Opinion

Drev mot sjukskrivna

När sjukfrånvaron ökade i början av 2 000-talet beskylldes sjuka för att utnyttja systemet. Men orsaken var inte fusk, utan att rehabiliteringen hade slutat fungera p g a politiska beslut. Det skriver statsvetaren och forskaren Björn Johnson.

Efter att kostnaderna för sjukfrånvaron skjutit i höjden vann bilden av de sjukskrivna som inbillningssjuka mark i början av 2000-talet. Sjukförsäkringen pekades ut som ett lättlurat system, krav på hårdare tag hördes, drevet gick mot de sjukskrivna.

Men den bild som målades upp i medierna och debatten var förenklad och ensidig. Det handlade aldrig om någon sjukskrivningsepidemi, som det påstods; nästan hela ökningen av sjukfrånvaron berodde på att långtidssjukskrivningarna blev längre.

I min bok Kampen om sjukfrånvaron, som utkom i februari, visar jag hur ett polariserat debattklimat har lett politikerna att fatta beslut på ibland direkt felaktiga grunder.

Ett exempel på debattens skevheter är att regionala skillnader pekades ut som en viktig faktor bakom den höga sjukfrånvaron, trots att skillnaderna inte ökade under den period då sjuktalen sköt i höjden.

Ett annat exempel är att ekonomiska drivkrafter lyftes fram som en viktig orsak bakom ökningen, trots att ersättningarna inte hade förändrats på något avgörande sätt. Det grasserade en föreställning om att många arbetslösa sjukskrev sig för att sjukpenningen var högre än a-kassan. Men flödet från a-kassan till sjukförsäkringen minskade under den aktuella perioden.

Det finns inga belägg för att ökat överutnyttjande var någon viktig orsak bakom den höga sjukfrånvaron. Den mest trovärdiga förklaringen är i stället att rehabiliteringssystemet på arbetsplatserna havererade under 1990-talet.

Delvis hängde detta samman med den kommunala sektorns försämrade ekonomi: nedskärningar ledde till att arbetsanpassning försvårades, lättare tjänster sparades bort.

Den andra avgörande faktorn var riksdagsbeslut som bakband rehabiliteringsaktörerna och berövade dem deras viktigaste redskap för att få sjukskrivna tillbaka i arbete. Arbetsförmedlingen förbjöds att arbeta med sjukskrivna anställda. Statsbidragen till företagshälsovården togs bort. Förtidspension på deltid förbjöds om den sjuke teoretiskt sett kunde fungera i ett annat arbete.

Staten drog sig helt enkelt tillbaka och lämnade de sjukskrivna i sticket. Resultatet blev att antalet riktigt långa sjukfall tredubblades mellan 1997 och 2003.

Förklaringen är politiskt sprängstoff: det var politiska beslut som orsakade den höga sjukfrånvaron. Därefter har politikerna turats om att skylla ifrån sig, först på arbetsgivarna, därefter på de sjukskrivna, läkarna och Försäkringskassan.

Detta innebär också att de förändringar som nu genomförts inte löser de verkliga problemen. Alliansens ”rehabiliteringskedja” är kontraproduktiv. Den ökar antalet sjukskrivna som blir arbetslösa och leder till att tiotusentals långtidssjukskrivna utförsäkras.

Sjukförsäkringen har förvandlats till en kravförsäkring som på administrativ väg friskförklarar människor, i stället för att varsamt lotsa dem tillbaka till arbetslivet.

Men bekymren började alltså redan under 1990-talet; de ”reformer” som orsakade den galopperande sjukfrånvaron genomdrevs av socialdemokratiska regeringar och beslutades under bred enighet över blockgränserna.

Nu krävs en ny helhetssyn. I stället för att flytta runt problemen måste samarbetet mellan Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och arbetsmarknadens parter förbättras. Hur det ska åstadkommas måste staten, arbetsgivarna och facken gemensamt ta itu med.

Björn Johnson
Statsvetare och forskare vid Malmö högskola


VI VILL HÖRA DIN RÖST I DEBATTEN!
Du&jobbet, Box 17550, 118 91 Stockholm, redaktionen@duochjobbet.se
eller kommentera här nedan...