De flesta vill hinna leva livet efter arbetslivet

Krönika 4 april, 2012   |   3 kommentarer  

Karolina Olsson var 14 år när hon fick tandvärk och gick och la sig. Nästa gång hon vaknade, en morgon 1908, var hon 47 år gammal. En nyskriven opera berättar historien, som lär vara sann.

Jag känner igen mig. Inte så att alla åren fyllts med sömn, men det där hoppet mellan nu och då. Nyss var man tonåring och vips är man strax femtio…

De menade alltså allvar, de där gamla släktingarna som hävdade att åren går fortare och fortare. Att man inuti känner sig som ungefär samma person då som nu kommer förmodligen aldrig gå att förklara på förhand.

Men det mest skrämmande är förstås inte att tiden har passerat i en sådan galen takt, utan att man anar att resten av tiden kommer att gå ännu fortare. En dag sitter man där och tycker att det var så nyss man bara var 62 eller så, undrar hur 30 år kan rusa så. Tänker på det man borde ha gjort när man var blott 70 år.

Om man har tur.

Alternativet till att känna livet svischa förbi är att inte ens ha något…

För ungefär ett år sedan hade Du&jobbet en serie om olika åldrar i arbetslivet. 20-30 år, 30-40, 50-60 och 60+. Det sista avsnittet hade alltså ingen slutålder.

Jag intervjuade två personer. Els-Britt som var 72 och fortfarande jobbade, som hade provat att vara pensionär men tröttnat illa kvickt. Eddie som var 60 och just valt att gå i förtida pension. Visst hade arbetsvillkoren som skiftjobbande lokförare med saken att göra, men även det faktum att hans sambo dött strax före sin 50-årsdag. Man vet inte hur många år man får efter pensionen, resonerade Eddie, med det lakoniska tillägget: ”Jag chansar inte”.

Människors självskattade hälsa ökar enligt vissa undersökningar efter pensioneringen, vilket så klart säger en del mindre smickrande saker om arbetslivet.

Om man är lycklig konstnär kanske man vill jobba tills man bokstavligen stupar. Rätt många andra vill ha en period utan jobb före dess. Tänk om man kunde få en livstidsgaranti; ”jobba till 75 och få minst 15 friska år efter det”.

Frågan är kanske hur man får det till något positivt att eventuellt jobba livet ut, så att man inte skulle känna sig som en femåring snuvad på lördagsgodiset om man fick sin dödsdom veckan efter pensioneringen.

En höjd medellivslängd är heller inget klockrent argument, ens om de flesta kvinnor beräknas leva till 86. Inte när man betänker att medel är just medel.

Det är inte sagt att just du är den som drar upp snittet.

Ann Patmalnieks
Reporter
08-442 46 22, ann.patmalnieks@duochjobbet.se