Vilken plats får religionen ta på våra jobb?

Det finns få vägledande rättsfall om vilken rätt anställda har att ge uttryck för sin religion på jobbet, skriver advokat Stefan Flemström. Om önskemålen inte är störande bör de tillgodoses.

Benjamin har konverterat till islam och har börjat be fem gånger om dagen och Amina har meddelat att hon inte kan följa med på konferensen för att den sammanfaller med Jom Kippur. Dessutom har Benny på lagret börjat klä sig konstigt och sagt sig tillbe solgudarna och därför sagt att han inte kan arbeta när solen skiner för då måste han vara ute i solen.

Nu börjar det bli alldeles för mycket religion på jobbet anser du, som själv inte är troende. Alla hänvisar de till Europakonventionen och att religionsfriheten minsann är grundlagsfäst. Kan det verkligen räknas som en religion att tillbe solgudarna och måste det beviljas ledighet för religiösa högtider?

Och på senaste anställningsintervjun frågade en sökande om det fanns möjlighet att alltid vara ledig fredag i stället för söndag eftersom det var fredagsbön.

Det är kanske lätt att tro att arbetslivet i västvärlden inte är präglat av kristendomen på samma sätt som vissa andra delar av världen är präglade av sin respektive religion.

Korset är i dag inte alls på samma sätt som förr förknippat med religion. En person som bär ett kors runt halsen är inte med säkerhet kristen.

Tidsramen för västvärlden utgår dock ifrån Kristi födelse och i Sverige har alla allmänna helgdagar kristen bakgrund utom 1 maj och Sveriges nationaldag. Bakgrunden till att söndag är allmän helgdag är att på söndagen gick man i kyrkan och skulle vila från sitt arbete såsom Gud vilade efter det att han skapat jorden på sex dagar.

Det är därför kanske inte så märkligt att en muslimsk person vill ha fredagen ledig för sin fredagsbön eller att en judisk person vill ha lördagen ledig för sin bön. Det finns kollektivavtal som ger troende som inte är kristna rätt att vara lediga på sina respektive högtider och i stället arbeta under den lagstadgade ledigheten.

De anställda har rätt i att religionsfriheten är grundlagsfäst. Det stadgas i regeringsformens 2 kapitel 1 § att varje medborgare är tillförsäkrad religionsfrihet gentemot det allmänna. Denna frihet är absolut och kan inte begränsas som exempelvis demonstrationsfriheten kan.

Religionsfriheten finns i två former, en positiv och en negativ. Den positiva är rätten att tillhöra och utöva religion och den negativa är rätten att inte tillhöra någon religion. Detta leder till att en gråzon bildas och att en avvägning alltid måste göras. Har en man rätt att slippa ta kvinnor på jobbet i hand under åberopande av sin religion?

Det är mycket möjligt att ett sådant handlande skulle kunna ses som en form av samarbetsproblem rent arbetsrättsligt, eftersom det skulle skapa irritation bland kollegorna. Arbetsplatser är inte i första hand en arena för religiösa uttryck, och om den negativa religionsfriheten åberopas kan manifestationer allt som oftast inte godtas. Gränsdragningsproblemen blir stora och rättspraxis inom detta område är förvånansvärt liten.

Vidare är Europakonventionen inkorporerad som svensk lag och konventionen stadgar i artikel 9 att ”var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet;

Europakonventionen kan begränsas genom lag om det finns särskilda allmänna eller enskilda intressen som uppställs i artikelns andra stycke.

Vad religion egentligen är för en företeelse är inte närmare definierat. Följaktligen är inte heller religionsfrihet definierat. Det har menats att religionen är den inre trosövertygelsen som omsätts i praktiken, genom gudstjänst, andakt eller annan rit. Fyra kriterier brukar definiera begreppet religion. Det ska finnas någon form av ideologi eller lära, och även vissa regler för livsföringen (t ex. moraliska regler). Vidare ska det finnas en gemenskap och slutligen någon form av symboliska handlingsmönster (som bön).

Den svenska lagstiftaren har uttalat att som religion räknas bland annat hinduism, ateism och agnosticism, men inte rasistisk övertygelse. Europakonventionen har i ett fall slagit fast att pacifism är att anse som en religion (Kommissionen nr 7050/75).

Att, som Benny gör, tillbe solgudarna skulle dock säkerligen inte vara att anse som religionsutövande, eftersom det tycks vara en för löst hållen lära han bekänner sig till.

När det gäller Bennys val av kläder gäller i Sverige att den anställde får ha vilka kläder han eller hon önskar så länge andra kläder inte krävs av godtagbara skäl, som säkerhets- eller hygienskäl.

Klädval anses falla inom den privata sfären även om det kan väcka uppmärksamhet. Anvisningar från arbetsgivaren om vad den anställde ska ha på sig kan i vissa fall anses strida mot god sed på arbetsmarknaden. Det har framhållits att framför-allt turban och huvudduk är särskilt lämpade även som arbetskläder då de är hygieniska.

Det måste dock påpekas att praxis är annorlunda i övriga Europa. Den positiva religionsfriheten skyddas, men eftersom det även föreligger ett skydd för den negativa religionsfriheten pekar den praxis som finns på att det inte är självklart att den anställde ska få manifestera sin religion genom yttre attribut, eftersom det kan kränka de personer som inte önskar bli utsatta för religiösa manifestationer.

I Tyskland har en lärarinna som önskade undervisa i huvudduk nekats anställning, och i två olika federala processer förlorat sin rättsprocess i frågan eftersom skyldigheten för det offentliga att vara religiöst neutral vägde tyngre än hennes positiva religionsfrihet.

Den som valt ett särskilt yrke eller genom att anta viss anställning har samtyckt till de regler som gäller för anställningen. Det finns ingen möjlighet för en arbetstagare att vägra utföra vissa arbetsuppgifter såsom t ex för en läkare att vägra skriva ut preventivmedel eller att vägra utföra en abort, med hänvisning till sin religion. En lärare kan t ex inte heller vägra att undervisa om vetenskapens uppfattning om hur jorden skapades, med hänsyn till att han eller hon anser att jorden skapades av Gud.

Generellt gäller i stället, enligt praxis från Europakonventionen, att en arbetstagare inte ska ta anställning om han eller hon inte vill utföra de föreskrivna arbetsuppgifterna.

Religionsfriheten anses skyddad i och med att den anställde kan välja att lämna sitt arbete. Detta med den modifieringen att arbetsgivaren är skyldig att vidtaga positiva åtgärder för att underlätta för arbetstagarna att utöva sin religion.

Arbetstagaren har dock en långtgående arbetsplikt och arbetsvägran är saklig grund för uppsägning. Som vägledande mätsticka har sagts att arbetstagarens önskemål ska följas så länge de inte leder till allt för stora problem för arbetsgivaren.

Eftersom avtalsfrihet råder kan den som redan ingått ett anställningsförhållande därför inte efter ingått avtal åberopa att få utöva sin religion så att den kommer i konflikt med arbetet. Benjamin kan alltså inte kräva att få be fem gånger om dagen om det väsentligen stör arbetet. Vidare finns inom svensk lagstiftning inte någon absolut rätt för den anställde att få ledigt för religiösa högtider.

Men arbetsgivaren bör ha godtagbara skäl för en vägran. Även praxis rörande Europakonventionen stadgar att arbetstagarens önskemål om ledighet för religiösa högtider ska iakttas. Du kan därför inte tvinga Amina att följa med på konferensen om konferensen är förlagd till kvällstid. Man måste även beakta diskrimineringslagens skydd mot att bli diskriminerad för sin tro.

Det finns dock inget som hindrar att ett anställningsavtal stadgar att söndag är arbetsdag i stället för fredag. I ett annat fall från Europakommissionen ansågs staten inte ha tillgodosett den anställdes religionsfrihet genom att inte tillåta fredagsbön på myndigheten. Detta trots att den anställde först efter att ha fått anställningen upplyste om att han ville vara frånvarande för bön (Kommissionen nr 8160/78).

Allt som allt skulle religionens påverkan på arbetslivet kunna sammanfattas: om inte arbetstagarens önskemål är alltför betungande för arbetsgivaren så ska de så långt som möjligt beaktas.