Kan ge cancer – har inga gränsvärden

Är nanopartiklar det nya asbesthotet? Användningen ökar kraftigt. ”Det är viktigt att etablera en bra säkerhetskultur nu”, säger Maria Albin, professor i arbets- och miljömedicin.

Nanopartiklar är så små att det knappt går att beskriva. De virvlar upp i luften  mycket lättare än andra partiklar och sjunker inte till marken på samma sätt – de beter sig nästan som en gas på det sättet. Miljontals partiklar kan få plats i en enda röd blodcell. Just litenheten bidrar till problemet. Exponeringen mot kroppens vävnader, främst i lungorna, blir avsevärt större än om man exponeras för samma mängd av ämnet fast som större partiklar.

– Ett material i nanoform innebär helt andra risker än om samma material inte är i nanoform, sa Maria Albin vid ett seminarium om partiklarna hos AFA Försäkring i veckan.

I djurförsök har man konstaterat en tydligt ökad cancerfrekvens bland råttor som exponerats för nanopartiklar. Lungfibros och hjärt- och kärlsjukdomar är andra risker som kopplats samman med partiklarna. Hälsoriskerna märks oftast först på lång sikt.

Samtidigt beskrivs nanopartiklar som en viktig framtidsteknologi. Både inom sjukdomsbekämpning och miljöteknologi, som solceller, anses partiklarna ha stor potential. Redan i dag används nanomaterial i en mängd produkter som bilar, sportutrustning, kosmetika, elektronik, kläder och hygienprodukter.

Förstärkt hållbarhet, exempelvis i plast, är ett argument för partiklarna. Partiklarna används också för att hämma bakterietillväxt. Inom industrin går produktutvecklingen snabbt.

– Men för att vi ska få nytta av denna teknologi måste den hanteras säkert så att den inte skapar oacceptabla hälsoproblem och hamnar i vanrykte, säger Maria Albin.

Runt 300 000-400 000 personer inom EU jobbade 2012 med avsiktligt tillverkade nanopartiklar i någon form och antalet ökar just nu starkt. Men det finns också dem i arbetslivet som exponeras oavsiktligt – som en följd av olika processer. Svetsare är en grupp som möter sådana partiklarna, personer som arbetar med 3D-skrivare likaså. Om man arbetar i miljöer med dieselavgaser andas man också in nanopartiklar.

– Det är en snabb teknikutveckling. Det som var på försöksstadiet för några år sedan är nu i standardproduktion, säger Maria Albin och fortsätter:

– Det är ett potentiellt stort problem. Men det är inte så många som är exponerade just nu. Men det är viktigt att etablera en bra säkerhetskultur nu.

Sverige har i dag inga gränsvärden vad gäller nanopartiklar, vilket man har i många andra europeiska länder.

Även Ann-Beth Antonsson, forskare på Svenska Miljöinstitutet, IVL, som skrivit rapporten ”Nanomaterial i arbetsmiljön” lyfter ett varningens finger för nanopartiklarna.

– Kunskapen håller inte jämn takt med införandet. Vi behöver tillämpa försiktighetsprincipen här, säger hon.