom svenskt arbetsliv. Personalen skulle synliggöras på resultaträkningen!
Av olika skäl togs dock aldrig förslaget, däremot infördes en sjuklöneperiod och lägre ersättningsnivåer än vi haft i det tidigare, mycket generösa, socialförsäkringssystemet.
Efter att sjukfrånvaron sjunkit i samband med vår förra finansiella kris (tror ni den var något nytt inslag i vår kapitalistiska ”iblandekonomi”?) steg den igen i slutet på 1990-talet. Frågan om personalekonomisk redovisning började åter aktualiseras, och i samband med att Mona Sahlin presenterade sin rapport om hur den ökande stressen i arbetslivet skulle förebyggas, förde hon ett resonemang om att den personalekonomiska redovisningen är för komplicerad för att införas rakt över disk. Hennes åsikt var att man i stället bör gå fram stegvis genom att tillämpa en enklare form av personalekonomisk redovisning, kallad hälsobokslut.

Samma år kom regeringens 11-punktsprogram där en av punkterna just var ett förslag om införande av hälsobokslut. Med hjälp av det skulle ohälsans kostnader kunna synliggöras för arbetsgivarna som då i sin tur skulle bli mer engagerade i kampen mot den ökande sjukskrivningen. Den var nu ungefär lika omfattande som i början på 90-talet men hade ändrat karaktär mot allt längre sjukfall.
Tillsammans med min mångåriga kollega och vapendragare Thomas Aronsson utvecklade vi en modell för hälsobokslut baserat på sex nyckeltal, varav fem tas direkt ur företagets pa – system och ett bygger på en kortare enkät. Efter att ha testat modellen på några arbetsplatser här i Jämtland där jag bor gav vi ut en bok kallad ”Hälsobokslut – en modell utifrån arbets-platsens behov” på hösten 2003.
I samband med utgivningen ingick vi ett samarbete med Metodicum AB som är ett företag i Degerfors som specialiserat sig på olika arbetsmiljö- och hälsoprodukter. Till idag har vi i Metodicums genomfört utbildningar i hälsobokslut för cirka 700 personer samt implementerat vår modell runt om i landet i många olika företag och, inte minst, kommuner. För mig är det särskilt kul att den kommun som sedan flera år tillämpar bokslutet i hela kommunen just är en jämtländsk kommun, nämligen Bergs kommun med huvudort i Svenstavik.
I Bergs kommun är arbetsmiljöfrågorna högt prioriterade. I takt med att cheferna blir allt bättre på att kommentera sina egna bokslut med hjälp av bokslutets speciella ”hälsoberättelse” flyttas vikten av de anställdas hälsa som en väsentlig faktor för verksamhetens effektivitet fram. Man har helt enkelt börjat styra sin verksamhet med hälsa!

Med denna blogg tackar jag för mig, jag hoppas jag kunna förmedla något av intresse till er andra som på olika sätt försöker bidra till ett bättre arbetsliv.

claes@orrviken.se

Claes Malmquist