Verksamhetens webbplatser:

Hon förklarar kvinnors sämre löner

Foto: Lina Törnroth/Ordfront

PORTRÄTT  Varför är arbetslivet så könsuppdelat? Historikern Yvonne Hirdman har ägnat sig åt frågan under ett långt forskarliv. Hon menar att svaren finns att söka i en ordning där mannen alltid setts som normen, men att den ordningen nu börjat luckras upp.

Det bästa med yrket är skrivandet, säger Yvonne Hirdman, professor emerita i historia vid Stockholms universitet. Men det är också skönt att känna hur man får kontroll över ett ämne, även om det gäller gårdagen. Det handlar om att finna empiri, vittnesmål, dokumentation.

I slutet av 1990-talet studerade Yvonne Hirdman således hur LO genom åren sett på kvinnans plats i samhället – ett naturligt forskningsfält för någon som genom åren ägnat mycket tid åt att blottlägga dold kvinnohistoria. Hon hade under resans gång blivit intresserad av en instans som fått namnet Arbetsmarknadens kvinnonämnd – en partsgemensam grupp som på 1950-talet diskuterade hur kvinnor skulle få plats i arbetslivet, och inte minst den infekterade fråga som handlade om de särskilda kvinnolönerna. För samma industriarbete kunde en man tjäna 7000 och en kvinna ca 5000 kronor i månaden.

Det gällde att hitta nämndens arkiv. Det handlar ofta om arkiv. Det är i dem som det förflutna träder fram, med den tidens människor, språk och frågeställningar.

Snart 20 år senare träffas vi i Yvonne Hirdmans lilla kontorsrum på åttonde våningen i en av Frescatis huskolosser. Hon hämtar kaffe åt oss, och slår sig ner vid det pappersbelamrade skrivbordet. Hon är klädd i tröja och jeans, plockar av sig glasögonen, tar på sig dem igen när hon letar fram texter att läsa ur, gestikulerar mycket när hon talar, skrattar ofta. Hon berättar:

– Jag gick först till LO:s arkiv. Allt var i en råddig oordning. Det var hemskt. Så prövade jag istället hos SAF. Perfekt ordning. Och där hittade jag protokollen från Arbetsmarknadens kvinnonämnd. Och de är otroliga. Riktigt otroliga. Fullständiga diskussionsprotokoll, där alla argument fanns med. Det är sådant man drömmer om som historiker.

Resultatet blev så småningom Med kluven tunga – LO och genusordningen (Atlas). I den och många andra böcker har Yvonne Hirdman ställt det hon anser är grundläggande frågor: vad är det egentligen som gör att män tjänar mera, har mer makt, anses viktigare. Hennes forskning har spänt över breda fält, men fokus har ofta legat på nutidshistoria och det som hänt i arbetslivet. Hon har inte bara intresserat sig för orättvisornas ursprung, utan kanske än mer för hur de upprätthålls. Och för hur det faktiskt uppstått sprickor i muren.

Hon växte upp i en familj med flera starka kvinnor. Farmodern Maj var en av de första svenska arbetarförfattarna. Modern Charlotte som föddes i Estland hade levt ett kringflackande liv i Europa under mellankrigstiden, varit aktiv kommunist och en tid spion. Hon blev den som försörjde familjen som lärare och reseledare tills fadern några år in på 1950-talet var färdig med sina studier. Om henne skrev Yvonne Hirdman boken Den röda grevinnan (Ordfront). Det var nog modern som väckte hennes vilja att stå på egna ben, säger hon.

– I tonåren hade jag aldrig den uppfattningen att jag skulle gifta mig och skaffa barn. Aldrig. Jag kunde inte tänka mig något värre än att fastna i någon jävla syjunta. Det här låter hemskt, och jag ber om ursäkt till alla som suttit i syjuntor. Men för mig var det som om jag skulle hamna i fängelse.

Familjen bodde i stockholmska Hökarängen, i Malmberget och i Oskarshamn under ett 1950-tal som ofta återkommer i hennes böcker – nu senast i memoarerna Medan jag var ung (Ordfront). Det var ett märkligt årtionde – rekordår, full sysselsättning, begynnande modernitet. Och hemmafruar.Yvonne Hirdman såg dem överallt omkring sig. I tvättstugorna. I butikerna och i köken och hos kamrater. Men i det offentliga var de som osynliga. Detta var tiden när männens löner steg och även arbetarmän började få råd att ”hålla sig med hemmafru”. Och ja, till och med mamman påverkades.

– Hon hade ju jämt jobbat. Men när vi flyttade upp till Malmberget där pappa fått en lektorstjänst gick det inte riktigt. Mamma vikarierade på skolan, men det var tufft, hon blev mobbad för att hon var tyska. Det var väl inte den lyckligaste perioden i hennes liv. Det var nog delvis därför hon gick in i det här hemmafrueriet. Håret blev lite längre, kjolarna lite vidare. Och så köpte hon alltid Femina och Damernas värld.

De gamla könsrollerna nästan förstärktes under detta 1950-tal. Kvinnorna blev ännu kvinnligare. Ändå fanns det tecken på nya tider. Fler gifta kvinnor började arbeta. I statistiken kallades de talande nog för förvärvsarbetande husmödrar – ”första gången jag såg det där så tänkte jag: Herregud!”, utbrister Yvonne Hirdman. Och vissa diskussioner inleddes.

En belysande sådan handlade just om kvinnolöner, och det var alltså spåren av denna debatt hon letade efter i arkiven hos LO och SAF. Grovt sammanfattat var läget detta: i de centrala kollektivavtalen bestämdes att kvinnor inte skulle ha samma löner som män. De skulle betalas 20-30 procent lägre. För samma jobb. Den grumliga baktanken var att kvinnor inte antogs prestera lika bra som män. De ansågs inte vara lika ”tekniska”, och befarades vara mer frånvarande.

– Och det man upptäcker när man studerar debatten är att de sitter i svensk fackföreningsrörelse och argumenterar för att kvinnor och män ska ha olika löner fast de utför samma jobb. Ett huvudargument var att med lika lön skulle kvinnor inte få jobb. Varför skulle arbetsgivare välja en kvinna, om de kan få fullgod mannakraft? Det är fascinerande. Det är inte ens förakt, det är som en självklarhet. Och det visar verkligen på djupet i den här inställningen.

Samtidigt fanns det kvinnor som Sigrid Ekendahl på LO och Annika Baude på TCO som inte gav upp, utan ihärdigt påtalade orättvisorna som rådde. Yvonne Hirdman anser att de ska in i historieböckerna, de om några. Baude bildade för övrigt senare en slags föregångare till Grupp 8 – Grupp 222 – där socialdemokratiska och socialliberala kvinnor samlades för att diskutera vad som kunde göras, hur ”kvinnosaken” kunde drivas framåt.

Kvinnolönerna försvann ur avtalen 1960 – utan någon större dramatik. Det var som om de inte längre gick att försvara. Det var rentav som ett intro till ett decennium när den moderna feminismen bröt igenom på allvar. Plötsligt blev allt möjligt att diskutera – familjepolitik, sexualitet, könsroller. Yvonne Hirdman drogs själv med. Diskussionerna satte ord på vad hon ansåg sig se. Det handlade om allt från sämre lön än männen när hon sålde biljetter på Viking Line till bristen på daghem när hon blev ung, ensamstående mor. Hon skulle senare bli aktiv i Grupp 8. Hennes historiska forskning fick en allt starkare inriktning på genusfrågor.

Yvonne Hirdman blev så småningom en av våra mest tongivande feministiska debattörer. Men vad var det egentligen som hände på 1960-talet? Var det då allt började? Långt därifrån, säger hon.

– Jag brukar tänka så här: idén om alla människors lika värde är som ett litet frö. Ursprunget finns i upplysningstiden på 1700-talet. Då börjar man ifrågasätta religionen och ett tänkande där vi inte har samma värde. Det var första vågens feminism. Men det är av vikt vilken mylla det där fröet hamnar i.

1800-talets kapitalistiska utveckling där gamla skråordningar revs upp och behovet av arbetskraft var enormt visade sig, enligt Yvonne Hirdman, vara en god jordmån där gamla uppdelningar mellan män och kvinnor började luckras upp. Detta ledde så småningom till att kvinnor började ses som medborgare, och kunde tillkämpa sig rösträtt 1921. På 1960-talet blev efterkrigstidens stora barnkullar vuxna, det rådde full sysselsättning och utvecklingsoptimism. Myllan var återigen god. Dessutom var det som om själva idéerna hade fått gro. Det blev allt svårare att argumentera för de gamla könsrollerna.

Ur det här samspelet mellan idéer och förutsättningar uppstod, tror hon, möjligheter till feministiska framsteg. Hon bar länge på författar- och konstnärsdrömmar, började läsa konstvetenskap på universitetet, men växlade snart över till historia. Yvonne Hirdman disputerade på en avhandling om kommunistpartiet under andra världskriget, men kom efter hand att intressera sig mer och mer för de kvinnor som ofta fått en så undanskymd plats i den gängse historieskrivningen. Hon har skrivit om allt från hemmafrurollen till kvinnans roll i folkhemsbygget.

Yvonne Hirdman började efter en tid använda begrepp som genus, genussystem och genuskonflikt för att beskriva hur vi ser på vad det innebär att vara man respektive kvinna, och hur könen förhåller sig till varandra. Genus är inte samma sak som det biologiska könet utan mer en bild av hur vi för tillfället tror att män och kvinnor egentligen är. Föreställningar om t ex stökiga pojkar och väna flickor är uttryck för genus.

– De här genusstereotyperna är fascinerande lika genom årtusendena. Och de har spelat stor roll. De skapar villkor som gör att folk blir lite grann som de är. Det är det som gör att många säger: men titta på kvinnorna, de väljer att bli sjuksköterskor, alltså måste de ha någon slags omsorgsgen.

Vi blir alltså påverkade av omgivningens förväntningar. Idéer om hur ”riktiga” män och kvinnor ska vara begränsar oss. Det handlar, säger hon, inte om att könet i sig är en konstruktion.

– Mitt sätt att se på genus handlar om just de här tankefigurerna. Men jag har aldrig försökt trolla bort kroppen. Däremot har det som skiljer en manlig och en kvinnlig kropp åt använts för att skapa genus.

Det centrala i ett genussystem är uppdelningen, menar hon. Män och kvinnor ses som i grunden olika. Och mannen är normen. Kvinnor har genom historien betraktats som antingen helt annorlunda än mannen, eller också som en lite mindre värd variant av mannen. 1950-talets kvinnolöner avspeglar, säger hon, den senare varianten. Visst kunde kvinnor arbeta med samma saker som män, men inte riktigt lika bra.

– Det här med mannen som Människan med stort M, det är något helt annat än den här normkritiken som härjar nu. Mannen är den som har setts som människan i alla stora religioner. Kvinnan är något slags bihang.

Grunden är alltså uppdelning, segregering, mellan män och kvinnor. Och den strukturen är inte så enkel att fixa till, fortsätter hon. Det märktes när kvinnorna tog steget in på arbetsmarknaden på allvar, på 1970- och 1980-talen.

– Det som gjordes var att man skapade en alternativ arbetsmarknad. Man skapade en särskild plats för kvinnor att vara på, den offentliga sektorn. Vi fick en riktig arbetsmarknad och en kvinnoarbetsmarknad. Jaha, så var vi där igen då (skratt).

Det som Yvonne Hirdman kallar för genussystemet är alltså segt. Det syns på landets skolgårdar, på byggen och på vårdcentraler, i statistik över vem som gör mest i hemmet och över vilka som löper störst risk att bli fattigpensionärer – ja, det syns i princip överallt. Ändå tycker hon att det har gjorts framsteg, och att dessa inte får glömmas bort. Den ibland rätt tystlåtna jämställdhetspoli-tiken, den som drivits i utredningar, kommittéer och myndigheter, har lagt grunden för att fler kvinnor fått möjlighet till egen försörjning, till frigörelse, till att ta plats.

– Det finns ju en kritik från viss akademisk feminism som säger att ingenting har hänt, jämställdhetspolitiken hjälper inte. Men så är det inte. Det har skett stora förändringar. Om jag somnat in någon gång på 1960-talet och vaknade upp nu skulle jag inte tro mina ögon. Nu är det kvinnor som sitter och förklarar världen i TV. Hälften av ministrarna är kvinnor. De är överallt. Det här är bland annat en följd av att det är flickor och kvinnor som utbildar sig. Medan pojkarna på något tjurigt sätt avstår från att läsa. Vilket i sig är ett problem.

Yvonne Hirdman har på senare år engagerat sig i kampen mot hedersvåld. Oviljan att se nyanser har fått förödande resultat i den frågan, menar hon.

– Jag skrev efter mordet på Fadime Sahindal år 2002 att svensk jämställdhet är bättre än en genusordning där man mördar sina döttrar. Det fick jag skit för. Men man måste kunna kritisera kvinnoförtryck, även om Sverigedemokraterna också använder det i sin retorik. Annars blir det absurt. Och jag blir galen när jag ser hur fantastiska människor som Amineh Kakabaveh, Sara Mohammad och Devin Rexvid, som ju driver de här frågorna, inte får någon uppskattning från den feministiska vänster jag ändå anser mig tillhöra.

Hon blir även upprörd över en del inslag i den nutida feminismen. Det gäller inte minst den sortens postmoderna resonemang där allting blir åsikter och tolkningar. Hon pekar på golvet, säger att det ändå finns en grund, empiriskt bevisbara sanningar.

– Om du går tillbaka till det här med genus, att det är en social konstruktion. Det som ibland händer är att det tänkandet blir extremt. Det finns plötsligt bara konstruktioner. Man får inte säga blivande mödrar, för då utgår man från att det bara är kvinnor som kan bli mammor, och så vidare. Till sist blir alla bara förvirrade och dumma i huvudet. Det är förfärligt. Och när åsikter blir sanningar blir det dessutom farligt. Då är det öppet hus för totalitärt tänkande.

Yvonne Hirdman menar alltså att den traditionella genusordningen inte längre är lika fast. Det finns nu sprickor i muren. Uppdelningen mellan män och kvinnor är inte lika stark som förr. Det betyder inte att striden är vunnen. Det räcker egentligen med att se på hur arbeten inom kvinnodominerade branscher betalas för att förstå detta, säger hon. Dessutom finns det en tydlig risk för backlash.

– Den manliga normen har försvagats. Men den är inte borta. Jag tror att mycket av Trumpifieringen och högerpopulismen har en djup genusgrund. De talar gärna om arbetarklassen, men då är det inte direkt kvinnliga undersköterskor de menar. Arbetaren är fortfarande en man, som berövats sin respekt. Farliga grejer.

//JONAS FOGELQVIST

FAKTA
Namn: Yvonne Hirdman
Ålder: 74 år
Familj: Sambo och två vuxna barn.
Yrke: Professor emerita i historia. Författare.
Böcker i urval: Vi bygger landet – den svenska arbetarrörelsens historia (Pogo Press, 1979), Den socialistiska hemmafrun och andra kvinnohistorier (Carlsson, 1992), Med kluven tunga. LO och genusordningen (Atlas 1999), Genus – om det stabilas föränderliga former (Liber, 2001), Den röda grevinnan (Ordfront 2010), Medan jag var ung (Ordfront 2015).

Kommentarer (3)

  1. Intressant artikel

  2. Tack och lov för att vi har Yvonne Hirdman.

    Keep swinging Yvonne!

  3. ”– Jag skrev efter mordet på Fadime Sahindal år 2002 att svensk jämställdhet är bättre än en genusordning där man mördar sina döttrar. Det fick jag skit för. ”

    ”Genusordning”.

    Vad sägs som att skrota det ideologiska grunderna till att börja med? Då kan man börja analysera kulturer och faktiska samband objektivt.

    SCBs statistik visar ju t.ex att det egentliga lönegapet ligger under 5%, kanske är fler kvinnor frånvarande precis som man antog i hennes historiska svenska exempel, annars hade ju arbetsgivare anställ den 30% billigare arbetskraften.

Lämna en kommentar

Epostadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publiceringsregler

 
Bildelar-ONLINE.Se