Mr Rapport ville inte bort

Rollen som nyhetsankare på Sveriges Television blev som ett jobb på bruket för Claes Elfsberg. I 45 år stannade han kvar innan han tvingades bort vid fyllda 67. Nu tar han strid mot krångliga pensionsregler och synen på de äldre i arbetslivet.

Jag ska träffa ett ansikte och en röst som de flesta svenskar känner igen, som i många år talat till oss från en låda i vardagsrummet. Vi möts i tv-husets café på Gärdet i Stockholm, utanför de korridorer där Claes Elfsberg gått regelbundet i mer än fyra decennier. Det var här han blev avtackad för en tid sedan – mot sin vilja. Det är en alert 67-åring, lång och gänglig, som kommer mot mig, ger ett proffsigt intryck – precis som i tv-rutan. Vi har gott om tid, jag är ju pensionär numera, skojar han när vi börjar intervjun.

Uppståndelsen var stor när Claes Elfsberg gjorde sin sista sändning som nyhetsankare. För inte ens Mr Rapport undkom SVT:s ålderspolicy, om att ingen får jobba kvar efter att de fyllt 67 år.

Jag undrar varför han stannat så länge: 45 år i samma företag, ja, 40 år till och med på samma arbetsplats?

– Ja, det är fler än du som påpekat det och tyckt att det är lite ovanligt, men så såg det ut på svensk arbetsmarknad förr. Man inledde sitt arbetsliv på bruket och stannade där. Jag började på tv-bruket och blev kvar.

Till dess de kastade ut mig av åldersskäl, tillägger han, och då märks en besvikelse i rösten. Att han tvingades lämna företaget gör honom fortfarande upprörd. Han har två starka skäl till att han varit SVT trogen genom åren.

– Jag hade turen att hamna på en väldigt bra arbetsplats, som praktikant på Rapportredaktionen, men jag känner också starkt för public service-tanken. Vi slipper snegla på intäkterna, utan det finns politiska beslut om hur mycket pengar vi ska ha för att göra program. Sedan är vårt enda uppdrag att göra så bra program som möjligt för publiken. Vi ska verka för demokrati och alla människors lika värde; och vi ska alltid söka sanningen. En bättre journalistisk arbetsplats och med bättre förutsättningar är svår att hitta.

Dessutom: det har varit roligt också.

Därför har längtan bort från TV-huset inte varit så stark. Claes Elfsberg säger att han bara haft ett enda seriöst anbud från ett annat TV-företag under åren, men valde att stanna kvar.

– Det står nästan SVT i pannan på mig. De som sysslar med nyheter på andra håll har inte velat ha såna som är så förknippade med just SVT.

Hur hanterar du de dagar där det inte varit så roligt under de här åren, finns det inte en risk att bli cynisk och blasé?

– Jo, föralldel. Vi journalister, framför allt nyhetsjournalister, utvecklar en cynism i jobbet. Men det blir faktiskt ett bra arbetsverktyg också. Att vara cyniker innebär att man ifrågasätter skumma uttalanden och inte tror på allt vad politiker säger. Sedan finns det andra delar av den cynismen som är mindre bra. Man kanske knappt reagerar på en olycka med bara ett eller ett par dödsoffer. Det ska till mera för att temperaturen ska stiga.

Rutin är både bra och dåligt på samma sätt, konstaterar han.

– Det är bra för att man klarar av besvärliga arbetssituationer. Men rutin kan också göra att man inte berättar om nyheter tillräckligt engagerat. Och det är kanske konsten – att balansera det på ett bra sätt.

Claes Elfsberg verkar vara lyckligt lottad: de tråkiga dagarna på jobbet har varit få. Och det har aldrig känts motigt att gå till tv-huset. Kollegorna har varit viktiga och han har alltid arbetat nära dem, i nyhetsredaktionens storrum, där man aldrig gömmer sig i egna rum. Det senare har han dåliga erfarenheter av, under det enda avbrott han haft i nyhetsarbetet, som SVTs Tittarombudsman i tre år. Ett uppdrag han inte gillade.

– Jag hade en medarbetare i det jobbet och vi satt instängda på vårt rum. Det var vi två mot Sveriges Television. Vi skulle värna tittarnas intresse, men satt mitt i medieföretaget. Jag tyckte inte om att vara avskärmad. När mitt kontrakt löpte ut var det ingen tvekan om att jag ville återvända till det jag gjort tidigare.

Du började på Rapport-redaktionen som rookie, där det fanns en rad rutinerade journalisträvar, Ingemar Odlander m fl, som du lärde dig av. Nu är du själv i den situationen. Kan du lära ut till de unga?

– Det hoppas jag. Men SVT, liksom många andra företag, är inget vidare på det här med kunskapsöverföring. Jag tror att alla organisationer, små som stora, har mycket att vinna på att systematisera detta när folk går i pension, så att erfarenhet och kunskap inte bara försvinner ut genom dörren. Det är i väldigt liten utsträckning som jag blivit ombedd att förmedla det jag lärt mig under årens lopp.

Claes Elfsberg tycker att den svenska modellen för pensionering känns omodern. När han kommer in på ämnet märks ett starkt engagemang och det hörs att han brinner för de här frågorna.

– Är det rimligt att man ska bli diskvalificerad från arbetsmarknaden för att man blir äldre? Vi som gärna vill jobba lite till ska ju inte bli utestängda. Det är jättemärkligt. Jag tror att många med mig tycker det är konstigt att det finns ett domedagssvärd som faller vid ner en viss pensionsålder. Kanske kan vi jobba på lite nya sätt, syssla ett par år med ren kunskapsöverföring, berätta för de unga vad vi har lärt oss. Och vara lite friare med att låta oss bestämma om vi kan minska arbetstiden och vara kvar på jobbet på deltid ett par, tre år.

Det är bra av flera skäl, menar han.

– Dels ekonomiskt för individen som har möjlighet att jobba lite längre, dels för landet. En del kan inte jobba längre, de kanske är utslitna av sjukdom eller hårt arbete och måste pensioneras tidigt. Då är det ju bra om andra kan jobba på, det skapas ett ekonomiskt utrymme för att se till att de som måste gå tidigt kan få hyggliga pensioner.

När Claes Elfsberg gjorde programserien ”Köttberget checkar ut”, en rad intervjuer med kända personer, 40-talister som han själv, var professor Hans Rosling en av de medverkande. Han är född samma år som Claes Elfsberg: 1948.

– Han har ju alltid kul statistik att komma med och berättade att sedan vi föddes har medellivslängden för män i Sverige ökat med åtta och ett halvt år. Men pensionsåldern ligger ju i stort sett kvar på samma nivå.

Att börja jobba politiskt och bli opinionsbildare för att förändra pensionsbegreppet och inställningen till när vi ska sluta jobba är han tveksam till.

– Nä, är man som jag uppfostrad journalistiskt i public service är steget väldigt långt till att bli politiker. Däremot kan jag kosta på mig att prata om min egen situation och säga vad jag tycker. Det är inget politiskt parti som driver samma uppfattningar som jag. En förklaring är att vi har relativt starka fackföreningar i Sverige och det här med pension var något som facket kämpade sig till. Den traditionella uppfattningen lever kvar i hög grad. Efter ett långt och slitsamt arbetsliv ska man ha rätt att ta det lite lugnt de sista åren i sitt liv. En sympatisk tanke. Men verkligheten förändras. Vi är inte lika utslitna när vi fyllt sextiofem. De flesta har väldigt mycket krafter och idéer kvar.

Claes Elfsbergs fyrtiotalistgeneration är vana vid att se till att saker och ting händer. Ända sedan de stoppade nedsågningen av almarna i Kungsträdgården i Stockholm och demonstrerade mot Vietnamkriget.

Med tanke på vad du säger att fyrtiotalister åstadkommit kanske du kan få igenom ett åldersuppror också?
– Jag vet inte om det är jag som ska leda några uppror. Men jag har märkt att det är många som hejar på mig. Jag har aldrig under hela mitt yrkesliv fått så mycket respons, som för serien om Köttberget. Folk skriver och ringer, hojtar på mig från andra sidan gatan; jag såg ditt program, va kul, stå på dig, jag känner igen mig! Det är många generationskamrater, som tycks dela mina uppfattningar.

Är du en typisk fyrtiotalist?

– Ja. Vi som föddes på fyrtiotalet fick en massa saker som andra inte hade fått tidigare: fred och framtidstro, rock´n roll och jeans, Elvis och Cocacola. Vi blev de första tonåringarna, fick veckopeng och månadspeng, arbete när vi ville. Vi vande oss vid att kräva saker och att opponera oss. Vi är desamma i själen, även om vi är på väg ut i pensioneringen, med fler rynkor och gråare hår. Så det är nog många som kommer kräva ett och annat även fortsättningsvis.

Att ta för sig och inte nöja sig med vad andra beslutar präglade också arbetsplatskulturen när Claes Elfsberg kom ut i arbetslivet på 70-talet. På Rapport-redaktionen var det högt i tak och man käftade emot varandra. Nu tycker han det blivit tystare på jobbet.

– Och det vill inga chefer kännas vid. Så tack och lov att jag inte är chef, jag kan säga precis hur jag upplever det. Folk är lite räddare, det beror mest av allt på att mediebranschen trappar ner. Människor sägs upp och blir av med sina jobb. När jag blev avtackad uppmanade jag folk att vara lite mer uppkäftiga och säga emot sina chefer. De tål det, det är bland annat det de har högre lön för. Jag tror att både arbetsplatsen och klimatet blir bättre om alla lägger sig i. Vem har sagt att just chefen sitter på någon gudomlig visdom som räcker till allting? Tvärtom!

Att Claes Elfsberg lämnar SVT betyder ingen utcheckning från arbetslivet, även om han inte behöver vara på tå hela tiden och följa nyhetsflödet. Flera saker är på gång. En produktion för webb-TV om hälsa, baserat på att vi lever längre och är friskare. Ett dokumentärprogram för SVT, som blir klart i april. Dessutom leder han Gomorron Sverige på fredagar, tillsammans med Marianne Rundström – ett uppdrag på sex månader.

– Sedan ska jag göra lite olika saker som kan tänkas dyka upp. Kanske moderatoruppdrag eller liknande. Min ambition är att fylla min arbetsvecka, bland annat för att min hustru är elva år yngre och jobbar heltid länge än. Då vill jag inte sitta hemma och rulla tummarna.

Claes Elfsberg har fått berätta om många viktiga nyheter genom åren för oss tittare, men alltid varit nedtonad i studion. Ett medvetet val, säger han.

– Jag har valt att använda små, inte stora miner. Andra har uppmanat mig att skratta ibland och visa känslor. Men jag har känt att det där inte är riktigt bra, när man berättar om nyheter som handlar om människors väl och ve. Till slut har det blivit en tyst överenskommelse mellan mig och publiken. Jag behöver inte storskratta för att markera någon rolig nyhet. Det räcker att jag drar på smilbanden lite grand.

Du har beskrivit dig som lat?
– Ja, det är jag. Som alla lata människor måste jag skaffa mig ett system för att jobbet ska bli gjort. Jag gillar att jobba, men jag vill inte slita så jag blir svettig och dan. Det här jobbet har därför passat mig perfekt. Jag kommer hit på morgonen och sedan måste man vara klar på kvällen. När programmet är sänt, då är det färdigt och man går hem. Deadline är nyttigt, det underlättar för den late att få jobbet gjort.

Hur har du hanterat kändisskapet?
– I början, innan jag fyllde fyrtio, när jag blev mer och mer igenkänd var det besvärligt. Då funderade jag på om det var värt det. Men jag bestämde mig att ja, jobbet var så roligt. Sedan dess har jag inte funderat så mycket på det. Mer än att man får tänka sig för. Är man igenkänd från seriösa sammanhang får man inte supa sig drängfull på allmän plats eller på krogen. Men det är inga jättestora uppoffringar. Jag har svårt att förstå dem som tycker det är så besvärligt att vara igenkänd. Så in i helsike jobbigt är det inte. Folk är artiga, och det är kul att få uppmärksamhet. Om man inte gillar att vara på scenen, blir man inte programledare i tv.

HANS LUNDGREN