”Skamligt att de lämnas utanför”

HEMLÖSHET Det finns över hundra hemlösa pensionärer utan missbruksproblem i Stockholm. Ordningsvakten Jeanette Höglund började prata med en av dem i tunnelbanan. Så här får det inte se ut i ett välfärdsland, tänkte hon. Det blev startskottet till Vid Din Sida, som ordnar soppkök, gemenskap och annat stöd till de äldre hemlösa.


Foto: Annica Ögren/Metro

Det faller blöt marssnö. Temperaturen pendlar kring nollan. Det är rått i luften, mörkt och ganska folktomt i Stockholms City. Det är tröstlös senvinter. För en del av oss en årstid att gnälla och svära över. För andra en årstid att överleva. Ett 25-tal av de senare har den här kvällen samlats i en församlingslokal som slog upp portarna klockan 21. De är alla äldre. De flesta är män, några enstaka är kvinnor. Det är varmt och ombonat, röda gardiner för fönstren, ett stilla ljus, skidskytte-VM på teven. Det serveras kaffe och juice och bullar och frukt. Allt är gratis. Klockan 22 väntas det mat – ikväll spansk Korv Stroganoff.

Klockan 24 stänger lokalen. De äldre männen och kvinnorna kommer att vända åter till City, nu på jakt efter någonstans att sova. De är hemlösa. Jeanette Höglund, som för två och ett halvt år sedan drog igång verksamheten Vid Din Sida som arrangerar de här kvällarna, de här andrummen, skakar på huvudet när hon inifrån köket ser ut över människorna i lokalen. – Det här är Sverige. Det här ska vara ett välfärdssamhälle. Ändå har vi bara i Stockholm minst hundra fattigpensionärer som är hemlösa. Så kan vi inte ha det.

Hon är en blond, kraftfull kvinna som utstrålar en slags ”mig tjafsar du inte med”-attityd, samtidigt som det är påfallande vilken värme som finns mellan henne och pensionärerna i lokalen. Den som skulle ha gissat vilket yrke Jeanette Höglund har, skulle kanske ha tippat fel men ändå inte blivit chockad över att höra att hon är ordningsvakt. Det var på sätt och vis det jobbet som ledde fram till att Vid din sida bildades.

Hon berättar: – Det här var i september 2016. Jag patrullerade på T-centralen, nere på blåa linjen. Där såg jag en äldre man på perrongen. En finklädd man som stod och rotade i papperskorgen. Han hade plånboken i en kedja kommer jag ihåg. Jeanette Höglund började prata med mannen. Han visade sig vara pensionär och hemlös. Han hade inga missbruksproblem. Frun hade dött för två år sedan, och han klarade inte hyran själv, och blev till sist vräkt.

Men han ville inte be sina barn om hjälp utan tog sitt pick och pack och gick. Nu sov han mest på nattbussar och på Centralen. – Han var så fin. Och jag tänkte att det här går ju inte. Men han berättade att det var många pensionärer som levde som han. Det var bara att besöka Centralstationen eller Cityterminalen tidiga morgnar och sena kvällar. Jag gick dit. Och visst, där satt de. Jag kände att det här är ju bara så fel.

Hon bestämde sig direkt för att försöka starta någon slags stödverksamhet, och skrev ett inlägg om saken på facebook. Inlägget spred sig som en löpeld. – På bara några dagar hade folk swishat 35 000 kronor. Veckan efter drog Jeanette Höglund igång det som snart fick namnet Vid din sida.

På onsdags- och söndagskvällar ställde hon sig utanför Centralstationen, och senare vid Cityterminalen, för att bjuda på kaffe och mackor, prata med de hemlösa och i mån av möjlighet hjälpa till med praktiska saker. I början var hon helt själv. Sedan började en kollega hjälpa till. Så småningom hörde folk av sig och verksamheten fick fasta volontärer.

Hon bestämde sig tidigt för att Vid Din Sida skulle rikta in sig helt på just hemlösa pensionärer. – Det är de som har byggt upp vårt samhälle. Det är en skam att de lämnas utanför. Naturligtvis behöver även andra hemlösa hjälp. Men det finns faktiskt andra som stöder dem. Pensionärerna hade blivit osynliga. Vi sade ifrån när det kom yngre och ville ha mackor. I början kunde det bli lite tjafs. Men de flesta respekterade oss.

Ryktet spred sig. Det samlades tiotals gamla hemlösa kring Vid Din Sidas kaffebord. Jeanette Höglund minns en taxichaufför som frågade vad de egentligen gjorde. – Jag berättade att vi ger hemlösa pensionärer mat. ”Ni svenskar borde skämmas, i mitt hemland tar vi hand om de gamla”, sade han. Hon beskriver sig själv som en person som inte klarar av att bara gå förbi när någon har det svårt.

Den inställningen grundlades nog tidigt. Hon berättar om något som kom att prägla henne, som fick betydelse för de livsval hon gjort. – Jag är uppvuxen i Färila, men besökte ofta Stockholm dit min far flyttat efter skilsmässan. När jag var 15 var jag och en kompis här nere. Vi åkte tunnelbana på kvällen och råkade på ett gäng killar som var obehagliga och närgångna. När tåget stannade till drog de ut mig på perrongen och började slita av mig kläderna.

Hennes kamrat höll dörrarna till vagnen öppna och försökte tillkalla hjälp. Men Jeanette Höglund fick in en ordentlig spark på en av killarna. Då släppte de henne och hon tog sig in i vagnen igen. Gänget dröp av. – Det som förföljde mig mest efteråt var detta att ingen reagerade, varken i vagnen eller på perrongen. Det var nog då jag bestämde mig för två saker. Jag skulle börja träna självförsvar.

Och jag skulle bli en sådan som grep in. Några år senare flyttade hon till Stockholm. Hennes far var vd för ett vaktbolag, och hon började arbeta som ordningsvakt i tunnelbanan. Senare jobbade hon som arrestvakt hos Polisen och knäckte extra som dörrvakt på Café Opera och Stureplanskrogarna.

I samband med nedskärningar hos polisen som hotade hennes jobb gick Jeanette Höglund en livvaktsutbildning. Med den i bagaget åkte hon över till USA. – Jag hade vänner i Florida och var väl allmänt amerikafixerad på den tiden (skratt). Jag ville absolut dit. Där arbetade hon först som dörrvakt på en av Miamis finare restauranger, och senare som privat livvakt åt en mångmiljonär.

Hon beskriver det som ett glidarjobb. – Det fanns ingen hotbild. Det är mera så att det är status att ha en egen livvakt. Vi var till och med två som delade på jobbet. Efter några år i USA slog hemlängtan till. Jeanette Höglund flyttade tillbaka till Stockholm. Efter ytterligare ett par år i krogdörrarna började hon arbeta som behandlingsassistent. – Men åren gick och jag frågade mig vad jag egentligen ville göra med mitt liv.

Jag kom fram till att av de olika jobb jag haft hade jag nog ändå trivts bäst på vaktbolagen. Så jag sökte mig tillbaka dit, och började patrullera som ordningsvakt i tunnelbanan igen. Den som följt Kanal 5:s populära realityserie Tunnelbanan har sett henne i aktion. Hon är den stabila vakten, som är bra på att lugna ner hetsiga situationer, ofta med humor, ibland med det tvång som situationen kräver. Hon går, som man ibland säger, rakt genom rutan. – Det är lite kul.

Nuförtiden kan det komma fram tungt kriminella personer på Sergels torg, för att bara krama om mig och säga att de gillar min stil (skratt). Den som ska bli en bra ordningsvakt behöver mycket empati, säger Jeanette Höglund. Man ställs ofta inför svåra situationer; påtända eller förtvivlade eller aggressiva eller bara allmänt kaxiga personer tillhör vardagen. – Då måste man kunna se människan, och inse att det alltid finns en historia bakom.

Det händer förstås att man också träffar på folk man spontant tycker illa om. Men då gäller det att inte visa vad man tycker, utan helt enkelt vara professionell. Det är ett hårdare klimat ute på stan idag, jämfört med när hon började som ordningsvakt för 30 år sedan, säger hon. – Då var det mest kaxiga ungar man behövde styra upp. Nu är det farligare.

Vissa nätter kan vara lugna, men andra kan kännas som att man befinner sig i en krigszon. Det gäller att kunna avgöra vad läget kräver, fortsätter hon. – Om jag väl går in och ingriper backar jag aldrig. Men det är därför det är så viktigt att kunna bedöma en situation. Ibland ska du inte agera själv, utan invänta förstärkning, från kollegor eller polis. När vi träffas är det i svallvågorna av en diskussion om hur ordningsvakter ibland agerar.

Några av Jeanette Höglunds kollegor har anklagats för övervåld i ett par olika fall. Hon vill inte gå in i den diskussionen, poängterar att hon inte var där och alltså inte vet vad som egentligen hände, och att utredningen måste få ha sig gång. Det har ifrågasatts om inte ordningsvakter borde få längre utbildning. Hon säger: – Det är klart att det vore bra med mer utbildning. Men mycket handlar om hur man är som person. Man ser snabbt på någon hur han eller hon är när de frontar en situation. Man ser om de kan utvecklas i jobbet, eller om de borde söka sig någon annanstans.

Rötägg finns i alla yrkesgrupper, men rent allmänt tycker jag nog att dagens unga vakter är mognare än jag själv var i den åldern. Glädjen i jobbet ligger dock inte i att avstyra farligheter, säger hon. Den består i att få någon att må bättre, vilket en bra vakt faktiskt ofta kan göra. Och det är samma drivkraft som har gjort att Vid Din Sida nu upptar det mesta av hennes tid.

Efter en tid med kaffe-och-mackakvällar vid Cityterminalen började Jeanette Höglund leta efter en lokal där verksamheten kunde bedrivas i mer ordnade former. Det fanns nu flera volontärer och många stamkunder bland de hemlösa. Hon hörde av sig till hyresvärdar, men det stod klart att aktiviteter för hemlösa inte stod högt på värdarnas agenda.

Men så en dag hörde en församling av sig. – De hade hört talas om Vid Din Sida, och tyckte att det vi gjorde låg i linje med den hjälpverksamhet de själva bedrev. De undrade om vi ville låna deras församlingslokaler i City ett par kvällar i veckan. Javisst, sade jag. Självklart. Sedan inflytten har Vid Din Sida soppkök här två kvällar i veckan. Det bedrivs uppsökande verksamhet för att sprida information om vad som erbjuds. Det är inte bara mat och kaffe och gemenskap, utan även hjälp med praktiska frågor.

Det kan vara en pension som inte fåtts ut, en försäkring som måste betalas. Och som ikväll; ett nytt busskort som ska fixas till en äldre man bland stammisarna som blivit rånad tidigare på kvällen. Soppköken är liksom verksamheten vid Cityterminalen endast till för hemlösa pensionärer. Yngre personer kommer inte in, den som är synbart påverkad avvisas.

– Men faktum är att det är nog bara ett par stycken av dem som kommer hit som har problem med missbruk. Det är andra saker som ligger bakom deras hemlöshet. Oftast handlar det om skilsmässa eller att partnern dött. Då ska du klara hyra och andra kostnader på en pension istället för två. Och det klarar inte alla. Så illa står det till.


Foto: Jonas Fogelqvist

Vid Din Sida drivs nu av Jeanette Höglund och 13 volontärer, ”allt från poliser till direktörer”. Pengarna kommer från frivilliga bidrag och sponsorer. Det senare är inga problem. Vid Din Sida har fått ett gott rykte, och vem vill egentligen avböja en fråga om stöd till fattigpensionärer.? Det var med hjälp av sådana donationer som Vid Din Sida i julas kunde bjuda 35 hemlösa pensionärer på två gratisnätter på Scandic Malmen. Julbord och frukostar ingick. Malmen bjöd på fem av rummen, resten fick Vid Din Sida hyra till rabatterat pris. – Det är dubbelt.

Å ena sidan har det blivit alldeles för hårt och kallt i Sverige. Å andra sidan finns det så många generösa människor mitt i allt. Det är tack vare dem jag kan arbeta med det här. Framåt midsommar tas nästa steg. Vid Din Sida har fått ett tioårskontrakt på en stor lokal i en söderförort. Den renoveras nu om för att bli en slags fritidsgård för äldre. Den ska stå öppen för inte bara de hemlösa, utan även för pensionärer som är ensamma och fattiga.

Lokalen ska hålla öppet 12 – 23.30 fem dagar i veckan. Där ska finnas TV, hårvård och fotvård. Det ska bli quizkvällar och underhållning. Och naturligtvis fika och mat som hittills. Jeanette Höglund blir heltidsanställd, till en början med hjälp av en privat sponsor. I övrigt fortsätter man att förlita sig på frivilliga. Och det lär inte stanna där, om Jeanette Höglund får bestämma.

– Det finns åtminstone 100 hemlösa pensionärer utan missbruk i Stockholm. Många av dem far riktigt illa. Många behöver medicinsk tillsyn. Enda lösningen är egentligen att skapa ett servicehem där de kan bo. Hon pausar lite, säger sedan: – Det är vårt nästa projekt. Och det kommer att bli verklighet, det kan jag lova. Vem som ska betala? Vi skattebetalare förstås. Det är vi skyldiga de här människorna.

Jonas Fogelqvist