Krönika

Jag hade fel när jag sa
att lönen var det viktigaste

För några år sedan gick jag en Bättre arbetsmiljö-utbildning. I slutet blev vi ombedda att enskilt skriva en prioritetslista över de saker som man förväntade sig att få ut av sitt arbete. Min toppades av ordet lön.

Jag fann strax till min förvåning att jag var den enda i hela gruppen som satte den ekonomiska biten på topp tre. Jag drog efteråt försvarsresonemanget att man måste ha pengar högst upp, för annars skulle inte någon arbeta.

Den åsikten skapade en het diskussion med resultatet att jag kände mig dum. Med sårad stolthet vägrade jag ens att försöka förstå mina kurskamrater som skrev ”självförverkligande”, ”trygghet” och andra känslobaserade ord på sina listor.

Sedan passerar några år. Jag blir friställd från fabriken. Det har varit omskakande på så många sätt. Många av mina vänner går arbetslösa. Par skiljer sig. Någon super. Någon annan klantar sig och blir utan a-kassan. Allt känns grått.

När jag varit arbetslös ett halvår ringer det. Jag känner igen Christinas röst och förstår på en gång vad hon vill. Några artighetsfraser uttalas innan hon svänger trollspöet med den magiska ramsan: ”Jo, jag tänkte erbjuda dig att komma tillbaka och jobba. Tre månader först men …”

Plötsligt ser jag solen igen. Tyngden faller av mig och jag fylls av något som jag tappat bort. Ett hopp. Tre månader jobb. Tre månader tid och vad finns bortom det? En helt annan värld med andra förutsättningar. Möjligheten till en förlängning? Återgången till det älskade normala?

Jag går med Christina genom verkstadshallarna. Det sjuder av liv. Hon berättar hur taktuppgång har fört glädjen tillbaka. Det glittrar i människorna. De sliter hårt. De hinner knappt med. Men det väger lätt när personalchefen nästan dagligen passerar med återanställningar. Deras jobb är säkra. Fabriken går tilltufsad, men stärkt, ur den ekonomiska krisen.
– Tjena Håkan, fan va kul att du är tillbaka!

Det blir lugnt i kroppen efter fyra dagar. Jag har hunnit ikapp dem då. Jag spinner bredvid Petra och Tuomo. Det är som om jag bara varit på semester några månader. Maskinerna dundrar på och slutväxelhusen har aldrig blivit så snygga som nu!  

Min arbetslöshet är förbi. Jag hatar den fortfarande, men något slags berikande finns. En insikt. Jag vet nu hur starkt det påverkar en människa att oroas över försörjning. Hur hemskt vilsen och rädd man blir när det bekanta, den vardagliga lunken plötsligt havererar.

Tanken går till Bättre arbetsmiljö-utbildningen. Jag hade så fel. Förlåt. Till mitt försvar var jag inte så fasligt gammal då. Det är jag nu. En hel arbetslöshet äldre. ha.

Håkan Eklund, maskinoperatör