Du&jobbet har bytt namn!

Allt om arbetsmiljö logga
Nyheter

De vill ha en plats

Publicerad: 2015-02-19

De senaste åren har flyktinginvandringen till Fagersta ökat. Risken för större arbetslöshet och en segregerad stad är akut. Men kommunen har kraftsamlat, och fått ovanligt många i jobb.
– Jag hade bestämt mig för att ta de chanser som finns, säger Sadeq Abdi Abe, som är integrationsassistent och bygger broar mellan människor.

”Sådan här mat ger man inte ens till djur!”

När jag besöker flyktingförläggningen Norrbygården i utkanten av Fagersta är stämningen upprörd. Det matstrejkas. Människor samlas runt mig och berättar om gammal sallad, små portioner och om känslan av att det profiteras på dem. Frustrationen vibrerar i luften. Många har bott i de trånga rummen i det nedslitna före detta äldreboendet i uppemot ett halvår, några längre.

Läraren Mohammed Soliman kom till Sverige från Libyen efter en svår resa över Medelhavet och genom Europa. Han säger:

– Jag hade aldrig väntat mig den här behandlingen. Jag vill bara komma igång och arbeta. Först vill jag validera mina examina, men sedan kan jag arbeta med vad som helst.

I andra ändan av huset sitter Sadeq Abdi Ade. Han är integrationsassistent på Socialförvaltningen, säger att han älskar sitt jobb och att han vill stanna i Fagersta.

Så samsas två världar i ett och samma hus. Men Sadeq Abdi Ade har inte så lite gemensamt med Mohammed Soliman. Han kom nämligen till Sverige som flykting från Somalia för bara drygt fyra år sedan.

Vi ska återvända till Sadeq Abdi Ade. Men först ska vi försöka förklara varför Fagersta å ena sidan är ett svårt ställe att komma till, en segregerad stad med hög arbetslöshet. Och å andra sidan, hur det arbetas intensivt med att hitta vägar in i samhället för nyanlända flyktingar.

Det är ingen historia där något är svart eller vitt. Det finns flera platser att börja den på. Ett av ställena är på en helt annan plats än Fagersta – nämligen i riksdagen.

Där träffar jag nyblivne ledamoten Stig Henriksson (v). Till i höstas var han kommunalråd i Fagersta, där (v) hade egen majoritet. Partiets starka ställning i staden har knappast handlat om revolutionsdrömmar, utan om ett starkt förtroende för hur Henriksson och hans partikamrater bedrivit kommunalpolitik.

Men i valet 2014 tog det slut. Partiet backade från 55 till 29 procent. Och Stig Henriksson anser att orsaken är tydlig.

– Det var flyktingfrågan alla ville diskutera. Det är klart att flyktinginvandringen är en stor utmaning. Men jag tror att vi kan göra något bra av dem. Vi försökte ta debatten, men underskattade nog stämningarna.

Fagersta är en klassisk bruksort – byggd på stål och skog. Efter andra världskriget expanderade staden decennium för decennium. Det byggdes nya bostadsområden, centrumanläggningar och hotell. Men på 1970-talet tappade utvecklingen fart. Rationaliseringar och nerdragningar inom industrin satte en nedåtgående spiral i rörelse. Mellan 1970 och 2000 förlorade staden en tredjedel av befolkningen.

Det senaste decenniet har nedgången stannat upp. Det beror helt på invandringen. Utan den skulle staden nog ha gått i kvav, säger Stig Henriksson.

– Men vi måste erkänna att utmaningarna är stora. Det finns ett moraliserande ovanifrånperspektiv där man inte tar människors oro på allvar. Det skapar bara ännu mer motsättningar. Vi måste få till stånd en jämnare fördelning av mottagandet. Varför går det inte att bygga paviljonger i Danderyd?

Fagersta har en lång historia av integration. Arbetskraftsinvandringen till bruken var stor. Men dagens situation är delvis annorlunda. 2010 anlände en stor grupp somalier, som själva valde att bosätta sig i Fagersta. Med den anhöriginvandring som följt kom de att bli cirka 400. Efter somalierna kom det många eritreaner och en hel del syrier. Förra året öppnades det dessutom upp en förläggning med plats för 200 asylsökande, Norrbygården.

Allt detta i en stad med 13 000 invånare och 10 procents arbetslöshet. Allt detta i ett Fagersta där de senaste decenniernas dåliga konjunktur faktiskt syns för blotta ögat. Det är en stad av ständiga tre- och fyra våningslängor, en genomfartsgata som sett sina bästa dagar, en 60-talsanda som tycks fastfrusen i tiden. Här finns många pensionärer i kappor och täckjackor. Och många flyktingar.

Somliga reagerar. Till exempel det äldre par jag träffar utanför ICA-hallen på Järntorget. Kvinnan säger:

– Det är för många på en gång. Hur ska de få jobb? Jag är rädd att det blir elände.

De vill inte säga sina namn.

Qamar Xasan Cali har hört argumenten. Jag träffar henne i Somaliska föreningens spartanska lokaler i ett hyreshus på Hantverksgatan. Hon är ordförande i föreningen och var en av de somalier som kom först till Fagersta, redan år 2003, höggravid och på flykt från ett intensivt och livsfarligt klankrig. Hon säger:

– Jag möter en del fördomar om islam, och om min sjal. Det är mest de äldre. Jag brukar argumentera emot. Ofta handlar det inte om ren rasism, mer om besvikelse på samhället.

Efter att ha bjudit på nescafé sjunker hon ner bakom skrivbordet på sitt kontor. Bakom de runda glasögonen finns en skarp, rätt allvarlig blick. I Somalia var hon barnmorska, här gällde det att starta om. Det blev SFI, grundvux och gymnasiet, sedan timanställning och så småningom fast jobb i hemtjänsten.

– Det stora hindret är språket. Det är nyckeln till att få jobb. Så jag pluggade mycket.

De tre äldsta barnen går på gymnasiet. Hon tror på framtiden, men vet av egen erfarenhet att det krävs målmedvetenhet, att man måste kämpa.

– Det märks att fler nyanlända tror på att det finns möjligheter i Sverige nu. Men det finns problem också. Det är svårt att få jobb om man inte har kontakter. Och det är problem med bostäder. Värdarna släpper inte lägenheterna om man heter Ali. Om man vill ha integration måste man ha mer blandning i boendet.

Den som säger att Fagersta togs på sängen när den stora gruppen somalier anlände 2010 begår ett understatement. På Arbetsförmedlingen, symboliskt inhyst i det gamla brukskontoret, ett stort stenschabrak nära järnvägen, insåg man snabbt kravet på nytänkande. Sektionschefen Malin Fredriksson berättar.

– Varför hade Fagersta blivit så populärt? Jag frågade: och alla sa samma sak. Det fanns lediga bostäder och det skulle gå att få jobb här. Det som ryktet berättat om var troligen ett projekt som kallades Kommunbryggan, som var till för dem som stod längst från arbetsmarknaden. Fast det fanns ju inga resurser för att anpassa det projektet till 130 personer.

Men i Fagersta har folk nära till varandra. De som sitter i fullmäktige, de som är arbetsförmedlare, de som har företagen eller är chefer i förvaltningar eller vad det nu vara månde – de känner ofta varandra. Alla förstod att här stod kommunen inför en stor utmaning.

Så man började helt enkelt träffas, först i ”dialogträffar” mellan kommunen, arbetsförmedlingen och NVU (Norra Västmanlands utbildningsförbund). Och sedan i andra konstellationer. Redan 2010 startade kommunen något de kallade för Somaliaprojektet, vilket handlade om bl a satsningar på bättre SFI och på praktikplatser.

Det stod emellertid snart klart att det behövdes mer. Efter några turer i byråkratins irrgångar sjösattes Pilotprojekt Nyanlända i Fagersta (PNF), i samverkan mellan kommunen och Arbetsförmedlingen.

– Mycket handlade om praktik, fortsätter Malin Fredriksson. Kommunen ordnade fram praktikplatser hos privata näringsidkare. Vi ställde upp med matchning och anställningsstöd.

Projektet fick dokumenterat goda resultat. Av 99 inskrivna under åren 2012-2013 har nu 55 egen försörjning, genom antingen arbete eller studier. Elisabet Iveblad Grahn, avdelningschef på Socialförvaltningen, säger:

– Några arbetar med skogsvård, några har blivit busschaufförer, andra är lokalvårdare. Och många läser in gymnasiet eller går på högskolan. Och det här handlar alltså om människor som flyttade till vad som närmast var råttbon på Hantverksvägen för 4-5 år sedan. Få av dem kunde några andra språk är somaliska. De kunde inget om samhället. Några kunde inte ens äta med kniv och gaffel.

Det handlar kort sagt om ganska sensationella resultat med svenska förhållanden mätt. Somalier är en av de grupper som har svårast att komma in i samhället. Elisabet Iveblad Grahn tror att det genomgående individperspektivet har haft betydelse.

Det har varit många aktörer inblandade. En av dem sitter i samma hus som Arbetsförmedlingen. Det är bemanningsföretaget Adecco. Jag träffar den lokala chefen Anders Ericsson en bitande kall morgon när han med frostnupna kinder just kommit in på kontoret.

– Jag är ju härifrån, säger han. Jag brinner för det som händer lokalt. Och jag träffar ju alla på stan, jag måste kunna stå för det jag gör.

I samband med att Projekt nyanlända i Fagersta skulle dra igång gjorde kommunen en upphandling. Man sökte en aktör som skulle ta sig an de nyanlända som stod närmast arbetsmarknaden. Kommunen nappade på Adeccos anbud. Anders Ericsson säger:

– De ville ha kontakter och nätverk för att människor skulle komma ut på arbetsplatser och få pröva på. Vi har tagit emot 20-25 per år.

Det Adecco bidrar med är en tre månaders arbetsmarknadsutbildning. Första månaden ägnas åt allmän och individuell arbetslivsorientering, med föreläsningar och samtal. Sedan följer praktik i två månader.

– Det viktigaste uppdraget för oss är att hitta praktikplatser som ligger i linje med individens intressen. Trivs man på en praktikplats gör man ett bättre jobb. Då är det viktigt att ta reda på vad personerna kan och vill. Vi kan t ex få reda på att en bonde från Somalia är duktig på traktorer. Eller att en hemmafru har hjälpt grannarnas barn med läxor.

En del av de praktikplatser som Adecco letat fram har lett till fortsatt jobb. Andra deltagare har börjat studera. Anders Ericsson bedömer det som om de allra flesta nu har en klar plan för hur de ska gå vidare.

Andra aktörer kommer från föreningslivet, eller tar egna initiativ. På Norrbygården har folkpartipolitikern Anita Lilja Stenholm startat en svenskcirkel bland några av de asylsökande.

– Jag är också ordförande i Rädda Barnen i norra Västmanland. Förra julen åkte vi till Norrbygården med leksaker och kläder som människor hade skänkt. Det blev flera besök, och jag fick klart för mig att väldigt många ville komma igång med svenskan.

Hon beslöt sig för att starta en studiecirkel i svenska, fick snabbt ihop en grupp på åtta personer, köpte in ett material utarbetat av en SFI-lärare i Ronneby och startade en studiecirkel i Studieförbundet Vuxenskolans regi.

Men efterfrågan är mycket större. Anita Lilja Stenholm har tagit kontakt med studieförbunden och hoppas på att fler cirklar kan arrangeras. Hon märker hur många asylsökande blir mer och mer frustrerade.

– De vill helt enkelt ha något att göra. Det här är människor som är vana att arbeta, och flera är högt utbildade. De får väldigt dålig introduktion.

Den som försöker få ett grepp om integrationsarbetet i Fagersta blir lätt förvirrad. Det finns praktikanordnare på kommunen och på Adecco. Det finns projekt som avlöser varandra. Det finns arbetsförmedling och det finns privata företag.

Men kaoset är nog skenbart. Som redan antytts är detta en liten kommun där de flesta känner varandra. Det går lätt att ordna till möten. De många olika insatserna har också ett och samma mål – att hela tiden slussa människor vidare till arbete eller studier. Och det verkar fungera. Mats Eriksson, som från förskingringen återvände till Fagersta för några år sedan, är nu verksamhetsansvarig på kommunens integrationsenhet. Han säger:

– Vi är en platt organisation med stor frihet att ta beslut om aktiviteter. Vi kan komma till skott snabbt. Dessutom har vi ordning och reda. Vi vet exakt vilka vi jobbar med, var de finns och vad som är planerat.

Han ser dock med viss oro på året 2015. Det är han inte ensam om. Drygt 100 personer kommer efter två år att gå ur Arbetsförmedlingens etableringsfas. De hamnar då i jobb- och utvecklingsgarantin och i Projekt nyanlända flyktingar (som nu blivit en ordinarie verksamhet). Insatserna ska alltså inte avslutas.

– Men det är klart att kvaliteten blir lidande. Någonstans finns det ett tak för hur många Fagersta kan ta emot, utifrån tillgången på bostäder och jobb.

Mats Eriksson och andra i kommunen hoppas nu få till stånd ett nytt projekt, med stöd från bl a Europeiska socialfonden. Det ska ge framförallt Arbetsförmedlingen både ökade resurser och ökade möjligheter att använda pengarna utifrån lokala förutsättningar.

Kort sagt: utan mer resurser lär 2015 bli ett svårt år i Fagersta. Integration är inte gratis.

Så vart är Fagersta på väg? Det vet vi fortfarande inte. Däremot vet vi att människor som flytt för sina liv hela tiden tar sig in i det svenska samhället. Inte alla, men många.

Vägg i vägg med Mats Eriksson sitter Sadeq Abdi Ade, som vi träffade i början. Han är ett exempel på hur snabbt saker faktiskt kan hända i Fagersta. Han är uppvuxen i Mogadishu, studerade ekonomi på universitetet och arbetade därefter på först ett kreditföretag och sedan på den statliga radion. 2010 tvingades han att fly, efter uppretade hot. Efter några månader på en flyktingförläggning i Boden fick han bostad i Fagersta.

– Jag ville till ett mindre samhälle, inte till en storstad. Jag räknade med att det skulle bli lättare att ta sig in i samhället då.

Sadeq Abdi Ade gick systematiskt tillväga, och hade viss hjälp av att han behärskade engelska. Via Google tog han reda på så mycket som det gick om Sverige. Han lade ner mycket tid på att lära sig svenska.

Genom Projekt Nyanlända i Fagersta fick han praktik på Swedbank, och läste parallellt gymnasiekurser på distans. Därefter fick han praktik, och så småningom en fast tjänst på Integrationsenheten. Där arbetar han med de nyanlända, arrangerar samhällsorienteringen och försöker samtala, inspirera och hjälpa till.

– De som kommer hit utan studievana tror att det är mycket svårare att komma in i samhället än vad det är. Det gäller att bygga upp deras motivation. Helst bör de gå samhällsorientering innan SFI, så att de förstår vikten av språket.

Det är förstås inte lätt att komma till ett nytt land, fortsätter Sadeq Abdi Ade.

– Språket är annorlunda. Kulturen, vädret. Men jag hade bestämt mig för att ta de chanser som finns. För här finns chansen, det gäller bara att bestämma sig för vad man vill.

Han möter många som har svåra upplevelser i bagaget, många som är på väg att ge upp kampen för att ta sig in i samhället. Han kan förstå dem, men tycker att man inte får ge upp. Han vet själv hur det kändes efter flykten.

– Det svåraste var att åka ifrån mamma. Jag tror inte att det hade gått en dag i mitt liv utan att jag träffat henne. Så det kändes som om jag tappat allting. Men inget hade förändrats om jag bara tänkte på henne hela dagarna. Och jag har ju kvar henne i mitt hjärta.

Och så skiner Sadeq Abdi Ade upp i ett varmt leende.

– Hon tog sig till Uganda. Och nu har jag faktiskt varit och hälsat på henne.

Men han tänker inte flytta dit. Han är Fagerstabo nu.

På Norrbygården väntar fortfarande 200 människor på besked om framtiden.

Publicerad: 2015-02-19

Så här jobbar vi på Allt om arbetsmiljö med journalistik. Redaktionen är oberoende från vår ägare och vi arbetar opartiskt. Vi stödjer inte något politiskt parti eller organisation och vi tar inte ställning. Det vi publicerar ska vara sant och ha hög kvalitet.

Mest lästa

Tipsa redaktionen

Prenumerera ikon

Missa inget

Få de viktigaste nyheterna som rör arbetsmiljön sammanfattat varje vecka. Testa vårt premiumbrev kostnadsfritt!