Äntligen måndag?
I boken ”Äntligen måndag?” introducerade jag för några år sedan begreppet fastbränd – och vad man kan göra åt det. Du & Jobbets blogg känns som en bra plats att introducera ett annat begrepp som jag tycker är minst lika viktigt – rättsökning!
Publicerad: 2012-05-21
Jag fick be Lena lämna rummet en stund. Kvar satt jag tillsammans med hennes chef, personalchefen, en facklig representant och en inhyrd personalkonsulent. Det gick att ta på stämningen.
Lena och jag hade träffats första gången tio veckor tidigare. Hon hade varit sjukskriven i sex år och företaget förväntade sig inte att jag och Lena skulle hitta en lösning. Bara att jag skulle fastslå hennes oduglighet en gång för alla. Jag kände alltför väl igen situationen. Lena mådde dåligt och man hade ägnat sex år åt att ta reda på vad som var fel. Framförallt fel med henne.
Redan andra gången jag träffade Lena hade hon börjat räta på ryggen. Hon började återupptäcka saker hon faktiskt kunde och ville och sa – Varför har ingen tidigare pratat med mig om det här? Hon började diskutera med människor i andra branscher om var hennes talanger hörde hemma. Om ett nytt steg i karriären. Hon blev allt klarare över att hon ville lämna organisationen – inte för att hon inte dög åt dem, utan för att de inte dög åt henne. Steg för steg blev hon rätt person på fel plats istället för någon det var fel på. Det fanns alternativ.
Lena stängde dörren bakom sig. Kvar satt jag med fyra skakade personer som i 20 minuter hade försökt övertyga Lena om att hon hade fel, att hon var fel, att hennes idé om nytt jobb var orealistisk. Detta trots att hon just hade redovisat två månaders systematiska diskussioner med människor i branschen där hon ville jobba. Trots att hon visste att hon skulle få det nya jobbet. Trots att hon hade räknat på varje krona under övergången. De fyra kunde inte ta in det. De hade ju bara sett Lena i fel jobb. Och insikten att de under sex år hade investerat oräkneliga timmar och flera miljoner kronor i fruktlös felfokuserad ”rehabilitering” var svårsmält. De hade utrett hennes havererade höjdhopparkarriär istället för att identifiera hennes talang för att kasta spjut. Men att rehabilitera är större än att reparera.
Att hitta en ny lösning åt Lena var lätt. Alla var vinnare – hon själv, samhället, företaget hon lämnade och företaget hon gick till. För det var inget fel på Lena och det var inget fel på hennes arbetsplats. De hade bara vuxit ifrån varandra. Men i ett land där generationer byggt effektivitet och välstånd med hjälp av felsökning i industriell produktion glömmer vi lätt att när det gäller den mänskliga produktionsresursen finns svaren oftare i rätten än i felen. Felsökningen kan ge oss en diagnos men rättsökningen ger oss medicinen.
Vi ska vara oerhört tacksamma för vår succé som i-land! Men den tiden är över. Och den här gången är det vårt hushållande av mänskliga snarare än industriella resurser som avgör vår och våra barns välfärd. Det är dags att komplettera systematisk felsökning med lika systematisk rättsökning!
Publicerad: 2012-05-21
Så här jobbar vi på Allt om arbetsmiljö med journalistik. Redaktionen är oberoende från vår ägare och vi arbetar opartiskt. Vi stödjer inte något politiskt parti eller organisation och vi tar inte ställning. Det vi publicerar ska vara sant och ha hög kvalitet.
