Kaffevett på jobbet

Jag har ingen statistik på det, men det mesta av kaffedrickandet görs sannolikt på Sveriges arbetsplatser. Att ta en kopp eller två har blivit en vana, för umgänge med kollegor eller koncentration i ensamhet. Många diskuterar sitt kaffe på jobbet, hur det ska vara rostat och tillrett har avhandlats i de flesta fikarum. Inte särskilt många diskuterar hur det hamnade i kaffebryggaren från första början.

Kaffe fick mig en gång i tiden att engagera mig i Röda korsets ungdomsförbund. När jag insåg vilken känslig och omfattande process det är att utveckla det röda kaffebäret i Colombia till en rykande kopp i min hand gick jag med i rättvishandelsgruppen. Jag förstod nämligen att det går en rak linje mellan min hand som sträcker sig efter en vara i butiken och en skövlad regnskog i Brasilien, en krökt rygg över en limmaskin i södra Kina eller barn som hjälper föräldrarna på en giftig teplantage i norra Indien för att ha mat för dagen.

Jag förstod också att jag har privilegiet att kunna välja. Att mina val påverkar unga människor på andra sidan jordens möjlighet att välja och forma sin framtid: vill de arbeta eller utbilda sig, vill de sätta sina barn i skolan eller inte. Jag började välja kaffe, te och socker som odlats och producerats med respekt för människor och miljö. Jag började se till att mina arbetsplatser köper in ett kaffe jag kan dricka med gott samvete. För att inte välja det är ju också ett val.

Det går inte att förändra världen i en handvändning. Men jag vill vara med och ta mitt ansvar för att ge andra möjlighet att förverkliga sina drömmar. Jag vill kunna vara stolt över min arbetsplats och våra värderingar. Då känns det som en för mig överkomlig insats att ha en inköpspolicy som väljer människor, utveckling och miljö framför billig skit som utnyttjar och förstör. Eller hur?