HJÄLP, VAD GÖR MAN ÅT PRATSJUKA KOLLEGOR SOM TAR ÖVER?

Jag har några kollegor som jag börjat uppleva som påfrestande pratsamma. Efter en timme i deras sällskap känns det som man står under ett plåttak som det haglar på – det snurrar i huvudet och det är mycket svårt att inflika några ord, för att inte tala om att försöka berätta något själv. Är vi flera kring ett lunchbord tar de över och man måste nästan avbryta för att låta andra få komma till tals. Man kan då höra hur personen liksom ligger i otåligt väntläge, kippar efter ord och försöker skjuta in ett för att åter ta över samtalet. Även om det är roliga och trevliga personer blir det alldeles för mycket. Vad gör man åt detta? Det känns närmast kränkande att be någon prata mindre, eller?

SVAR: Jag utgår från att talträngdheten inte är ett sjukdomssymtom eller hänger samman med respektive kollegas personlighet. I sådana fall är ingripanden från en prövad omgivning en vansklig sak, det är i stället arbetsgivaren som ska agera. Men om det bara rör sig om ett socialt oskick: en påträngande iver att meddela sig, brist på umgänge eller lätt hävdelsebehov hos de pratsjuka – och de kan bedömas tåla lite mothugg, som ofta är fallet med humoristiska personer – då tycker jag att deras omgivning har rätt att försöka korrigera det påfrestande beteendet. I sällskap är det dock svårt att vara både rak och diskret. En varsam men direkt tillrättavisning då du eller någon annan blir avbruten är nog det som gäller och den får inte vara förolämpande. En genomtänkt arsenal av mer eller mindre färdiga yttranden är en bra utgångspunkt. Har du en sådan kan du koncentrera dig på stämningen i sällskapet, och slipper göra dig skyldig till en sarkasm i hastigt mod. Sedan får man lov att anpassa vad man säger till reaktionerna från de berörda. Om du t ex blir avbruten under en tankepaus i en berättelse kan du höja rösten ett steg och säga: ”Hallå där, var det inte jag som talade?” Eller: ”Stopp lite Anna/Axel/.... ! Jag vill inte vara burdus … och ta det inte personligt … men jag har inte/inte riktigt/ faktiskt inte/pratat färdigt/talat till punkt” (märk nyansskillnaderna). Eller (skarpare i och med att andra involveras): ”Nu var det jag som talade, och jag är inte riktigt klar, som väl alla här runt bordet märkte” (”alla” - inte ”vissa” som ger en sarkastisk biton). Eller (sedan inget annat tagit skruv): ”De som vill höra min berättelse till slut räcker upp en hand.” Den sista strategin är på gränsen till det sarkastiska, men inte så drabbande som till exempel: ”Visserligen har vi yttrandefrihet här i landet, men den gäller inte bara vissa.” Du har naturligtvis ditt eget sätt att uttrycka dig på, så se inte exemplen ovan som annat än löst utkastade sådana.