Hon jämnar vägen för ÖB

PORTRÄTT Caroline Cordshagens föräldrar bröt ihop när hon berättade att hon skulle tjänstgöra i Afghanistan. I dag är hon överbefälhavaren Micael Bydéns närmsta medarbetare. På vägen till försvarsmaktens inre krets har hon bl a jobbat med frågor som råttor, brist på duschar och utbrändhet.

Att gå upp den blå mattan. Så kallas det när man ska till korridoren där överbefälhavaren Micael Bydén och hans stab sitter på sjunde våningen i Försvarsmaktens högkvarter på Östermalm i Stockholm. Visserligen är den blå mattan numera utbytt till en grå, men det interna namnet lever kvar. Så är detta också en plats som andas traditioner. Längs en sidovägg hänger rader av gevär och sablar och det första en besökare möter är ett stort porträtt av kungen och drottningen, omgivna av blågula flaggor, den svenska och EU-flaggan. I korridoren sitter Micael Bydén, generaldirektören Peter Sandwall och deras stab. Här finns också militära och politiska rådgivare. Färskast i gruppen är överbefälhavarens adjutant, Caroline Cordshagen.

I praktiken innebär jobbet som adjutant att hon nästan alltid följer ÖB i hälarna. Sveriges första kvinnliga adjutant någonsin dessutom. Det är en varm dag när jag träffar Caroline Cordshagen. På livgardets kavalleri, som ligger granne med högkvarteret, söker hästarna skugga. Jag måste vara föranmäld för att komma in i tegelkolossen där landets militära ledning huserar, behöver legitimera mig vid två ställen samt vänta på att bli upphämtad i receptionen. Annars är det som vilken arbetsplats som helst. Vissa bär uniform, andra är vardagsklädda. Hantverkare rör sig i huset. Det finns en rökruta utanför ingången. I vanliga fall brukar Caroline Cordshagen vara med på de flesta av ÖB:s resor i landet, men denna dag är Micael Bydén på besök på Rekryteringsmyndigheten i Karlstad (före detta Pliktverket) utan sin adjutant. Det är ganska tyst och stilla i korridoren på sjunde våningen. Caroline Cordshagen är klädd i strama arbetskläder, mörk kjol och vit skjorta. På axeln kan den insatte läsa av gradbeteckningen major. Som utomhusmänniska och havsälskare har hon en påtaglig solbränna. Även hennes väg till försvarsmaktens höjder har gått via vattnet, främst på Berga amfibieregemente söder om Stockholm. Det var också under en praotid som 14-åring, just på amfibieregementet Berga, som intresset för militären väcktes. – Den ena dagen var inte den andra lik, vi fick följa med meteorologer och en närskyddsgrupp. Vi fick följa med dem som skötte brandskydd av helikopterplattan. Vi fick provskjuta och flyga helikopter. Det var en stor bredd, vilket tilltalade mig.

Under gymnasiet kom hon genom en vän i kontakt med flygvapnets ungdomsverksamhet. På en sommarkurs bestämde hon sig för att göra värnplikt. Hon ville köra stridsbåt och hamnade på dåvarande kustartilleriet. Det året var fem av tusen värnpliktiga kvinnor. Och värnpliktstiden var tuff, medger hon. Att hon skulle fortsätta inom det militära och söka till officersutbildningen var ingen given tanke. – Jag blev närmast övertalad av min plutonchef, och det var tur. Jag hade nog inte sökt om jag inte blivit uppmuntrad. 14 år senare och blott 33 år gammal blir Caroline Cordshagen kompanichef på Berga, vilket innebär att hon är ansvarig för de tre plutonerna på kompaniet. I praktiken innebär det att hon var högsta ansvarig för 70-80 personer, anställda och värnpliktiga. Som kompanichef ska man se till att den dagliga verksamheten rullar. Till stor del handlar det om personalansvar.
– Min tyngdpunkt var att få personer att växa. Och att det skulle vara ett klimat som är prestigelöst, där man delar med sig och inte sitter och håller på kunskap.

Som kompanichef har man också ansvar för arbetsmiljön. Från tiden på Berga berättar Caroline Cordshagen om allt från säkerhetsfrågor för stridsbåtar till problem med för få duschar och råttor och ormar som tog sig in där man förvarade mat. Men den största arbetsmiljöfrågan på Berga handlade om arbetsbelastning. Konkurrens från den övriga arbetsmarknaden gjorde det svårt att rekrytera tekniker och logistiker. – Arbetsbelastningen och trycket på dessa yrkesgrupper blir extremt högt. Mycket kan stå och falla med en person, säger hon. Vid flera tillfällen återkommer begreppet laget när Caroline Cordshagen talar om arbetsmiljö och ledarskap; att plutonen eller kompaniet är som ett lag. Försvarsmaktens pressekreterare Jesper Tengroth, som sitter med under intervjun, bryter in i samtalet:
– Jag tror att mycket inom det militära handlar om detta – att man offrar sig för laget, tar ett steg extra för att man vill klara av uppgiften man är satt att lösa.

Men risken när arbetsplatser har den här typen av anda eller lagkänsla är att någon anstränger sig för mycket för att täcka upp för andra.
– Det är en svår balansgång, medger Caroline Cordshagen.
Om du tittar tillbaka på din tid som kompanichef, vad är du nöjd med?
– Förbandsandan på kompaniet, man trivdes. Det kom folk utifrån som ville tjänstgöra hos oss. Har man stark kamratskap tror jag också att man klarar större påfrestningar.
Vad gick inte lika bra?
– En person blev utbränd, då kan man aldrig vara nöjd som personalchef. Det finns en fråga som är svår att komma runt när man talar med en kvinnlig militär. Andelen kvinnliga yrkesofficerare är trots allt bara runt sju procent. Så hur är det att jobba som kvinna inom försvarsmakten? – Jag går inte runt och tänker på att jag är kvinna i försvarsmakten. Jag tänker att jag är ÖB:s adjutant, eller tidigare att jag var kompanichef. Och att jag är soldat i grunden. Däremot är det viktigt uppmuntra kvinnor att söka högre tjänster, menar Caroline Cordshagen. Som hon själv en gång blev uppmuntrad att söka till officersutbildningen.

Att Caroline Cordshagen är kvinna var däremot av betydelse när hon var på utlandsuppdrag i Afghanistan 2006. Sverige hade då en styrka på plats i den norra delen av landet. För att skapa acceptans bland lokalbefolkningen, och för att öka kunskapen om vad som diskuterades i byarna inrättades en kvinnlig officersgrupp, bestående av Caroline Cordshagen och två kollegor. – Män pratar med män men vi hade ingen väg in hos kvinnorna. Det som var unikt för vår grupp var att det var första gången en svensk officersgrupp utomlands hade uppdraget att bara träffa lokala kvinnor. På plats träffade de bland annat kvinnogrupper, pratade med poliser, och besökte barnhem. Att mäta effekten av gruppens arbete är svårt. Men i vilket fall lyckades den svenska trion skapa många kontakter och för kvinnorna i området blev det en möjlighet att göra sin röst hörd som de inte haft förut. Beslutet att åka till Afghanistan var inte omtyckt hos alla. Caroline Cordshagens mamma, som gärna hade sett att hennes enda barn blev damfrisör, sjukgymnast eller något annat mindre riskfyllt, bröt ihop. Detsamma gällde hennes pappa. Föräldrarna föreställde sig det värsta scenariot, att hon skulle komma hem till Sverige i en kista. Nu förlöpte hennes 7,5 månader i Afghanistan utan större incidenter. Men befinner man sig i en krigszon finns alltid risker. 2010 blev två svenska soldater skjutna till döds under uppdrag i landet. Den som åker på utlandsuppdrag får också skriva i det så kallade vita arkivet, det vill säga berätta hur man vill ha sin begravning om man skulle dö under uppdragets gång. Och det finns något viktigt i att bli påmind om din dödlighet, anser Caroline Cordshagen. – Jag tror att vi blir bättre människor om vi inte tar livet för givet. Vi blir bättre på att ta hand om varandra. Bättre på att ta tag i konflikter som ligger och gror, bättre på att säga att vi älskar varandra. Tillbaka till nutid och sjunde våningen på Försvarsmaktens högkvarter. Vi sitter i ett besöksrum utanför Micael Bydéns konferensrum. På väggarna finns bilder som ska skildra bredden i Försvarsmaktens verksamhet. Det är bilder från havet, på stridsfordon, på specialförband, på hemvärnsverksamhet.

Bredden är även viktig i rollen som adjutant åt ÖB. Pressekreteraren Jesper Tengroth och Caroline Cordshagen funderar tillsammans på hur man bäst beskriver adjutantens roll. Jesper Tengroth gör ett försök till definition. – Du är som en koordinator, ett multiverktyg. Du ska sätta ihop program, ordna transporter och när man är ute på plats och något inte funkar får du se till att lösa det. Ibland får Caroline Cordshagen frågan om hon är en sekreterare, ÖB:s sekreterare. Ja, på ett sätt är hon det. Arbetet handlar mycket om att förbereda resor, transporter, program och middagar. Men det är också en sekreterare som kan krigets konst och rör sig mycket utanför kontoret. De flesta inrikesresor är hon med på. Och då gäller det att vara förberedd på det mesta. Det kan vara alltifrån att ordna fram en stridsbåt eller att se till att en myndighetschef på besök får sin skjorta struken. – När allt skiter sig är det mig man tittar på, och jag förväntas trolla med knäna. På sina resor i landet är det många som vill prata med Micael Bydén, ofta för många för att programmet ska hinnas med. Men ÖB ska inte behöva vara otrevlig och avsluta ett samtal, det är i stället adjutanten, med stenkoll på klockan, som ska säga ”att nu måste vi tyvärr avsluta här.”

Du&jobbet har en timmes intervjutid med Caroline Cordshagen, inklusive bildtagning. Vissa ämnen skrapar vi av den anledningen bara på ytan, som säkerhetsläget för Sverige. ”Det har försämrats”, är det korta svaret. Vi talar även om rädsla, Caroline Cordshagen konstaterar att hon sällan funderar i sådana banor. Inte heller när hon var i Afghanistan och upplevde dramatiska situationer, som att granater som slog ner i närheten av fordonet hon åkte i. Antagligen är det en bra egenskap som militär. Att vara lugn, handlingsinriktad och inte komplicera saker i onödan. Och numera är även Caroline Cordshagens mamma lite lugnare. Hon som en gång ville att dottern skulle bli damfrisör eller sjukgymnast uppskattar i dag yrkesvalet. – Hon är otroligt stolt. Hennes missnöjdhet tidigare beredde ju bara på omsorg och oro om mig. I dag känner hon sig tryggare.

Oscar Magnusson