Drastiskt fall i antalet som söker livränta

Drastiskt fall i antalet som söker livränta

Allt färre ansöker om arbetsskadelivränta. Antalet har sjunkit med cirka 70 procent på tio år. Det råder oklarhet om när man ska söka, och vilka villkor som gäller.

Arbetsskadeförsäkringen är i kris. Det anser Claes Jansson, enhetschef på LO-TCO Rättsskydds avdelning för försäkringsrätt. Han hänvisar till Försäkringskassans statistik, som visar på en drastisk minskning sedan 2008 av antalet personer som ansöker om livränta för arbetsskada.

– Sedan sjukförsäkringsreformen genomfördes vet folk inte riktigt när de ska ansöka. När vi är ute och informerar om försäkringen stöter vi på mycket uppgivenhet. Många tror inte att det är någon mening med att försöka få livränta.

Arbetsskadeförsäkringen bygger på en enkel tanke; den som skadar sig i jobbet och därför under en längre tid inte kan jobba lika mycket som förut ska inte drabbas av inkomstförluster.

I praktiken är regelverket något krångligare. För att få ersättning – livränta – måste den som skadat sig först visa två saker: arbetsskadan eller arbetssjukdomen måste innebära minskad arbetsförmåga minst ett år fram i tiden från när man ansöker om livränta – varaktighetskravet. Och den minskade arbetsförmågan måste leda till ett inkomstbortfall på minst 1/15 av årslönen.

Om Försäkringskassan anser att dessa två krav är uppfyllda går man vidare till nästa steg: en bedömning av huruvida skadan eller sjukdomen orsakats av faktorer i arbetet. Först om så är fallet får den sökande livränta.

Denna livränta är högre än andra sjukförmåner. Arbetsskadelivräntan ersätter 100 procent av inkomstbortfallet, om så krävs ända tills den skadade går i pension.

Det som skett på senare år är att betydligt färre ansöker. Och fler ansökningar avslås för att Försäkringskassan anser att varaktighetskravet inte är uppfyllt.

Siffrorna är anmärkningsvärda. 2007 ansökte 20 402 personer om livränta för arbetsskada. 6 014 fick bifall. 2015 ansökte 5 984 personer, av vilka 1 223 fick bifall. Detta innebär att även bifallsfrekvensen sjunkit, från 29 procent till 20 procent. Sämst går det för kvinnorna som ansöker om livränta. Förra året var det bara drygt 15 procent av dem som fick bifall.

Det minskade antalet ansökningar har förstås fått genomslag i statistiken över hur många som uppbär livränta. 2007 var det 57 851 personer, 2015 var antalet nere i 25 839 personer.

Statens kostnader för livränta har därmed minskat med cirka 1,5 miljarder kronor.

Vad ligger bakom?

Förra året tittade Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) närmare på saken i rapporten Kravet på varaktighet vid arbetsskadelivränta. Myndigheten kom fram till att mycket av förklaringen ligger i oförutsedda konsekvenser av sjukförsäkringsreformen 2008.

Då avskaffades möjligheten att få tidsbegränsad sjukersättning, som dittills kunnat betalas ut om arbetsförmågan ansågs vara nedsatt i minst ett år framåt. Sjukersättning (en gång i tiden: förtidspension) blev nu bara möjlig att få för den vars arbetsförmåga ansågs nedsatt för gott. För dem som fram till 2008 fick tidsbegränsad ersättning beviljad blev det naturligt att samtidigt ansöka om livränta, om man ansåg att en arbetsskada var orsaken. Läkarbedömningarna var redan klara. Det blev inte så ofta tvist om varaktighetskravet. Knappt 10 procent av Försäkringskassans avslag orsakades av att inkomstförmågan inte ansågs nedsatt minst ett år framåt.

Efter förändringarna i sjukförsäkringen blev det mer oklart när man egentligen skulle ansöka om arbetsskadelivränta. Det krävdes dessutom särskilda medicinska underlag och läkarintyg. De senaste åren har Försäkringskassan avslagit cirka 40 procent av ansökningarna om livränta just för att varaktighetskravet inte ansetts uppfyllt.

Däremot tycks inte beviskraven på att skadan/sjukdomen har samband med jobbet ha blivit strängare. Snarare tvärtom. Claes Jansson säger:

– Försäkringskassan har blivit bättre på att göra exponeringsutredningar.

Han menar också att ett antal vägledande rapporter från Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) haft betydelse. Det gäller bl a sambandet mellan arbetsbelastning och utmattningssjukdomar, ryggproblem samt knä- och höftledsartros.

Huvudproblemen tycks alltså istället vara två. Många ansöker inte om livränta – de vet inte riktigt när det ska göras, tycker att det är för krångligt, och är osäkra på vad som krävs. Och dessutom: utredningen av varaktighetskravet är ofta bristfällig, inte minst för att de medicinska underlag som skickas in anses otillräckliga.

ISF riktar en del kritik mot Försäkringskassans utredningar. I 22 procent av de granskade ärendena som avslagits för att varaktighetskravet inte uppfyllts anses utredningarna otillräckliga. Kompletterande medicinska underlag har i en del fall inte begärts in, och motstridiga uppgifter har inte retts ut.

Efter sjukförsäkringsreformen 2008 gjordes inga anpassningar i Försäkringskassans styrdokument för hur varaktigheten ska bedömas i livränteärenden. Först 2014 omarbetades vägledningen för hur livränteärenden ska utredas. ISF menar att det krävs ett fortsatt fokus på frågan. Utredningarna bör bli noggrannare och den försäkrade bör få hjälp att komplettera sin ansökan. Dessutom bör kassans försäkringsmedicinska rådgivare konsulteras oftare, inte minst för att bedöma om man behöver kontakta hälso -och sjukvården när det gäller oklarheter i det medicinska underlaget.

Claes Jansson anser att ytterligare ett problem med försäkringen bör lyftas. Det är att bara de som råkar ut för ett inkomstbortfall på minst 1/15 av årslönen ersätts.

– För många låginkomsttagare kan det innebära kännbara ekonomiska förluster om de inte når upp till gränsen. Det kan handla om 1000 kronor i månaden. Detta behöver man se över.

Arbetsskadeförsäkringen granskas nu av en statlig utredning. Kommittédirektiven lägger fokus på jämställdhetsperspektivet – betydligt fler män än kvinnor får sina arbetsskador prövade. Men utredningen ska även uppmärksamma minskningen av antalet personer som ansöker om livränta, respektive får livränta beviljad.

Claes Jansson vet vad han önskar sig.

– Jag vill se en fast tidpunkt då rätten till livränta prövas, till exempel efter 180 dagars sjukskrivning. Då blir det inte upp till den enskilde att avgöra när ansökan ska skickas in, och läkarens uppgift att bedöma varaktigheten av den nedsatta arbetsförmågan blir tydligare.

//JONAS FOGELQVIST

2