Fler i arbete

En stor fråga på svensk arbetsmarknad borde väcka än större intresse: Hur de med låg utbildning, sämre hälsa, eller brister i social kompetens ska få jobba.

Om vi börjar med de lågutbildade: Sverige står inför en förändring; de i yrkesverksamma åldrar blir inte längre allt bättre utbildade. De senaste tio åren har antalet arbetslösa utan gymnasium fördubblats, till över 100 000, de flesta födda utanför Europa. 65 000 arbetslösa har kortare utbildning än nio år. Ytterligare ca 200 000 med högst grundskola väntas invandra fram till 2035.

Idag går merparten av de jobb samhället subventionerar – på grund av svårigheterna att få anställning – till födda utanför Europa. Den nyligen införda sk utbildningsplikten befinner sig än så länge i uppförsbacke, bara sju procent av nyanlända som borde studera har kommit igång. Här behövs krafttag.

Svårigheterna för dem med sämre hälsa är välbekanta. ”Vi behöver en arbetsmarknad för normalt förekommande människor”, som professor Magnus Svartengren uttrycker saken – en parafras på Försäkringskassans ”normalt förekommande arbeten”, som sjukskrivna väntas ta. Han konstaterar: Idag händer alltför ofta ingenting efter rehab.

En ny dom från AD om teknikern som blev uppsagd på grund av dålig kommunikationsförmåga ställer frågan om toleransen för dem med vissa begränsningar på sin spets. Teknikern hade länge skött sitt arbete utan anmärkning. En ny chef uppmärksammade kommunikativa brister – som varit kända. Så småningom följde uppsägning.

Men folk måste kunna försörja sig. Minst gymnasieexamen, fullgod hälsa och social kompetens kan inte vara nålsögonen för ett arbetsliv.

Minskad arbetskraftsinvandring till enkla jobb? Fler anställningar med stöd – även för dem med jobb vars förmåga ändrats? Snabbvägar till bristyrken? Lättare kombinera studier och jobb? Riktade skattelättnader? Regelförändringar? Annat? Ett arbetsliv för fler är värt en diskussion av samma intensitet som den som sen åratal förs om att ändra lagen om anställningsskydd.

//EVA BERLIN