Politikern som slåss för kvinnors rätt

ENGAGEMANG – Jag vill att de rättigheter kvinnor har kämpat sig till i Sverige under mer än hundra år ska gälla alla som bor här. Så är inte fallet, i utsatta förorter frodas hederskulturer. Det säger riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh (v), som grundat organisationen ”Varken Hora eller Kuvad”.

I feminismens Sverige gäller könsförtryckande traditioner, könssegregerade aktiviteter och undervisningsformer, beslöjade små barn, oskuldskontroller och mödomsrekonstruktioner, barnäktenskap och arrangerade äktenskap för tusentals ungdomar och kvinnor.” Så sammanfattade Amineh Kakabaveh nyligen utmaningarna i utsatta förorter i en debattartikel. Hon har länge kritiserat myndigheter och politiker för handfallenhet och tycker att resurser satsas fel när bidrag går till mansdominerade religiösa samfund, istället för till exempelvis sekulära och progressiva kvinnoorganisationer och kooperativa verksamheter som främjar självständighet.

Vi träffas på Kulturhuset i Stockholm mellan hennes olika möten. Jag ser på håll Amineh Kakabaveh sitta försjunken i sin mobiltelefon, där meddelanden tycks smattra fram.
– Från en tjej i ett skyddad boende som ville prata lite, säger hon och förklarar att hon försöker svara snabbt på alla meddelanden, men att det är hundratals varje dag…
Amineh Kakabaveh är gladlynt, lättpratad och påläst. Organisationen Varken Hora eller Kuvad har nyligen gett ut en rapport där 1100 ungdomar i Stockholms förorter har intervjuats.

Hon är glad att den uppmärksammats. Den visar på ett utbrett hederstänkande, till exempel anser 81 procent av killarna att de bär ansvaret för att kontrollera sina systrars kyska uppförande. (Se ruta)
– Det börjar redan på skolgården, småpojkar lär sig vakta sina systrar och tonårspojkar sina mödrar så att de ska uppföra sig lämpligt. En tolvårig kille citeras i studien: ”Vadå, ska min kusin träffa någon snubbe och vara tillsammans? Jag kommer döda henne. Hon är en tjej och ska inte träffa killar. Jag är en kille och jag får”. Amineh Kakabaveh ser en utveckling mot könssegregerade enklaver, förorter övergivna av övriga samhället. Svenska politiker är blåögda och fega, av välvilja har det tyvärr blivit illvilja för hundratusentals ungdomar och kvinnor, säger hon, utan omsvep – och inkluderar även en del företrädare i det egna partiet, där hennes synpunkter visat sig vara kontroversiella; där man hellre talar om att det finns könsförtryck och patriarkat överallt.
– Utan att de nyanserar och ser det i olika perspektiv. Politiker vill inte ta i den mycket besvärliga situation många flickor och kvinnor lever under i svenska förortsområden. De flesta bor inte där själva – till skillnad från flera av oss som verkar och bor i orten. Jag möter dagligen problemen och har länge sysslat med frågorna även i mitt yrkesliv som socialarbetare. Jag är ofta ute och diskuterar – eftersom det är viktigt. Jag pratar t ex med ensamkommande flyktingbarn som nästan alla är killar. Att kvinnor och män skulle ha samma rättigheter och friheter är inte en utbredd uppfattning.

Men hur kan man tro att killar och män uppvuxna i länder som ligger i botten på FN:s genderbarometer ska ändra kvinnosyn så fort de korsar gränsen till Sverige, frågar hon retoriskt. Vem skulle göra det? Hon efterlyser mer information om svenska lagar, rättigheter och skyldigheter till nyanlända.
– Välkommen med öppna armar, men detta gäller här i landet om jämställdhet…. Och det behövs fler arenor att mötas på, som inte är segregerade.
– Jag minns vid ett tillfälle i Göteborg när jag träffade ett hundratal killar från bl a Syrien. Det var första gången på länge de såg en kvinna utan slöja, sa de. De ville fotografera sig med mig. En kille sa: ”Jag kommer från en storstad, kvinnorna bär inte slöja, jag brukade aldrig gå i moskén. Nu hänvisas vi dit eller till kyrkan och träffar aldrig svenskar. Var har vi hamnat?”

Amineh Kakabaveh sitter sedan ett antal år i riksdagen för vänsterpartiet. Varför blev du politiker?
– Jag är från en fattig kurdisk familj i Iran. Jag reagerade mycket tidigt mot fattigdom och kvinnoförtryck. Mina föräldrar jobbade med vad de fick tag på för mat för dagen. Vi bodde i ett litet hus, ca åtta gånger fyra meter, ett rum för mina föräldrar och mina sju syskon. Hon började jobba redan som barn för att hjälpa till med mat åt familjen och kunde inte gå i skolan ordentligt.
– Jag jobbade på åkern, jag plockade frukt. Godsägaren betalade mina föräldrar, framför allt med mat; man kunde få kikärtor, eller vete, eller ull. En gång arbetade jag i fem dagar för att ha råd att köpa gummihandskar för jag hade problem med händerna. De gick sönder på 20 minuter, det glömmer jag aldrig. Hon beskriver föräldrarna som mycket unga när de fick barn och fadern som en frustrerad och fattig man. Han blev lätt arg, ibland small det till.
– Jag var fyra, fem år när jag tog tag i hans ben och sa: ”Du får inte slå min mamma”. Jag blev feminist utan att veta att det hette så. Unga flickor under 18 blev bortgifta på grund av fattigdom och hederstänkande, fortfarande händer det miljoner. Den som hade sex före äktenskapet blev mördad. Det händer än idag, i Iran, Pakistan, Saudiarabien, Turkiet, Indien m fl länder.

Som 14-åring gav hon sig av hemifrån mot föräldrarnas vilja och anslöt sig till den prokurdiska gerillarörelsen Komalah för att bli peshmerga.
– Att kvinnor fick delta intresserade mig, det var en kulturrevolution i Mellanöstern! Jag blev tränad i att använda vapen, men har tack och lov aldrig skjutit någon. Vi utsattes för flera attacker, bl a kemiska stridsmedel av Saddam Husseins trupper och många kamrater dog. Så småningom blev situation för svår i bergen, med bl a spioner och motsättningar i organisationen. Tillsammans med vänner flydde hon till Turkiet.
– Vi delade allt, vi hade vår politiska övertygelse, fortfarande förstår vi varandra på ett speciellt sätt. Sedan kom jag som flykting till Sverige och kunde studera. Då var jag fortfarande tonåring och betraktades som ett barn. Fast jag hade redan varit med om allt. Så klass och kön kom tidigt till mig. Så småningom blev Amineh Kakabaveh socialarbetare som ett sätt att göra en insats för andra och hon engagerade sig i vänsterpartiet.
– Jag hjälper min familj som bor kvar, det pappa tjänar räcker bara till mat, jag hjälper dem med sjukvård eller kläder. Mamma och systrarna tjänar inte egna pengar. De har det bättre nu, men är fortfarande fattiga. Hur ser du på ditt arbete i riksdagen?
– Det är ett hederligt uppdrag från det svenska folket och mitt partis medlemmar, därför försöker jag förvalta det på bästa möjliga sätt. Hon önskar dock att man kunde jobba under lite mindre byråkratiska och trilska regler, som hon tycker hindrar initiativ.
– För varje ord man ska utrycka i medierna eller i riksdagen måste någon som sitter på frågan i ett utskott tillfrågas. Vill denna person/ledamot inte att du ska säga något – utan personen vill själv göra det – då hindras du. För varje initiativ finns det barriärer. Hade det inte varit för mina starka bevekelsegrunder skulle jag ha kollapsat… Detta tar såklart tid och energi, men så fungerar det. Att jobba i förorterna bland ungdomar och kvinnor, att ta med den verkligheten till riksdagen och göra något av det, är mest tillfredställande. Hon uppskattar också att jobba över partigränserna med frågorna.
– Då känner man att man har gjort något konkret och folkligt, istället för att ägna sig åt intern byråkrati och maktkamp. Jag försöker på olika sätt jobba för demokrati och möta olika situationer. Hur ser du på det motstånd du mött?
– Jag har blivit anklagad för ryktesspridning och ”rasism” t o m i mitt eget parti för att jag talar om problemen i förorterna. Men varför ge upp? Jag har slagits för kvinnors rätt hela mitt liv så jag är van. I Iran ville de fängsla mig för det, här blir man bara utskälld om man säger att kultur och religion påverkar kvinnosynen. Självklart gör det – det bara att se sig om, fortsätter hon. Hur många svenskfödda flickor blir mördade av sina släktingar för att de visar sig med fel killar? 70 000 unga är rädda för att bli bortgifta – de har inte svenskfödda föräldrar. Vad är det för synsätt när 6-åringar ska täcka sig? Man påstår att de väljer själva – hur naiv får man vara?, frågar sig Amineh Kakabaveh.

Hon möter dock inte motstånd där hon bor.
– Jag har inte problem med personerna i Skärholmen, även om jag har problem med en del åsikter. Jag möts med respekt. Jag blir stärkt när kvinnor säger att jag ger dem hopp; att har jag lyckats kan de. Amineh Kakabaveh tycks jobba dag och natt. Hur kopplar du av?
– Det gör jag inte, säger hon först och skrattar. Jo, jag går till Friskis & Svettis så ofta jag kan. Det finns en hel del saker att göra för att förbättra sakernas tillstånd, tycker hon och ger exempel: Religiösa samfund som upprätthåller kvinnoförtryck och hederstänkande borde inte få statliga pengar och inte heller få ta emot stora summor utifrån. ”Tror någon att dessa miljoner från oljeshejker är villkorslösa gåvor för jämställd religionsutövning?” Enligt studien uppfattar unga sig som mer religiösa än föräldrarna. Och ju mer religiösa de unga bedömer sig vara, desto mindre viktigt anses det vara att anpassa sig till det svenska samhället.
– Det visar att ett stort ansvar vilar på samfunden. En medborgarrättsminister borde tillsättas som bl a såg till att alla boende i Sverige har samma rättigheter.

Skola, omsorg och arbetsförmedling borde få större resurser. Religiösa friskolor borde stängas, undervisning i jämställdhet finnas från början.
– De som jobbar i skolan och socialtjänsten gör vad de kan, men de är totalt belastade och sliter ut sig. Jag har många sjukskrivna kolleger i mitt gamla yrke som socialsekreterare. Många lärare, arbetsförmedlare och personer på Migrationsverket kämpar på. Men det behövs helt andra satsningar. Nu är det för många projekt hit och dit. En bra sak vore istället kooperativ så att kvinnor kunde få arbete och komma från hemmet. Många kvinnor vill jobba, framhåller hon. Trots 20 år i landet är det många som ännu inte kan språket, men de kan bära på idéer om att starta eget. Föräldraförsäkring och andra bidrag måste utformas så att tröskeln till arbetsmarknaden sänks. Även många män är arbetslösa. Studier visar att andelen arbetslösa bland utlandsfödda är cirka fem gånger större än bland Sverigefödda.
– När jag går i Tensta/Rinkeby, så sitter många och fikar i samfundens lokaler. De har svårt att träffa svenskar, de söker sig till sina landsmän och lever kvar i afghansk, somalisk eller pakistansk tid. En del är närmast analfabeter och har svårt att vägleda sina barn. De blir sorgliga förebilder för de unga. Amineh Kakabaveh tillägger att hon brukar uppmuntra nyanlända att stanna i de orter där de kommunplacerats efter att ha fått uppehållstillstånd och inte flytta till förorten.
– Chanserna att få jobb och lära sig svenska är mycket bättre i exempelvis Sala. Deras rapport visar en kluvenhet där en del äldre känner sig mer hemma i förorten: ”Det blir inte kulturkrockar eftersom alla är som en själv. Grannarna förstår, man går till butiker som säljer grönsaker, mat och annat från ens hemland.”, säger en intervjuad. Ungdomarna däremot längtar ofta bort.

Barnen måste få en bra utbildning, understryker hon.
– De saknar betyg i nionde klass och ser att svenska barn går vidare till gymnasium och högskola. Det växer ett hat för att de inte kommer någonstans, de kastar sten. Vi måste satsa resurser. Jobb, självförtroende och tilltro till framtiden är vad som behövs.

Eva Berlin

1

FLICKOR ÄR UTSATTA
”Varken Hora eller Kuvad” är en partipolitiskt och religiöst obunden organisation.
– Vi vänder oss särskilt till tonårsflickor och kvinnor som lever i utsatta områden under patriarkalt förtryck, säger Amineh Kakabaveh, som är ordförande. Enligt deras nya undersökning begränsas framför allt flickors och kvinnors rättigheter av hederstänkande i förorterna. En tjej som står på egna ben och tar avstånd från att bli omhändertagen av sina manliga kusiner eller bröder ses som ”försvenskad, dvs som någon som tar efter svensk kultur, något som oftast har negativ innebörd, enligt rapporten. Killar utsätts också om de inte vill vakta sina systrar. En säger att familjen inte längre litar på honom, hans ses som förrädare och kallas ”Martin” för att han blivit försvenskad.

  • 42,4 procent av tjejerna får sällan eller aldrig vara med på simaktiviteter, mot 13,2 procent av killarna.
  • 82 procent av tjejerna anser att de är hårt kontrollerade av föräldrarna, mot 63,2 procent av killarna.
  • 63 procent av både tjejer och killar får inte/helst inte gifta sig med någon av annan etnicitet.
  • Ungefär lika många, 33 procent av både killar och tjejer får sällan eller aldrig praktisera, likaså får de inte söka läxhjälp efter skolan.
  • 19,8 procent av tjejerna och 40,6 procent av killarna får ha ett förhållande.

Rapporten visar också på en förtroendeklyfta mellan de unga och samhällsinrättningar som vård, skola och polis. Läs hela rapporten: www.varkenhoraellerkuvad.se