Argument som alltid håller

Vi diskuterade frågan om unga människor som står långt från arbetsmarknaden och hur man kan arbeta för att underlätta för dem. Jag var inbjuden som representant för ett samverkansprojekt som försökte hitta nya metoder inom det här området och var bland annat ansvarig för att driva jämställdhetsintegreringen i projektet. Det var ett spännande uppdrag och i verksamheten diskuterade vi ofta den könsuppdelade arbetsmarknaden och de normer som var styrande på arbetsmarknaden.

Bredvid mig stod så en man från ett statligt verk med en lunta siffror. Han visade på alla svårigheter som fanns för den grupp unga som inte slutförde gymnasiet och sa att det allra viktigaste var att de skulle få jobb. Oavsett vilket jobb det var. Och var det så att unga kvinnor jobbade i kafé eller inom vården och unga män i praktiska fysiska yrken, ja då fick det vara så. Han menade att det var att lägga ytterligare ok på ungdomarna om vi med dem diskuterade möjligheterna att välja andra yrken än de som var vanligast utifrån respektive kön. De hade det jobbigt nog utan att också behöva gå i bräschen för att bryta normerna på arbetsmarknaden.

Fast han använde inte ordet normer. Kanske sa han nåt i stil med ”vi kan inte kräva att de ska vara annorlunda” eller ”vi måste låta dem vara som de är”.

Men det han egentligen sadevar att vi inte skulle ifrågasätta normer kring kön. De osynliga regler som i så hög utsträckning styr oss i vår vardag. De regler som kan verka okomplicerade när man pratar om enskilda individer men mer komplexa om man tittar på dem på en strukturell nivå. Normerna om kön skapar till exempel den könsuppdelade arbetsmarknaden vi har idag. Och tillsammans med könsmaktsnormen (som gör att män tjänar mer, äger mer och har mer makt än kvinnor) resulterar det även i en ojämställd ekonomisk arbetsmarknad. I SCB:s årliga ”På tal om kvinnor och män. Lathund om jämställdhet 2012” som just kommit, står det återigen svart på vitt att män tjänar mer än kvinnor, att kvinnor ägnar mer tid åt det obetalda hemarbetet, att arbetsmarknaden fortfarande är tudelad och att män i mycket lägre utsträckning än kvinnor tar ut sin del av föräldraförsäkringen.

Det var då det hände. Under tiden jag lyssnade på mannen från det statliga verket gick jag från ilska till tillit när jag förstod att jag aldrig mer skulle bli tystad av siffror. Jag förstod att jag alltid kommer kunna argumentera utifrån mina värderingar.

Och mina värderingar handlar om respekt för människors lika värde och mod att förändra det vi ser är orättvist. Att utgå från att unga kvinnor och män ska acceptera ett begränsat handlingsutrymme bara för att de är födda med olika kön och för att samhällets struktur hela tiden reproducerar kön är inte acceptabelt. Det är motsatsen till att erkänna varje individ och sträva mot att de ska få ta del av samhället på lika villkor.

Vi är alla lika värda. Och alla har rätt att behandlas med samma respekt. Och det går aldrig hand i hand med att i tystnad acceptera de samhälleliga normerna. Istället måste vi benämna normerna och visa ungdomar att allt inte handlar om dem som enskilda individer. Vi måste visa dem att vi har ett samhälle som formar oss utifrån normer som bland annat handlar om kön, ålder, funktionsförmåga, klass och sexuell läggning. Och vi måste visa dem att de är fria att göra på ett annat sätt än normerna föreskriver.

Det är att visa respekt och att arbeta för lika rättigheter och möjligheter. På riktigt.