Verksamhetens webbplatser:

Rickard hjälper romer att hjälpa sig själva

 Rickkard hjälper romer hjälpa sig själv

När Rickard Klerfors var 20 år följde han med på en resa till Rumänien. Besöken på barnhem för funktionshindrade blev en chock. De levde som i dödens väntrum. Sedan dess har han arbetat med hjälpverksamhet och var många år bosatt i Rumänien. Nu är han med och driver projekt för romer. Principen är: Hjälp till självhjälp.

Det var på vintern för två år sedan som de första romska tiggarna från Rumänien anlände till Linköping. De satte sig utanför butikerna, placerade ut pappmuggarna, frös och bad om slantar.

Redan tidigare hade romer från Bulgarien tiggt i staden. Men nu hände det sig att Rickard Klerfors bott i Rumänien i flera år, och pratar rumänska. Det blev naturligt att stanna till och byta några ord med dem. Han frågade varifrån de kom, och det visade sig att alla åkt från ett särskilt område i Rumänien – Pauleascadalen, där det bor närmare 10 000 människor i tre samhällen.

Rickard Klerfors är biståndsansvarig på den kristna hjälporganisationen Hjärta till Hjärta. Vid den här tiden var han dessutom volontär i Stadsmissionens verksamhet för hemlösa migranter – Crossroads, som anordnade regelbundna rådgivningskvällar.

– Jag bjöd in dem och vi började med att fråga vad de helst ville. Vill du bli en del av det svenska samhället? Har du möjlighet att söka jobb? Det visade sig att alla ville arbeta, men de ville också helst flytta hem. I de där kontakterna kände vi, att här kan vi faktiskt göra en insats.

Det är två år senare. Jag träffar Rickard Klerfors, en stabil man i medelåldern, för dagen klädd i jeans och rödrutig, kortärmad skjorta, på en restaurang vid Medborgarplatsen i Stockholm.

Han är här för ett möte med andra organisationer som är verksamma i Rumänien och Bulgarien, men har ett par timmar över. Ur de första samtalen med romerna från Pauleasca har det vuxit fram flera biståndsprojekt i Rumänien. Det handlar om allt från utbildningssatsningar till hjälp att få markinnehav legaliserade.

För Rickard Klerfors har det på många sätt inneburit en återkomst. Rumänien drabbade honom, redan för länge sedan.

Uppvuxen i Västerås flyttade han 20 år gammal till Göteborg, där han fått jobb som ekonom. Han var frikyrkligt aktiv och 1990 åkte han med på en resa till Rumänien, som flera olika kyrkor anordnade. Ceausescus kommunistregim hade just fallit.

– Och den resan blev en fullständig chock. Dels mötte vi personer som just släppts från fängelse, där de hamnat för sin tro eller för sina politiska åsikter. Att höra deras historier var starkt. Men sedan var vi också till dessa barnhem, där det fanns många funktionshindrade barn. Det var i princip som att stiga in i koncentrationsläger.

Det skulle bli värre. På ett av barnhemmen blev de snabbt varse att personalen försökte hålla dem borta från källaren. I ett obevakat ögonblick gick ändå några av dem ner. Däribland Rickard Klerfors.

– Där fanns barnen som väntade på döden. Man såg till exempel ett barn där organen syntes genom huden på grund av svält. Det är inte lätt att se sådant när man är 20 år.

Till saken hör att han själv gick på kryckor ett par år när han var liten, till följd av en ovanlig sjukdom som krävde att benet fixerades för att få kontakt med nerver. När Rickard Klerfors gick upp från den där källaren tänkte han: det kunde ha varit jag.

– Jag gick ut till bussen, satte mig med huvudet i kudden, och började gråta hejdlöst. På något sätt blev jag aldrig densamme igen.

Resan ledde till att kyrkorna startade organisationen Östhjälpen. Rickard Klerfors engagerade sig direkt. Han säger att detta slukade all ledig tid från ekonomjobbet. Semestrar och kompledigheter tillbringades i Rumänien. Första projektet blev att starta ett barnhem för funktionshindrade i Hateg.

– Vi tog helt enkelt hand om barnen som satt i dödens väntrum, tog upp dem över ytan, och tog hand om dem.

1994-1996 gjorde han vapenfri tjänst, med placering i Rumänien. Han lärde sig språket, hur det fungerade i landet, vilka vägar man borde gå, hur myndigheter kunde påverkas, vilka organisationer man skulle samarbeta med. Han kände att det fanns så mycket att göra, och beslutade sig för att stanna kvar.

Rickard Klerfors bodde i Bukarest till år 2005. Först frilansade han för olika hjälporganisationer. Han kom i kontakt med Hjärta till Hjärta, och blev så småningom dess representant i landet. De startade ett hem för gatubarn, vilket utvecklades till familjehemsplaceringar. De stödde familjer som levde i fattigdom. De organiserade hemhjälp åt äldre. Han fick brottas med byråkrater och korrupta tjänstemän, men betonar samtidigt att man inte kan dra alla myndighetspersoner över en kam.

– Visst är korruptionen ett jätteproblem, med det finns också de som har rent mjöl i påsen, som vill något bra för landet.

Biståndsarbete kan vara frustrerande. Det kan ibland kännas som att lossa sand. Men han skulle aldrig ha velat vara utan åren i Rumänien.

– Det är förstås så att det finns olika dagar och olika upplevelser. Visst kan man bli besviken ibland. Men när man ser den fattiga familjen börja klara sig själva, eller hur den 11-årige pojken med ena foten i rännstenen lyckas, eller den äldre personen som får ett värdigt slut. Då skulle jag aldrig vilja jobba med något annat.

2005 flyttade Rickard Klerfors hem. Verksamheterna fortsatte i rumänsk regi. Det tycktes inte längre behövas några svenska representanter på plats. Han fortsatte dock att arbeta för Hjärta till Hjärta, som biståndsansvarig, och behöll kontakten med Rumänien.

Sedan, för ett par år sedan, kom alltså romerna till Linköping. Rickard Klerfors lutar sig bakåt i stolen, minns.

– Jag hade ju sett hur de var överrepresenterade i alla projekt vi bedrev. De är utsatta. Romerna var slavar i Rumänien fram till 1864. De köptes och såldes på marknader. Och diskrimineringen har fortsatt. Under kommunistregimen levde de visserligen fattigare än andra, men de flesta hade ändå jobb. Då många industrier lade ner på 1990-talet drabbades de igen. Medan utvecklingen ändå har gått framåt för gatubarn och funktionshindrade, har den snarare gått bakåt för romerna.

Detta är bakgrunden till att det idag finns 4000-6000 tiggare i Sverige. Rickard Klerfors och Hjärta till Hjärta beslöt att undersöka förutsättningarna för ett nytt projekt i Rumänien.

– I maj förra året åkte jag till Pauleascadalen tillsammans med vår direktor och vår ordförande. Och då small det igång direkt, kan man säga.

Han säger att erfarenheterna från tidigare projekt legat till grund för det som nu kallas för Team Roma. Det som gällde var hjälp till självhjälp. Målet är att människorna ska hitta en väg ur eländet och tiggeriet, och helt enkelt kunna försörja sig själva.

– Vi satte igång med vissa saker direkt. Jag frågade människorna där om hur det är med skolgången. De flesta barn går från ettan till fyran. Sedan smalnar det av, men en hel del går högstadiet, från femman till åttan. Sedan tar det tvärt slut. I de där byarna bor det cirka 10 000. Jag har bara träffat två som gått gymnasiet. Ingen har läst på universitetet.

Gymnasieutbildningen är gratis på papperet. Men eleverna ska själva betala såväl läromedel som resor till skolan och skolmat. Få föräldrar i Pauleasca har råd med sådana utlägg. Hjärta till Hjärta tog reda på hur många i dalens första by, Troislav, som just hade kommit in på gymnasiet, men inte hade råd att gå där. Det handlade om 17 elever.

– Dem betalar vi kringkostnaderna för. Det kommer vi att fortsätta med. Det är möjligt att vi utsträcker det till stöd för universitetsstudier.

Redan vid första besöket träffade de en lokal organisation, Somebody cares Romania, som bedriver läxläsningshjälp för elever i årskurserna ett till fyra, med stöd av sporadiska donationer. Hjärta till Hjärta gick in med bistånd till personalkostnader, så att de kunnat utöka verksamheten ordentligt, i vissa ämnen även för högstadieelever.

– Det här centret finns i första byn, men det är tänkt att de ska gå vidare även i de andra samhällena. Verksamheten har effekt. Det är fler som går i skolan i Troislav än i de andra byarna, och de har bättre resultat.

Om utbildning är en av grundstenarna för en bättre framtid, utgör hälsovård en annan. I Pauleasca grasserar fattigdomssjukdomar – tbc, hepatit, undernäring m m. I den nedre delen av Pauleascadalen finns det en familjeläkare, men de flesta romer saknar sjukförsäkring. Många läkare vägrar behandla romer, andra tar mutor.

– Vi har prioriterat att få unga vuxna med barn till läkaren. Redan första gången jag var i Pauleasca träffade jag på bara en kvart två änkor och en änkling i 35–40-årsåldern. Var och en med fem-sex småbarn. De har det tillräckligt besvärligt ändå. Att bli ensam är en katastrof.

Tillsammans med Somebody Cares Romania, som har både rumänska och romska anställda, anordnas nu resor i minibuss till sjukhusen i Pitesti och Bukarest. Pauleascaborna får hjälp att komma runt den annars så vanliga diskrimineringen inom vården. I svårare fall, då människor behöver läggas in på sjukhus, hjälper Hjärta till Hjärta till med patientavgifter och andra kostnader.

– Nu tror jag att vi kommer att kunna gå vidare, och även stötta primärvården i området, så att den blir ordentligt närvarande.

Ett annat stort problem i Pauleascadalen gäller rätten till hus och mark. Enligt rumänsk lag får hushållen besittningsrätt till mark där man bott i mer är 25 år. Det har de flesta familjerna gjort.

Men kommunens tjänstemän sätter sig på tvären, förhalar ärenden, hittar kryphål. Avhysningar och rivningar av hus förekommer. Hjärta till Hjärta driver frågan, men Rickard Klerfors säger att det ofta går trögt.

– Framförallt i den övre byn, Tufalu, verkar myndigheterna ha något emot invånarna. Det kan handla om skog och ekonomiska intressen. De vill helt enkelt inte släppa ifrån sig mark.

Om utbildning, hälsa och rätt till bostad utgör en slags grund för vidare utveckling, krävs ändå till sist egen försörjning för att fattigdomsspiralen ska brytas. Det här är inte något som kan lösas på ett par år, säger Rickard Klerfors. Flera olika vägar måste anträdas.

– En sak som vi tidigt förstod, är att där finns det en tradition av att fläta korgar av sälg- eller hasselslanor. Och nu vill vi starta ett hantverkskooperativ. Det är en tradition som håller på att gå i graven, men det finns ett 60-tal personer som fortfarande är duktiga på det. Make och hustru brukar arbeta tillsammans, så det blir inte bara männen som tjänar pengar. Jag har räknat på det, och tror att det går att få lönsamhet. Förutsättningen är att man får avsättning för korgarna. Vi tänker oss faktiskt att försöka sälja i Sverige. Jag tror att det skulle vara ganska gångbart.

Det finns andra idéer. Producentföreningar för grönsaker, startkit för djurhållning, försäljning av träsniderier. Det gäller bara att gå framåt i rätt takt. Verksamheterna måste fungera även på sikt.

Alltså: utbildning, hälsa, mark och försörjning. Så kan grunden läggas för utveckling i Pauleascadalen, menar Rickard Klerfors. Det finns ytterligare en fråga, som inte är särskilt aktuell just där, men väl i många andra romska bosättningar. Korruptionen inom sjukvården har lett till att många romska barn föds hemma. De förblir identitetslösa och ståendes helt utanför samhället. Att skaffa sig identitetshandlingar kan vara krångligt och kräva mutor.

– I en stad som heter Slatina finns det ett helt kvarter med 2000 personer varav ingen har officiell identitet. Där finns ingen mödravård, ingen skolgång, ingenting. De lever på stadens sopor. Jag tror att vi kommer att starta något där så småningom. Man skulle behöva göra en grupptalan för allihop, så att 2000 i ett slag kan få en identitet.

Hjärta till Hjärtas verksamhet har redan spridit sig utanför Pauleascadalen. Tillsammans med andra svenska och lokala organisationer hoppas Rickard Klerfors att den sorts projekt som satts igång i Pauleasca snart kan finnas i alla större romska områden. En plats där man redan är igång är kommunen Gradinari – unik på det sättet att borgmästaren är rom trots att majoriteten av invånarna är rumäner.

– Där har de gjort många bra saker. 970 personer från området har fått identitetspapper. De satte dessutom igång ett projekt med finansiering från den rumänska regeringen för att legalisera 102 tomter. Men sådana projektstöd brukar kräva att man ligger ute med pengar i några månader. Det hade inte Gradinari råd med. Så vi lånade ut 105 000 kronor i tre månader vilket löste upp knuten. I slutändan fick 115 hushåll ägandebevis.

Nu är Hjärta till Hjärta inblandade i ett nytt projekt i Gradinari. Där finns ytterst bördig jord, särskilt lämplig för grönsaksodling. Men odlarna är inte organiserade. De säljer vid vägkanterna, men har inte tillgång till städernas butiker och marknader. Nu är tanken att det ska bildas en producentförening, vilket gör lagerlokaler och transporter billigare. Det ska börja produceras tomatjuice och soltorkade tomater.

– Migrationen från Gradinari var stor, men nu har den minskat. Förutsättningarna finns för att den kommer att upphöra helt.

För det måste vara målet, säger han. I debatten kring EU-migranterna i Sverige framförs ibland åsikten att tiggeriet kan lägga grunden till en bättre framtid för dem hemma. Rickard Klerfors håller inte med.

– Jag tror tyvärr inte det. Det hjälper för stunden. Du överlever. Men förhållandena ändras inte. Det är strukturen som måste slås sönder. Utanförskapet och fattigdomen handlar inte bara om pengar. Du kanske tigger ihop tillräckligt för att få ett bättre hus. Men om du fortfarande inte har ett jobb – vad har ändrats då? Du bor kanske bättre, men du sitter lika hungrig kvar i det där huset i alla fall.

Ibland kan hjälpsamheten rentav slå helt fel. Han berättar om ett äkta par från ett urbant getto som kom till Sverige för att tigga. En svensk familj lärde känna dem. Tillsammans med vänner samlade de in hela 100 000, för att de skulle kunna bygga sig ett hus där hemma.

– Och vad hände? De bygger ett hus, men samtidigt blir de en reklamskylt som säger att det finns stora pengar att hämta här. Dessutom får de råd att köpa en minibuss, och de startar transportverksamhet och tar betalt av sina fattiga grannar för resan till Sverige, ganska bra betalt. Tänk om de här privatpersonerna, som hade så goda intentioner, istället hade lånat ut pengarna till ett legaliseringsprojekt, eller till start av ett kooperativ. Man hade kunnat göra enormt mycket med 100 000 kronor.

Hur ska man då förhålla sig till människorna som tigger? Rickard Klerfors tycker att man först och främst ska behandla dem med värdighet. Det kan innebära allt från att iaktta normal hyfs och möta deras blickar, att se dem, till att samhället bör ordna akuta boenden under den tid de har rätt att vistas i Sverige. Men ska man lägga pengar i plastburken? Han säger att detta får man avgöra själv.

– Om man känner för att ge en slant eller en smörgås är det inte fel. Det förekommer att människor blir utnyttjade och inte får behålla ett öre, en slags trafficking light, men de flesta tigger för egen skull. Och de som blir utnyttjade sitter ofta fast i skuldfällor även hemma.

Vägen ur tiggeriet går dock inte via resorna till Sverige, menar han.

– Det krävs att man åtgärdar problemen i Rumänien. Jag är övertygad om att tiggeriet kan minskas och till och med upphöra. Den springande punkten stavas ekonomisk utveckling.

Kommentarer (4)

  1. Tack för att få tillgång till dessa utmärkta insatser. Kan man få veta ett konto där man kan sätta in pengar för riktade småskaliga insatser till folk i dessa områden. Crowfounding på humanitär grund kan vara något för mig.

  2. Mkt bra jobbat, Rickard med flera! I Västerås har Stadsmissionen öppnat en plats för våra EU-besökare för dusch, tvätt och lite fika några timmar varje dag. Kyrkorna bistår med personal och tilltugg. Många öden och tragedier passerar. Vi fortsätter troligen under hösten!
    Fortsätt ditt starka engagemang, RK! Vi står strax bakom dig!

  3. Mer information om Hjärta till Hjärta hittas på hjartatillhjarta.se. Deras bankgiro är 900-7857

  4. Jag tackar Gud för alla människor som orkar bry sig om alla dessa människor som lever som om de inte hade människovärde. De jag har läst i artikeln ger mig hopp om människorna, och att vi kan göra otroligt mycket tillsammans.

Lämna en kommentar

Epostadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publiceringsregler

 
Bildelar-ONLINE.Se