Sluta ändra på dig

Sluta ändra på dig

Nu får det vara nog med positivt tänkande. Det menar den danske psykologen och författaren Svend Brinkmann. Mot självutvecklingstrenderna vill han ställa värdet av stabilitet, plikt och måttfullhet.

Det skulle formuleras en vision.

Ja, som brukligt är i den nya företagskulturen skulle även de anställda på Aalborgs universitet diskutera sig fram till vad deras högskola borde utvecklas till. Psykologiprofessorn Svend Brinkmann berättar i sin bok ”Stå fast” om hur han tog till orda. Han tyckte att visionen skulle bestå i att vara – en medelbra institution. Det tyckte han var en lämplig målsättning för ett litet universitet i en inte alltför stor stad.

Förslaget möttes inte direkt av ovationer.

Det är en rolig anekdot, men även en illustration av hur Svend Brinkmann tycker vi ska se på livet. Istället för de ständiga förändringarnas samhälle, där alla företag ska bli ”världsbäst” och alla människor ska satsa på sig själva, vill han slå ett slag för eftertanke, plikt, måttfullhet, medvetenhet om att vi är beroende av andra, och insikt om att livet ofta är grått och ibland även tragiskt.

Aalborgs universitet ligger liksom utslängt på den nordjylländska slätten strax utanför staden, i form av ett komplex i betong med vindlande gångar vilka jag förirrar mig bort i innan jag till sist hittar fram till Svend Brinkmanns kontor.

Utanför blåser det kallt och decembermorgonen har just börjat gry. Jag känner mig vintermosig, men den professor som öppnar dörren ser ut som hade han just avverkat några kilometer på löpbandet. Han är en lång, gänglig man med välansat skägg, ger ett avspänt intryck, har lätt till skratt.

Vilket nog varit till hjälp, när han de senaste åren intresserat sig för trender som självutvecklingskurser, coachning och positivt tänkande. Idéer om att du kan ”välja lycka” och om att ditt inre jag vet vilken väg du ska gå, har varit i våldsamt svang sedan 1980-talet. Svend Brinkmann är inte förtjust. Hans bok Stå fast (Norstedts), som gavs ut 2014, är ett samtidigt lärt och ironiskt angrepp på dessa fenomen, som han anser avspeglar ett alltmer individualistiskt samhälle.

– Jag har alltid varit en psykolog som haft ett kritiskt förhållningssätt till min egen vetenskap. Jag är inte minst intresserad av psykologin som ett samhällsmässigt fenomen, som ett sätt att tänka om människan och livet på. Och hela självhjälpsindustrin, hela lyckoindustrin är påverkad av psykologin. Den är ett sätt att tänka psykologiskt på.

Boken Stå fast är till sin form ytterligare en självhjälpsbok. Här finns konkreta råd om hur vi ska förhålla oss till livet. Men innehållet är motsatt det man brukar finna i sådana böcker. Bara kapitelrubrikerna säger en del: ”Sluta känna efter i dig själv”. ”Ta på dig nej-hatten”. ”Håll tillbaka dina känslor”. ”Avskeda din coach”. ”Dröj vid det förflutna”.

Det låter drastiskt, och är menat att vara det. Svend Brinkmann säger att han nog skrivit en annan bok för 50 år sedan, när det fanns skäl att vända sig mot ett samhälle där individen hela tiden skulle böja sig för kollektivet och auktoriteterna. Men idag är läget ett annat.

– Ungdomsupproret på 60-talet var genuint frigörande. Det var en bra utveckling. Men idag är självutveckling inte längre motstånd, utan legitimerar systemet.

Själva kravet på ständig förändring och oupphörligt grävande i det egna jaget har i sig blivit förtryckande, säger han. I sina extrema former leder självutvecklingstrenden till att nästan allt ont förklaras med att vi inte tänkt tillräckligt positivt och att vi inte funnit våra inre jag. Det är som om vi glömt bort att missförhållanden faktiskt kan bero på andra saker än oss själva.

I grunden ligger en bred samhällsutveckling, menar han. Det gamla industrisamhällets dygder var lojalitet, ansvar och att göra sin plikt. I dagens samhälle ska man vara flexibel, dynamisk och kreativ. Oavsett om du är direktör eller brevbärare ska du vara omställningsbar och sträva efter ständig personlig utveckling. Kunskaper blir snabbt gamla, omorganisationer kommer tätt, få människor blir kvar på samma arbetsplats livet ut.

– Vi är nog tvungna att förhålla oss till de här villkoren i det moderna arbetslivet. Men vi är inte tvungna att reagera på ett bestämt sätt. Det pratas mycket om nödvändighetens politik, att det inte finns några alternativ. Men det är bara en ideologi. I liberala demokratier har vi faktiskt inflytande över vår livssituation, framförallt om vi kan agera kollektivt.

Idéerna om ständig självutveckling och ständig förändring är tätt sammankopplade med tanken om oändlig tillväxt, menar Svend Brinkmann. Och det är en tanke som han anser behöver ifrågasättas.

– Ekonomer diskuterar idag om det finns gränser för den ekonomiska tillväxten. Ekologer och klimatforskare diskuterar om det finns gränser för tillväxten i förhållande till naturens resurser. Och jag tror att vi även måste fundera över om vi har nått de psykologiska gränserna för utveckling och förändring. Vi ser hur stress, utbrändhet, ångest och depressioner ökar även i våra skandinaviska rika välfärdssamhällen. Beror det kanske på att det finns gränser för vad vi kan kräva av människor? Jag tror att det åtminstone är en del av förklaringen.

Anhängarna av självutveckling säger ofta att först den som funnit sitt inre jag blir kapabel att bry sig om andra och göra gott. Du ska älska dig själv innan du kan älska andra, heter det. Svend Brinkmann är minst sagt skeptisk. Gick Nelson Mandela och Moder Teresa på självutvecklingskurser, frågar han.

– En cynisk tolkning av de här resonemangen är att det handlar om förklädd narcissism. Att man sätter sig själv först innan man kan ta ansvar för andra är i verkligheten ofta bara ett sätt att legitimera egoism. Att älska sig själv är för mig ett väldigt underligt begrepp.

Han tror att mycket i självhjälpsfilosofin utgår från felaktiga föreställningar om människan. Det tas för givet att vi är oberoende individer, med autentiska jag som kan leda oss rätt bara vi med hjälp av lämpliga kurser/ coacher/böcker finner denna vår inre kärna. I själva verket, säger han, är vi helt beroende av andra människor. Våra jag är formade i samspel med vår omgivning. Om det överhuvudtaget finns något inre jag lär det vara ganska tomt.

När Svend Brinkmann bestämde sig för att skriva Stå fast valde han att lyfta fram den gamla grekisk-romerska filosofin stoicismen som motvikt. Stoiker som Seneca och Marcus Aurelius betonade självbehärskning, förmågan att stå stadigt, plikt och nödvändigheten av att inse livets begränsningar och tragedi.

– Det är inte för att jag själv är stoiker. Jag ser flera problem med stoicismen. Där finns en latent individualism. Man tror att man själv kan klara saker bara man tänker på ett visst sätt. Men idag, när vi tror att allt nytt är bättre än det gamla, så tyckte jag att det var intressant att lyfta fram en gammal filosofi med inslag som jag menar kan vara nyttiga för oss just nu. En filosofi som handlar om måttfullhet, sinnesro, ödmjukhet och medvetenhet om vår dödlighet. Jag ser stoicismen som ett motgift mot dagens utvecklingstvång.

De stoiska idealen kan upplevas som konservativa. Men Svend Brinkmann anser att vi nu lever i en tid av paradoxer.

– Förr var det reaktionärt att tala om plikt. Det var något som påbjöds uppifrån. Men nu menar jag att det har blivit progressivt. Det finns saker du måste göra oavsett hur det känns, helt enkelt för att vi behöver varandra. Det blir väldigt tydligt när du får barn. När vi fick vårt första barn sa en kollega: ”Grattis, nu är meningen med livet säkrad de närmaste 18 åren”. När det finns något som är så givet är det faktiskt befriande. Det som definierar oss som människor skulle jag vilja säga är de plikter vi har i kraft av våra relationer till andra människor.

Flera av de råd som Svend Brinkmann, med inspiration från de gamla stoikerna, ger i Stå fast går alltså på tvärs med dem en gängse livscoach skulle lansera. Du ska våga säga nej, du ska inte bara leva i nuet, du ska ibland fokusera på det negativa i ditt liv. Fler än en läsare studsar förstås till. Vad är det till exempel för mening med att dröja vid livets eländen?

– Det banala svaret är att livet faktiskt är tragiskt. Om man vill leva med en realistisk inställning till tillvaron, så måste man intressera sig också för den aspekten. Visst finns det glädje och lycka. Men det finns också sjukdom och död och kriser. Vi kommer alla att dö. Vi kommer alla att mista någon vi älskar. Stoikerna ville vänja oss vid tanken på detta. Inte för att vi ska dyrka döden eller tragedin. Men för att vi ska vara tacksamma för livet medan det pågår. Och för att vi ska vara förberedda på kriserna när de kommer.

Och vari ligger egentligen nyttan av att dröja vid det förflutna? Svend Brinkmann betonar att det inte är något slags ältande han förespråkar. Det förflutna kan snärja in en och leda till grubbel som man inte kommer ur. Men med det sagt, behöver vi inse det omöjliga i att bara leva i nuet, säger han. Nuet finns till mot en bakgrund av vad som skett tidigare. Det behöver vi reflektera över, för att förstå varför vi är de vi är. Det är något annat än att söka efter ett slags mystiskt ”inre jag”.

Mot det flexibla och förändringsbenägna vill Svend Brinkmann ställa det stabila och ibland det motsträviga. Den kan ligga ett värde i att säga nej till sådant man helt enkelt tycker är fel. Det tjänar inte bara individen på, utan även organisationen, anser han.

– Bra organisationer har bruk för en hel räcka olika typer av medarbetare. Istället för att säga att den medarbetare som är negativ och kritiserar måste förändras, bör en chef kanske fråga sig om det inte kanske ligger något rationellt bakom deras kritik. Visst behöver ett företag innovativa och kreativa människor. Men det behövs även anställda som bidrar till stabiliteten.

Han berättar om en chef som efter att ha läst Stå fast hörde av sig och sa att han nu ändrat sättet han lägger upp medarbetarsamtalen på.

– Förut utgick samtalen från hur medarbetaren skulle utveckla sig, var medarbetaren såg sig själv om två år. Nu inleder han med att fråga: ”vad är det viktigaste i ditt arbete som jag kan hjälpa dig att bevara?” Sedan kanske det blir tal om utveckling och lärande. Men det betyder något var man lägger tyngdpunkten.

Svend Brinkmann när en förhoppning om att den individualistiska trenden nått vägs ände, och att en motreaktion börjat ta form. Fler människor engagerar sig i sammanhang utanför det egna jaget idag än för 20 år sedan, säger han. Vi kommer alltid att behöva fundera över vilka vi är och vad vi bör göra, men kanske inte genom att söka efter någon slags mystisk inre kärna hos oss själva.

– Den här föreställningen om det autentiska jaget är ju historiskt begränsad och väldigt lokal. Självhjälpscoacherna brukar påpeka att de gamla grekerna hade inskriften Känn dig själv på Apollontemplet i Delfi. Det är riktigt. Men det betydde inte Känn ditt inre. Det betydde Känn din mänsklighet. Och det är en annan sak.

JONAS FOGELQVIST