Så flyttar migranterna

MIGRATION Allt fler människor världen över flyttar till andra länder för att arbeta. Villkoren är ofta hårda, men inkomsterna ändå större än vad de hade tjänat i hemlandet. Vilka blir konsekvenserna? Förespråkare tror att migrationen leder till global utjämning. Kritiker varnar för lönedumpning i väst och att fattiga länder fastnar i beroende.

Trenden tycks obönhörlig. Allt fler människor flyttar för att arbeta i ett annat land. Indier drar till Gulfstaterna, kineser till USA, nordafrikaner till Sydeuropa, ryssar till Tyskland. De jobbar på byggen, de plockar frukt och de blir hembiträden. Några är dataspecialister och forskare, eller sjuksköterskor och läkare. Arbetsmarknaden blir alltmer global.

Statistiken är tydlig. 2015 fanns det 244 miljoner internationella migranter i världen – alltså människor som fötts i ett land och är stadigvarande bosatta i ett annat. 1970 var de 84 miljoner. Även om flyktingarna har blivit fler, har de allra flesta som beger sig till andra länder flyttat frivilligt för att arbeta. Cirka 90 procent av det totala antalet anses vara arbetskraftsmigranter (se t ex McKinsey Group: People on the move). Alla migranter arbetar inte – många är barn, pensionärer eller arbetslösa. World Migration Report 2018 (IOM/FN) räknar med att cirka 150 miljoner är att betrakta som migrantarbetare. Av dessa är 55 procent män.

Migrationen avspeglar en ojämlik värld. Den går i huvudsak från mindre till mer utvecklade länder. I EU finns det 38 miljoner migranter från länder utanför Unionen – 8 procent av befolkningen. I USA är migranterna hela 54 miljoner – 15 procent av befolkningen. Däremot finns det inga svenskar som åker till Nordafrika för att delta i skörden, inga australiensare som flyttar till Sydostasien för att arbeta i textilindustrin, inga (eller väldigt få) engelskor som blir hembiträden i För-enade Arabemiraten.

När människor från västvärlden flyttar utomlands för att arbeta är det oftast i välavlönade arbeten. Den internationella migrationen är inte alltid så fri. Det finns ofta hinder som måste övervinnas. Gränskontroller samt krav på visum och arbetstillstånd sätter käppar i hjulen för dem som letar ett jobb med bättre löner än i hemlandet.

Förutom de 244 miljonerna officiella migranter, finns det följaktligen många papperslösa migrantarbetare. Statistiken över antalet är osäker. I FN-rapporten World Migration Report uppskattas de till minst 8 miljoner inom EU. Men det är en gammal uppgift från 2008 och antalet tros vara mycket högre idag. I USA ansågs det finnas drygt 11 miljoner papperslösa år 2016 och i Tyskland någonstans mellan 180 000 och 520 000 år 2014.

Drivkraften för människor att ta arbeten i andra länder kan växla, men i regel handlar det förstås om möjligheten att tjäna bättre än man skulle ha gjort i hemlandet. Efterfrågan på migrantarbetare styrs framförallt av möjligheten att anställa billig arbetskraft. Brist på arbetskraft inom vissa sektorer spelar också in. Ofta samspelar olika faktorer.

Till exempel: De thailändska hotellkomplexen hade kunnat byggas även utan lågavlönade burmesiska gästarbetare, men rumspriser och därmed charterresor hade blivit dyrare, och det är inte säkert att Thailand då hade blivit ett lika populärt turistmål. Tillgången på billig arbetskraft gör det möjligt att utveckla verksamheter som annars kanske inte vuxit lika snabbt.

Migrantarbetarnas villkor är ofta hårda. Nyhetsflödet de senaste åren har berättat om bl a villkoren för de utländska byggnadsarbetare som bygger VM-arenor i Dubai, om förslavade hembiträden i olika arabstater, om trafficking av kvinnor för sexarbete världen över och om villkoren för papperslösa afrikanska arbetare i Italien.

Förhållandena i Sverige är sällan lika extrema, förutom när det handlar om trafficking av kvinnor. Men här hemma har det ändå rapporterats om papperslösa byggnadsarbetare, städare och diskare som arbetar för 20-30 kronor i timman. Antalet papperslösa migranter i Sverige uppskattas ofta till cirka 50 000. Det rapporteras dessutom om bl a restauranganställda som tvingas betala för att arbetsgivarna ska söka arbetstillstånd åt dem, och om utländska lastbilschaufförer som arbetar för låga löner och sover i sina bilar.

I flera branscher oroar sig facken för lönedumpning och press på arbetsvillkoren. Till bilden hör förstås även de migranter som får löner och arbetsvillkor som är oerhört mycket bättre än i hemlandet. Afrikanska läkare och sjuksköterskor, indiska dataspecialister och ingenjörer, kinesiska forskare – alla gör de en slags internationell klassresa.

Torbjörn Hållö, LO-ekonom: Om samhället tjänar på mer migration måste alla få del av vinsterna

Globaliseringens effekter är komplexa. Det kan handla om exploatering av billig arbetskraft, men även om att möta arbetskraftsbrist och demografiska utmaningar genom att locka till sig utbildade människor från andra länder. LO-ekonomen Torbjörn Hållö tror att vi bara har sett början av en internationell arbetsmarknad. Bit för bit kommer den att globaliseras helt, säger han.

– Och då handlar det faktiskt inte bara om att människor rör sig fysiskt. I många branscher behöver du inte befinna dig på ett ställe för att utföra tjänster på en annan plats. Det ser du inte minst i telemarketing och kundtjänst. Du kan sitta vid en terminal i Indien och arbeta för en verksamhet i Sverige. Det är till och med möjligt att styra robotar från andra sidan världen. Den här utvecklingen kommer att fortsätta.

På lång sikt får globaliseringen utjämnande effekter, tror han. Men på kort sikt skapar den vinnare och förlorare. Konkret handlar det om att individer, företag och ibland hela regioner får svårt att klara låglönekonkurrens. Medan konsumenter får billiga varor och tjänster, förlorar en del människor helt enkelt jobben.

– Därför blir fördelnings- och arbetsmarknadspolitiken oerhört viktig. Om samhället som helhet tjänar på ökad handel och mer migration måste alla också få ta del av vinsterna.

Han menar också att arbetskraftsinvandringen bör regleras. Den är utmärkt när det råder brist på folk inom vissa yrken, eller när det krävs speciell kompetens, säger han.

– Men här i Sverige gör vi ingen skillnad på brist och när det inte finns brist. Det kan leda till lönedumpning och missbruk av reglerna, som på nagelsalongerna som varit aktuella nu under våren. Jag har svårt att förstå varför vi inte reglerar detta. Det gör man i de flesta andra länder.

Migrantströmmarna går alltså i huvudsak från fattiga till rikare, eller åtminstone mindre fattiga, länder. Men det förklarar inte i sig varför så många fler människor nu arbetar utomlands än för ett halvsekel sedan. Nationalekonomen Stefan de Vylder har genom åren skrivit och undervisat om inte minst utvecklingsekonomi, samt handels- och globaliseringsfrågor. Han menar att flera samverkande faktorer förklarar tendensen.

Stefan de Vylder, nationalekonom: Pengarna som skickas hem är effektiv fattigdomsbekämpning.

– Det är missvisande att förklara migrationen med enbart fattigdom. Faktum är ju att den extrema fattigdomen har minskat globalt. Det som hänt är att medvetenheten om hur människor lever i andra länder har ökat, inte minst genom internet. Dessutom har det blivit billigare att resa och kommunicera, alla migranter har mobiler. Detta har skapat både drivkrafter och möjligheter att åka till andra länder för att arbeta.

Det är dock inte de allra fattigaste som migrerar, poängterar Stefan de Vylder. Det är snarare de som lämnat den yttersta fattigdomen bakom sig, och har möjlighet att själva eller tillsammans med familjen betala för resan, som åker iväg.

Underförstått i mycket av den migration som sker är att de som arbetar i andra länder skickar hem pengar till familjen. Det gäller alltifrån unga afrikanska män som arbetar i lantbruket i Europa och filippinska kvinnor som blir hembiträden i Gulfstaterna. Summorna som sänds till hemländerna är sammantaget enorma, och de har ökat. 2016 handlade det om 575 miljarder dollar, att jämföra med 126 miljarder år 2000.

– Det är pengar som med råge överstiger det samlade internationella biståndet, säger Stefan de Vylder. Och jag skulle nog vilja säga att det är en rätt så träffsäker fattigdomsbekämpning. Pengarna skickas ofta direkt till familjerna. De används till både överlevnad, och till utveckling. Summorna som försvinner till korruption och vanskötta statliga projekt är inte så stora.

Betydelsen av dessa pengar kan vara dramatiska. I Kirgizistan uppgår de till 35 procent av BNP, i Nepal och Liberia till 30 procent, i Haiti och Tonga till 28 procent. Räknat i reda dollar är det Kina och Indien som tar emot de största summorna: 69 respektive 64 miljarder dollar.

Globaliseringsförespråkare pekar ofta på dessa pengar – ”remittances” brukar de kallas med en engelsk term – och hävdar att de kommer att ha en utjämnande effekt. Visst arbetar många migranter under hårda villkor, men de tjänar bättre än de skulle ha gjort i hemlandet, och deras inkomster kommer att bidra till utveckling, heter det.

Kritiker hävdar däremot att dagens arbetskraftsmigration låser fast länder i över- och underordnade positioner. Människor som hade behövts i hemländerna, alltifrån läkare och sjuksköterskor till odlare och byggnadsarbetare, blir istället lågavlönade migrantarbetare i den rika världen. Pengarna som skickas hem bidrar till överlevnad, men inte till utveckling, menar globaliseringsskeptikerna.

Wolfgang Streeck, tysk sociolog och direktor emeritus på Max Planck-institutet i Köln, är en av de namnkunnigaste kritikerna av globaliseringens effekter. I en essä från slutet av 2018 – ”Globaliseringen och förändringen av det internationella statssystemet” – skräder han inte orden. Den internationella arbetskraftsmigrationen gynnar främst företag och lantbruk som söker billig arbetskraft samt en växande övre medelklass som får tillgång till billiga hushållstjänster, restaurangbesök och annan service, menar han.

Streeck anser att dagens globalisering skapar ojämlika samhällen, försvagade välfärdssystem och i förlängningen en undergrävd demokrati. I en gränslös värld förlorar staterna möjligheten att reglera marknaden. Risken för nationalistiska och främlingsfientliga motreaktioner är uppenbar.

Han anser vidare att de långsiktiga kostnaderna för migranternas ursprungsländer måste vägas mot vinsterna från de pengar som skickas hem. De fattiga ländernas investeringar i utbildning går till viss del förlorade när sjukvårdspersonal, ingenjörer och andra specialister tar jobb utomlands. Familjer och anhöriga blir beroende av ”remittances”. De människor som skulle kunna driva på utvecklingen, starta nya företag, och ta strid mot korrupta makthavare, försvinner till stor del till rikare länder.

Stefan de Vylder menar att både förespråkarnas och kritikernas argument har poänger. Effekterna på sikt är osäkra.

– Det finns till exempel fler sjuksköterskor från Malawi i Storbritannien än i hela Malawi. Det är naturligtvis stötande att västerländska rekryteringsfirmor dränerar fattiga länder på utbildade människor. Men samtidigt kan det öka incitamenten för att utbilda sig, och en del av de människor som arbetat utomlands återvänder till sina hemländer. Det ser man i Vietnam nu. Där sker en snabb ekonomisk utveckling, och många utlandsvietnameser flyttar tillbaka.

Sambanden är inte alldeles lätta att kartlägga, säger han.

– I Sverige var det nog så att den stora emigrationen till USA för ett drygt sekel sedan gynnade den unga fackföreningsrörelsen. Utflyttning kan innebära minskad arbetslöshet och rentav arbetskraftsbrist i vissa sektorer. Det kan få positiva effekter på både sysselsättning och löner.

Framtiden är osäker, säger han. Utvecklingen kan gå åt olika håll. Länder som det går fortsatt dåligt för kan skadas ytterligare av att unga och utbildade människor lämnar landet. Nyckeln är att minska arbetslösheten, kanske främst bland de unga.

– Och då är det back to basics, kan man säga. Det behövs bra utbildning, bra institutioner och stabila spelregler. Man behöver bekämpa korruptionen och ha en någorlunda jämn inkomstfördelning. Man behöver helt enkelt satsa på människorna.

//JONAS FOGELQVIST